Uppdaterad 19.43 | Publicerad 19.29
Per Bohmans fem punkter från Malmös seger mot Gais på Stadion i Malmö.
1. Gais var groggy
Man ställde sig frågan: Ville någon där uppe (eller kanske nere) Gais illa?
Livsviktige Gustav Lundgren drog hälsenan. Spelmotorn Kevin Holmén rapporteras vara långtidsskadad. Målvakten Mergim Krasniqi har missat hela våren. Sedan tidigare hade poängspelarna Amin Boudri och Ibrahim Diabate försvunnit. Och till råga på allt tvingades den viktige mittbacken Filip Beckman sjukanmäla sig tätt inpå söndagens fajt.
En tjuvsmäll kan man väl ta på hakan och försöka gå vidare. Får du ytterligare en lusing kan du med möda resa dig, torka tårarna och kämpa på. Men efter tre nitar är de flesta av oss knockade. Ett groggy Gais hade på kort tid åkt på så mycket stryk att det skulle krävas något alldeles extra för att orka stå på benen borta mot MFF.
2. Ingen totaldominans…
Nog kändes Gais:arna lite strykrädda i starten. Traumatiserade är ett för starkt ord, men de var tydligt medtagna av alla olyckor som drabbat laget. Malmö hade alltså alla möjligheter att vrida om kniven i en motståndare som redan förblödde. Och visst visade skåningarna utmärkt energi direkt från avspark. Det blev samtidigt tydligt att Malmö inte är en samspelt enhet.
17-årige Theodor Lundbergh startade på innermittfältet och behövde lite tid att hitta in i matchen. Oscar Sjöstrands inhopp mot Örgryte hade kanske skapat för stora förväntningar och yttern såg vilsen ut. Sead Haksabanovic gled ut och in ur spelet och är alltjämt ett enigma. Och så vidare. Förstå mig rätt: Malmö var som helhet klart bättre än Gais, men jag skulle ljuga om jag påstod att hemmalaget en halvtimme in i matchen hade totaldominerat spelet. En kvart senare stod det ändå 3-0 på resultattavlan.
3. … men ändå stod det 3–0
En stor trygghet för MFF är att Gabriel Busanello och Jens Stryger Larsen är tillbaka på ytterbackspositionerna. De är inte samma toppspelare som förr – har tydligt passerat krönet och glider nu ner i karriärens nedförsbacke – men erbjöd en pålitlig grundkapacitet som Malmö mådde bra av. Det var Stryger Larsen som efter tjugo minuter brassade på ett inlägg som Pontus Jansson skarvade in i mål. Mittbacken noterades för två nickmål förra året (båda mot Värnamo). Givet vilket monster han är i de situationerna, och hur anmärkningsvärt ofta han vinner offensiva nickdueller, har Jansson kapacitet att göra fem-sex mål per säsong.
En kort stund senare utnyttjade Oscar Sjöstrand – som ju inlett matchen svajigt – ett uselt ingripande från Gais målvakt Kees Sims och rullade in 2-0. Av bara farten forcerade Otto Rosengren dessutom in trean sedan Taha Ali skapat sedvanlig oreda i Gais straffområde.
4. Det lyser om 17-åringen
Alla som såg Malmö FF mot Gais hajade förstås till över Theodor Lundbergh. Han går inte obemärkt förbi. Det finns tveklöst något internationellt över honom. Grabben har hyperspännande grundegenskaper. Trots att han bara är sjutton finns allt man söker hos en tvåvägsmittfältare redan där: touchen, fysiken, drivet, arbetskapaciteten, den defensiva instinkten. Det Lundbergh av naturliga skäl behöver bemästra är förmågan att värdera situationer. Att inte förivra sig. Förstå när man ska ta risker och när man behöver lugna ner spelet. I första halvlek slog han bort ett par bollar, men det tog inte lång tid innan tonåringen fick ordning på beslutsfattandet. Då lyser det om honom ute på planen.
Att Lundbergh mot slutet fick kramp betraktar jag närmast som ett hedersbetyg. Förra året var det för få MFF-spelare som sprang tillräckligt för att ens riskera krampkänslor…
Det är lätt att överdriva när unga talanger får sitt genombrott i allsvenskan – jag vill avvakta ett par omgångar innan jag brer på för mycket – men nog kan vi konstatera att Lundbergh bör vara förstavalet bredvid den under säsongsstarten duktige Otto Rosengren.
5. Välkommet lugn, Malmö
Det var förstås bästa möjliga tillfälle att möta göteborgarna. Gais var skadeskjutet på gränsen till oigenkännlighet. En hederlig grupp spelare men så dränerade på kvalitet att man inte kunde kräva så mycket mer än god inställning, rejäla kämpatag och ett ärligt försök i den andra halvleken. Vilket var precis det Gais bjöd på. Shalom Ekong sprang också in en sen reducering. Malmö tappade i sin tur kvalitet i takt med antalet nya spelare som byttes in.
Samtidigt ska MFF verkligen inte be om ursäkt för segern. Miguel Angel Ramirez har ännu inte knådat fram ett lag som kan kontrollera matcher under längre perioder. Malmö saknar alltjämt stabilitet – spelet böljar för mycket – men den här i slutändan odramatiska trepoängaren kan ändå betyda mycket. Den ger inte minst ett välkommet lugn i en ofta osunt uppjagad tillvaro.
