Som vi har väntat på att få se Felicia Schröder trycka in bollen.

Ibland är det lätt att glömma hur ung anfallaren faktiskt är. Blott 19 år gammal har hon redan hunnit dominera damallsvenskan och på rekordtid etablerat sig som en pålitlig målskytt i Real Madrid.

Förväntningarna vilar tungt på Schröders axlar – inte minst när hon drar på sig landslagströjan.

I ett vindpinat Kaunas var hon inte alltid vän med bollen när hon väl fick utrymme i det trånga straffområdet. Men så fort Anna Anvegård – som hämtats upp ur Tony Gustavssons frysbox och gick rakt in i startelvan – ordnade fram en straff visste alla vem som skulle få chansen.

Schröder såg knappast ut som en tonåring med en hel nations VM-öde i händerna när hon tryckte in det förlösande ledningsmålet.

Sedan serverades hon på nytt av sin gamla vapendragare. Anvegård har fått bida sin tid, men visade nu hela sitt register när hon satte Schröder i ett omställningsläge som resulterade i 2–0.

Proppen är officiellt ur.

Behövde inte nå högsta nivå

Mot ett svagt Litauen behövde Sverige aldrig nå sin högsta nivå. Men landslaget har länge väntat på att få igång sin största anfallstalang på allvar.

Ikväll kom äntligen utdelningen.

En viktig förklaring var att Gustavsson placerade Schröder längst fram, på hennes naturliga position. Det borde kanske inte vara någon sensation. Men i ett landslag som haft svårt att hitta rätt under den senaste tiden blir även sådana beslut betydelsefulla.

Förbundskaptenen har – med rätta – fått kritik för hur han hanterat Sveriges generationsväxling det senaste året. Långt ifrån alla beslut har fallit väl ut, vilket facit på tre segrar på elva landskamper vittnar om.

Inför playoffmatcherna tycks Gustavsson åtminstone ha sänkt garden. Resonemangen är fortfarande långa, och det återstår att se hur mycket som omsätts i konkreta förbättringar.

Men om Sverige ska ta sig till Brasilien måste grunderna sitta. Det handlar om att få spelarna på rätt positioner och ge de största talangerna förutsättningar att lyckas.

Då märktes skillnaden

Ett av kvällens största glädjeämnen var också att Nathalie Björn spelade en halvlek.

Jag är övertygad om att mittbacken hade tillhört världens allra bästa på sin position om hon inte hade drabbats av skadan efter EM förra sommaren. Hennes ledarskap, rutin och stabilitet är välbehövliga i ett försvar som alltför ofta saknade just de egenskaperna under kvalet.

Sverige har aldrig missat ett VM. Litauen har aldrig tagit sig till ett stort mästerskap.

Skillnaden märktes efter paus.

Veteranerna Stina Blackstenius och Amanda Ilestedt – som också hamnade i målprotokollet – ville inte vara sämre under en kväll som framför allt blev en påminnelse om hur mycket Sverige behöver både sina rutinerade spelare och sin nya generation.

För Schröder var det mer än tre mål mot ett svagt motstånd. Det var ett första tydligt besked om vad hon kan bidra med när hon får rätt förutsättningar.

Vi har väntat länge på att hon ska få sitt stora ögonblick i landslaget. Nu återstår den verkliga frågan: hur långt kan hon ta Sverige?