MÜNCHEN. När den serbiska orkanen mojnat, när varningar, poäng och tabeller räknats klart:

Hjulmand missar åttondelsfinalen. Men Hjulmand ska dit.

Det kan fortfarande bli en dansk EM-sommar.

En del av något större.

Det danska fotbollsförbundets vision har ett årtionde på nacken nu, och under de där åren har ingen förkroppsligat den tanken mer än förbundskapten Kasper Hjulmand.

Innan han hoppade på jobbet förhörde han sig vitt och brett om vad ett danskt landslag egentligen skulle stå för. Vilka är vi? Vilka spelar vi för? Vilken är vår unika identitet?

Det – i kombination med en EM-succé under unika förhållanden – gjorde honom till den en älskad ledare i världens näst lyckligaste land.
Vem vände journalister sig till för att få ett starkt ställningstagande i Qatar-frågan? Om sexuella minoriteter? Kasper.

Vem vände sig regeringen till när de skulle sjösätta prestigeprojektet ”Framtidens Danmark”? Kasper.

Och en kafferast senare, vem står med ryggen mot väggen, ifrågasatt av ett helt, halvt fotbollsland?

Jepp. Kasper Hjulmand.

Nu stod han på en sidlinje i södra Tyskland, 90 minuter från slutspel, 90 minuter från fiasko. En del av något större?

Ja, och nej. En fjärdedel av arenan var fylld av nerresta danskar, lojala och lyckliga, och för besväret fick de det som de ofta kommit att få av sitt landslag de senaste åren. En okej, solid halvlek, en ångestladdad när allt var på väg att rasa ihop.

Skickade ut ultradefensiv startelva

När World Happiness Report försökt förklara vad som gör danskarna lyckliga har en sak stuckit ut, att de är bäst i världen på tillit. De litar på varandra, på staten, på samhället. Jag har inte sett hur motsvarande siffror ser ut för Serbien.

Men de är inte nära pallplats.

Ofta är de kluvna mellan övertygelsen om sin storhet och känslan av att precis alla konspirerar mot dem, inklusive fotbollsförbund, förbundskapten, Uefa, bollpojkarna och så vidare. Därför var det ju fint att den ende som enar dem fullt ut gled in på gräset efter uppvärmningen.

Nole Djokovic var här, klappade om spelarna, tog emot publikens kärlek.
Kanske skulle här slås lite bollar i nät ändå?

Nix pix. Piksi Stojković skickade ut en ultradefensiv startelva, som knappt fick ihop en passning före paus. Danmark drev spelet, Höjbjerg vände långt och Christian Eriksen skarvade fram bollar genom lagdelar.

Glimrande var det inte – det närmaste de kom var efter en gåva från Ilić, där Eriksen pressade Rajković en smula – men det var stadigt, stabilt, orsak till tillit och förtröstan.

Ingenting hände här, och eftersom ännu mer ingenting verkade hända i Englands match mot Slovenien, var läget tydligt när allt började dra ihop sig. Serbien piskat att vinna, Danmark piskat att inte förlora.

Hade Stojković haft en kappa hade han vänt den. Bort med det obalanserat defensiva – in med en obalanserad offensiv elva i stället. Tre anfallare! Fyra! In med en tia bakom dem!

Räddades av Serbiens sterilitet

Dušan Vlahović kom in med adrenalin och energi, Mitrović blev kvar trots att hans energi tog slut efter sju minuter, och matchbilden borde verkligen passat dem. Danmark gjorde som alldeles för ofta under Hjulmand: tappade sin form, glömde sina idéer, till slut sjönk de ner framför eget straffområde mot ett lag som är urstarkt i luft- och duellspel.

Så skönt då att Serbien konsekvent vägrade att lyfta dit bollen. De rullade runt, trots att det gav noll och ingenting. Det gick tio minuter mellan de lite rakare bollarna, chanslyftningarna som i alla fall hade kunnat ge lite kaos.
Hade jag stått i Serbiens enorma klack hade jag varit precis lika frustrerad som de var. Jag hade kanske inte vräkt in precis lika mycket ölglas som de gjorde, men det är en annan fråga.

Danmark räddades av Serbiens sterilitet, inte av sin egen kvalitet. De kunde tacka en decimeteroffside efter 50 minuter, ett svagt avslut av Mitrović och ett ännu sämre av Milinković-Savić.

Jannik Vestergaard och Joachim Andersen stod upp, brottade ned, nickade undan, och när allt räknats klart (inklusive varningsligan) hade de gått vidare som tvåa i gruppen, medan Serbien får åka hem och kolla på tennis.

På lördag spelar Danmark åttondelsfinal mot Tyskland, och jag vet inte hur mycket tillit de borde känna inför den matchen.

Men de ser väldigt lyckliga ut.

KÖLN. De många engelsmännen som flockades till Köln sökte svar på om det blir någon vidare sommar.

Om de fick några? Jovars, hett var det.

I slutändan handlade det väldigt lite om den engelska ångesten och desto mer om kraftfull, slovensk glädje.

Om det var enkelt för de engelska supportrarna att välja läte när slutsignalen ljöd i Frankfurt häromdagen (burop), var valet desto svårare i Köln.

Många störtade omedelbart ut i den heta sommarnatten, vissa buade, andra klappade uppmuntrade. Så vi börjar väl där, med det positiva.

England är vinnare av Grupp C. Laget plockade fem poäng på tre matcher i gruppspelet. Man höll nollan i två av dessa. Gjorde två fullgoda mål.

Det sprakade till slut om Phil Foden. Cole Palmer och Anthony Gordon gavs äntligen speltid (hurra!). Gareth Southgate laborerade med mittfältet en tredje gång genom att ge 19-årige Kobbie Mainoo chansen till en riktig audition.

Men det var inte där festen pågick, utan på andra kortsidan. Det måste vara varmt och klibbigt i horden av slovenska supportrar, som inte kan stå still när deras hjältar firar avancemang för första gången någonsin.

Det var precis så där entusiastisk och genomlycklig Englands EM-sommar var tänkt att bli, även om jag hör hur naivt det låter.

I stället ser detta lag ut som ett gäng pysande ballonger, som bara väntar på att någon – en expert, supporter, vem som helst – ska trycka sista luften ur dem.

Keks gamla recept

I VM 2010 mönstrade Matjaž Kek ett stabilt 4–4–2 mot England på Nelson Mandela Bay Stadium, ett drag som slutade med en knapp 0–1-förlust.

14 år senare råder andra tider, ”Three Lions” stjärnor heter Harry Kane och Jude Bellingham snarare än Frank Lampard och John Terry.

Den slovenske förbundskaptenen höll dock fast vid samma formation som i Sydafrika, med det uppenbara budskapet att hans spelare skulle se till att ligga rätt i position.

Att göra det jobbigt för de ängsliga engelsmännen, som hade så oändligt mycket att bevisa.

Det fungerande utmärkt under stora delar av första halvleken – framför allt eftersom det inledningsvis rådde full kalabalik bland motståndarna.

Kändes forcerat

Jordan Pickford gläfste ilsket, Declan Rice slog irriterat ut med armarna när Marc Guehi skickade iväg en boll i tomma intet. John Stones följde upp en bortslagen passning med att sömndrucket tappa ut en annan över sidlinjen.

Kieran Trippier missbedömde en situation grovt, manglade den slovenske högerbacken på kuppen och tilldelades ett gult kort.

Kane och Bellingham? Om det finns grupperingar i den engelska truppen tillhör de förmodligen inte samma klick.

Till skillnad från Benjamin Šeško och hans partner Andraž Šporar, som ledde Sloveniens frontlinje, pressade den engelska duon på varsitt håll.

Dessutom var Englands speluppbyggnad anmärkningsvärd. Varenda passning drogs mot vänsterkanten, som om det satt en magnet inkilad i bollen.

Ibland fungerade det bra, främst när Phil Foden tog en explosiv löpning. Lika ofta kändes det forcerat, vilket lämnade en med känslan att matchplanen bara innehöll en enda punkt.

Väckte publiken

Så plötsligt: Ett ögonblick av hopp.

Rice, briljant när han väl fick komma rättvänd, hittade Fodens fötter, varpå bollen transporterades vidare till Bukayo Saka och in i målet.

Visserligen var Foden offside, men aktionen väckte publiken, som återigen fick en anledning att sjunga Bruce Springsteens gamla dänga från 1984 (”Phil Foden is on fire!”).

Att se Southgate tidigt vända sig till Mainoo på bänken gav också ny energi.

Conor Gallagher må ha sitt presspel och förmåga att jobba hårt, medan Trent Alexander-Arnold är tekniskt skickligare.

Oddsen i Mainoos favör

I Mainoo har Southgate ett sorts mellanting, möjligen ett säkrare alternativ att experimentera med.

Framtiden får utvisa vem som faktiskt faller förbundskaptenen i smaken, men oddsen är i Man United-talangens favör efter detta lovande inhopp.

Den som åkte till Köln för att se England kliva in i mästerskapet på allvar väntade dock förgäves.

Spelet med bollen var bättre, Bellingham såg oroväckande uppgiven ut. Pickford var stabil mellan stolparna, å andra sidan har England bara mäktat med två fullträffar framåt.

Frågetecken hopar sig fortfarande kring Gareth Southgate, samtidigt som Adam Gnezda Čerin välförtjänt tar emot priset som matchens lirare.

Det fanns kontraster jämfört med prestationen mot Danmark, bara inte tillräckligt skarpa.

The guys also talk about some of AEW’s recent signings

Ben Cruz, Khal Davenport, and Brian H. Waters open the show by speculating on the different ways AEW could bring Shane McMahon into the picture. Then, in Raw Is Headlines, the guys talk about Bo Dallas’s face-to-face with Uncle Howdy, Drew McIntyre’s declaration for Money in the Bank, and whether CM Punk will get his revenge and cost McIntyre ANOTHER match. Plus, is Liv Morgan succeeding in taking everything Rhea Ripley ever worked for? Then, in They Said What?!, the guys take some calls about some of AEW’s recent signings, as well as the Bloodline. And to top it all off, they close with a preview of tonight’s NXT.

For an opportunity to have your hot take featured on They Said What?!, leave a voicemail at (202) 417-8160 or send an email to RingerWrestling@gmail.com.

CHAPTERS:

• Intro
• Should Shane McMahon go to AEW?
• The return of Bo Dallas
• Drew McIntyre has declared for a Money in the Bank match
• Liv Morgan’s character work
• They Said What?!
• NXT preview

Hosts: Ben Cruz, Khal Davenport, and Brian H. Waters
Producer: Troy Farkas

Subscribe: Spotify / Apple Podcasts / Stitcher / RSS