VÄXJÖ. För fyra månader sen var Jenny Danielsson, 29, säker på att hon skulle dö.

– Det var 100 procent så, jag bara väntade.

Men hon överlevde den dramatiska bilolyckan och är redo för en ny säsong i ännu en ny klubb.

Det isländska nyförvärvet Bryndis Nielsdottir skadade sig i premiärmatchen borta mot Piteå och redan på väg hem påbörjade Olof Unogård jakten på en ersättare, någon som kunde tänkas fylla rollen som nummer nio i Växjö DFF. Ett sms landade hos Jenny Danielsson. 

– Olof skrev typ mitt i natten att ”okej, vi behöver en spelare”. 

Den 29-åriga anfallaren med meriter från det finska landslaget såg det när hon vaknade på morgonen. 

– Jag tänkte bara “nej alltså det här är ju för fort, jag är inte redo liksom”. Jag sa det till honom och han sa att han fattade.

Ändå sitter hon här på en liten röd stol i foajén på Visma Arena i Växjö två veckor senare. 

– Två timmar efter skrev han igen och sa “Okej kan du snälla komma hit? Vi vill verkligen ha dig.”

Övertalades av familjen

Efter en kort diskussion med familjen hemma i Finland, som poängterade att damallsvenskan är en välbekant miljö, tackade hon ja till ett kontrakt som gäller fram till sommaren med smålänningarna. 

– Det här är det bästa som kunde hända, att jag får spela och träna och att de verkligen vill ha mig här.

Hon säger det med ett leende, ett leende som är tillbaka igen. 

För fyra månader sen satte hon sig i en bil tillsammans med Hannah Davison. Det var två dagar efter hon hade landat i USA och de var på väg till en morgonträning med Chicago Red Stars när en bil plötsligt bytte fil och krockade med paret. 

Davison, som körde, började vrida ratten för att väja. Danielsson minns i detalj hur bilen börjar spinna och de bara vrider runt från vänsterfilen längst till höger på den fyrfiliga motorvägen. 

– Hannah fick en black out direkt, alltså hon kommer inte ihåg någonting men jag kommer ihåg allt och jag tänkte bara vi kommer dö. Alltså det är 100 procent, jag bara väntar.

”Kunde inte ens gråta”

När de hamnat i den högra filen kom nästa smäll. En bil körde in i deras på passagerarsidan där 29-åringen satt.. 

– Det var en väldigt ung kille, han hade säkert fått körkortet nyss. Hannah försökte verkligen bromsa. 

Danielsson minns hur både den unga killen och Davison var helt förstörda. 

– Men jag kunde inte ens gråta för jag var så chockad över att jag lever. 

Passagerardörren var helt intryckt och hon fick hjälp ur bilen av en man som hade stannat till efter att ha sett hela händelsen, från det att den första bilen körde in i Davison och Danielsson. Det blev ett rejält pådrag på motorvägen och efter en stund kom även ambulans och polis.

– De frågade om han som körde in i vår bil först hade stannat men nä han körde vidare och de sa att de aldrig kommer kunna hitta honom. Det var liksom bara en hit and run.

Det var den 18:e december, mindre än en vecka innan julafton.

helskärm

Minns inte jul och nyår

Trots den kraftiga smällen klarade Davison sig helt utan fysiska skador och Danielsson bröt ”bara” tummen. 

– Det är helt sjukt.

Men månaderna som följde blev mörka. December och januari är fortfarande dimmiga. 

– Jag hade bara en sån brain fog. Jag kommer typ inte ihåg julafton eller nyårsafton. 

Det var när hon pratade med Davisons mamma som hon insåg att hon måste ta tag i sitt mående. 

– Hon sa verkligen att du är inte dig själv. Alltså du skrattar inte, du äter inte, du sover inte. Du måste prata med någon. 

Danielsson försökte, men det gick inte. Tillsammans med Davison bearbetade hon det de varit med om. De pratade med varandra, försökte gå på promenader men det hjälpte bara till en viss del. 

– Det var väldigt jobbigt.

Fick oväntad hjälp

Hon hoppades att fotbollen skulle kunna hjälpa, men inte heller det fungerade fullt ut. 

– Det var katastrof, så då tänkte jag att nu måste jag verkligen prata med någon. Skit samma med vem. 

Det blev Maiju Ruotsalainen, hennes före detta tränare i AIK. 

– Det hjälpte verkligen mig för det var inte någon i familjen, ingen av mina vänner. 

Där och då var det väldigt jobbigt, men när hon lämnade USA och åkte hem till Finland igen var hon fast besluten om att hon skulle hitta glädjen.

– Det är också det som gör att det känns okej att göra en sån här intervju nu. Jag vet att det inte kommer såra mig, det kommer hjälpa mig att få ut saker och ting. 

Att köra bil är hon dock mer skeptisk till, framförallt på motorvägar. 

– Jag tror inte att jag kommer att köra på någon stor motorväg. Det är väldigt, väldigt skrämmande. Jag får typ stress. 

Då passar det bra i Växjö, för här kan hon cykla överallt. Något hon inte hade koll på när hon flyttade hit. Faktum är att hon inte visste särskilt mycket om staden. 

– Det är ganska litet här, men jag tror jag kommer vara väldigt bekväm. Inte så vilsen.

helskärm

Hatmeddelanden under EM

Som ett resultat av det här har den finländska landslagsanfallaren också öppnat upp om ytterligare en tung period. För sommaren 2022 var en turbulent tid. En period då hon inte alls mådde bra, en period som hon inte heller pratade med någon om.

I en intervju med Ruotsalainen, som publicerades för två veckor sen på Yle, berättade 29-åringen för första gången om det hat hon fick motta under EM. 

Efter 1-0 förlusten mot Danmark, som innebar att Finland inte tog sig vidare från gruppen, öppnade en redan deppig Danielsson sin telefon bara för att mötas av ett hånfullt meddelande. Det var någon som undrade varför en man spelade i laget och frågade om mustaschtips.

– Jag var väldigt obekväm med mitt utseende så när det är folk som inte känner mig som reagerar på samma saker som redan får mig att känna mig obekväm och pekade ut det, det sårade mig. Det var lite av en chock.

Anledningen till att hon kände sig obekväm med sitt utseende var det faktum att hon hade börjat få mörka pigmentfläckar i ansiktet, bland annat på överläppen.

– Jag hade inte ens hunnit tänka vad det kunde vara. Jag frågade en kompis i landslaget, Juliette Kemppi, för hon är hudspecialist och hon sa att jag måste börja med en kräm. Men det var för sent.

Under den perioden ville hon helst inte stå framför kameran och gick det att undvika tv-intervjuer och bilder så gjorde hon det. 

– Det var så många som såg matcherna i England. Det var ett stort steg för damfotbollen och jag visste att det finns en dålig sida med det också. Allt är inte bara positivt. 

Trots det var hon inte redo för den typen av hat som trillade in i hennes meddelanden. 

– Inte från finska folket. De minuterna som var på planen kände jag att jag mådde bra och det gick bra. Men vi förlorade och man mådde skit och så får man det här. 

Ögonen blir blanka när hon pratar om det.

– De hade inget att säga om min fotboll och det var det enda jag ville visa. Jag blev ledsen. Det var så kort tid och de hade ändå så mycket tid att kolla på mitt utseende. Det var ganska jobbigt faktiskt.

helskärm

Hoppas hjälpa andra

Efter att intervjun publicerats har hon fått en hel del kärlek, både från kända och okända. 

– Det är folk som har skrivit att de också har det och att det bara är att äga det. Hatare kommer alltid finnas, men det är bra att någon vågar säga som det är. Det var skönt att man kanske kan hjälpa någon. 

Flera av de finländska landslagsspelarna delade hennes berättelse i sociala medier, även om de blev förvånade när de läste den. Anfallaren hade ju trots allt inte pratat med någon om meddelandena tidigare. En av de som skrev var den tidigare Linköpingskaptenen Olga Ahtinen, numera i Tottenham.

– Hon skrev typ “fan att jag inte visste”. Det är en väldigt, väldigt nära kompis till mig och vi hänger alltid. Jag har mått dåligt över det. Jag hade behövt prata med mina kompisar men jag sa absolut ingenting och det är väldigt, väldigt dumt. 

Nu hoppas hon att hennes öppenhet gör att fler faktiskt vågar berätta när det trillar in liknande meddelanden. 

– Alla får ju hat säkert, men vi pratar inte om det. Det var därför jag ville prata om det för jag vill att om någon annan får det så ska de kunna komma in i omklädningsrummet och säga till alla att ”Okej jag har fått det här meddelandet. Vad tänker ni om det?”

Bittert slut i AIK

Jenny Danielsson har knappt hunnit landa i Växjö och snart ska hon flytta igen. Något hon är van vid.

Växjö DFF är anfallarens åttonde klubb på lika många år och kontraktet är bara fram till sommaren.

– Jag hade tänkt att nästa kontrakt som jag tar kommer vara typ mer än två år, att jag måste hitta rätt nu. Efter AIK har det varit väldigt liksom svårt på det sättet.

För Danielsson trivdes i Solna, men när klubben sparkade ledarstaben med tränare Maiju Ruotsalainen, stod det klart att 29-åringen inte var en del av framtidsplanerna. Det här var också sommaren 2022.

– Det var mycket stress under EM. Prata med olika klubbar och så samtidigt som man behövde fokusera på EM. 

Hon hann knappt landa i Stockholm innan det var dags att lämna för Skottland och Glasgow där hon skrivit på för Rangers.

– Jag sa inte hej då, till liksom spelare som Adde (Adelisa Grabus reds. Anm.) som jag spelat med i många, många år. 

Med lite perspektiv på flytten så känner hon att allt runt omkring hade kunnat skötas snyggare.

– Det hade inte behövt vara så dramatiskt men det hade hänt så mycket då och jag var kanske ung och hade inte tid att landa i allt som hänt.

Hon hade velat stanna kvar, vilket hon tror gjorde allting mycket svårare.

– Jag tror det var känslan att okej fan, jag är lite bitter.

Två år senare har hon kommit över det. Även om hon inte vet hur hennes forna lagkamrater känner. Det blir trots allt speciellt när vänskapsband klipps så tvärt som de gjorde den där sommaren.

– Det var jättekonstigt. För jag sa inte hej då, de sa inte hej då. Vi bara lämnade saken där och okej nu är vi inte lagkompisar längre eller kompisar heller. 

Den 16:e juni spelas därför en match som blir väldigt speciell för Danielsson, då möter Växjö AIK borta. Det blir första gången hon kommer tillbaka till Skytteholm.

– Jag tror att jag kommer vara väldigt taggad. Jag vet att det finns folk som gillar mig där, så jag kommer absolut att säga hej och jag hoppas det blir en bra match.

Skrattar igen

Fotbollen är dock inte det viktigaste just nu. Det är det faktum att hon äter, sover och skrattar igen.

– Ja det gör jag, det gör jag verkligen. Det var skönt att känna när jag träffade mina finska kompisar att jag kan vara mig själv igen och det är roligt. Jag är rolig igen. Jag har alltid varit en sån som skämtar, så jag har hittat mig själv igen. 

Hon minns första gången hon skrattade efter olyckan. Det var i Florida tillsammans med den tidigare SM-guldvinnaren i Kopparbergs/Göteborg FC Natalia Kuikka. De var iväg med Chicago Red Stars och hon all yttre stress var borta. Det var inte en massa frågor om framtiden.

– Vi kunde bara fokusera på fotbollen och snacka skit på finska, säger hon med ett leende.

Hon är tacksam för allt stöd hon fått. Från Ella Masar som är assisterande i Chicago Red Stars som hela tiden sagt att hon inte får lämna fotbollen men att hon ska låta det ta den tid det tar och tränarduon Olof Unogård och Matilda Bergstrand här i Växjö.

– De har varit så sköna och bara sagt att vi vill att du ska spela fotboll och vara dig själv. Vi hjälper ju dig, vi är här om du behöver oss, så att det känns väldigt skönt och jag mår mycket mycket bättre nu.

Anfallaren tar plats inne på Visma Arenas gräs. Det börjar växa till sig och hon poserar för lite bilder. Unogård tittar ut ur spelartunneln och signalerar att tiden snart är slut. Matchgenomgången närmar sig.

– Jag minns Växjö som ett jobbigt lag att möta. Vägen hit är lång och det är gräs, det är mycket konstgräs annars.

29-åringen har skrivit på för 10 veckor med Växjö, fram till sommaruppehållet. Sen väntas Nielsdottir, som bröt nyckelbenet, vara tillbaka och Danielsson hoppas på nya äventyr.

Om glädjen till fotbollen finns där.

– Vi får se hur det går och hur jag mår efter allt det här men förhoppningsvis har jag någonting efter sommaruppehållet, säger hon.

Sen börjar matchgenomgången.