Category: Sports

Wimbledon has said goodbye and thank you to Andy Murray. Catherine, David and Matt react to his first round doubles defeat with Jamie, the return of Sue Barker, the touching ceremony that followed, and his press conference. There are reflections on his career and what he’s meant to us, and the sport, over the years. Elsewhere, we react to a shock defeat for Jessica Pegula, another wild Grand Slam exit for Hubert Hurkacz, upset wins in the all-British matches on Court One, victories for Iga Swiatek and Novak Djokovic, and delicious aggro involving Arthur Rinderknech and Taylor Fritz.

WIMBLEDON SHOP:

To check out the full range of the Wimbledon collection, go to: shop.wimbledon.com

OUR LINKS: 

Join The Barge!

Become a Friend of the Tennis Podcast to also help us to produce the show year-round, receive exclusive access to bonus podcasts throughout 2024, including Tennis Re-Lived and Grand Slam review shows, read Hannah’s Column and watch monthly live shows on YouTube. 

Hannah’s Column on Andy Murray – https://tennis.supportingcast.fm/posts/thank-you-andy

Sign up to receive our Newsletter (daily at Slams and weekly the rest of the year, featuring Matt’s Stat, mascot photos, predictions, and more)

Follow us on Twitter

Follow us on Instagram (@thetennispodcast)

Subscribe to our YouTube channel.

Check out our Shop

Read our New York Times profile

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

helskärm

Det allsvenska transferfönstret har öppnat och det kommer hända rejält med saker gällande de allsvenska klubbarna.

Sportbladets silly-expert Daniel ”Disco” Kristoffersson har som vanligt senaste nytt.

Bland annat om:

IFK Göteborgs rekordaffär – så mycket pengar får klubben egentligen

Prislappen på Västerås mittback – klirr i kassan för klubben

Det vill Hammarby ha för Oliver Dovin – är nära England

Stormar fram i AIK – jagas av klubbar i Mellanöstern

HAMBURG. Cristiano Ronaldo ska spela fotboll igen, och det finns 99 hinder för att kunna älska honom.

Att han gråter är inte ett.

Han borde göra det oftare.

Inte ens från en läktarplats trettio meter upp i luften, utan tv-skärm och med deadline-hetsen galopperande i kroppen, gick det att missta sig. Luften var full av kvällsfukt och elektricitet, Cristiano Ronaldo hade gjort allt han kunnat – och försökt göra mycket han inte längre kan – och bollen hade legat på straffpunkten. En gåva från Gud, en möjlig respit, chansen att rätta till kungakronan, spela huvudrollen igen.
Cristiano missade.

Och Cristiano grinade. Igen.

Han grät som ett barn, och över en hel kontinent rasslade tyck- och analysmaskineriet igång. Varför gör han så här? Var det tårar inuti ett solipsiskt universum, var det Ronaldo som grät för att Ronaldo inte vann? Grinade han för att han svikit lagkamrater och land? För mamma?

Och får man ens gråta sådär, mitt under en match? Om man inte heter Paul Gascoigne?

Diskussionerna är intressanta, både de som har och de som inte har ett svar. De är spännande eftersom de säger saker om mansroller, kulturskillnader, om hundra andra saker – men själv fastnar jag i en fråga som är både mindre och större:

Vad säger det om Cristiano Ronaldo, 39?

Om vi för ett ögonblick tänker oss att den debatten inte ofrånkomligen kidnappas av intellektuella giganter som @ViscaLeo96 och @CR7GOAT16: Vem är Cristiano när han grinar på en fotbollsplan?

Tja, vem är han när han inte gör det.

Ägnat hela sitt liv åt att smida sin rustning

För tolv år sedan gjorde en av hans sponsorer en reklamdokumentär (är det ens ett ord?) med honom, som gick ut på att testa och mäta hans styrka, snabbhet, spänst och teknik. Ett av momenten gick ut på att låta honom försöka göra mål på inlägg medan man släckte all belysning. Han tvingades alltså bedöma bollbanan och tajma in sina kroppsrörelser, trots att han inte kunde se bollen. Han klarade det, varje gång, inklusive när ljuset släcktes en mikrosekund innan inläggsskytten slog till bollen.

Där var övermänniskan Cristiano, utrustad med egenskaper som är svåra att ens föreställa sig. Världen över dyrkad för sina rekord, sina mål, sina pokaler, sina guldbollar, sin drivkraft, sitt perfekta leende, sina magrutor.

helskärm

I Portugal är han mer än så, eftersom de inte bara vet vem han är utan också varifrån han kommer. Mamma Dolores som växte upp på barnhem med psykisk och fysisk misshandel, pappa José som åkte till fronten i kolonierna, kom hem och försvann in i alkoholen. Hur Dolores övervägde abort, eftersom hon som ensamstående, fattig mamma egentligen inte hade råd med ett barn till.
Cristiano var ett litet barn när han lämnade Madeira för Sportings akademi, han tiggde rester på McDonalds, grät i ensamhet, mobbades för sin Madeira-dialekt, men fortsatte sätta en fot framför den andra, kämpa, slita, träna, dribbla. Bort från fattigdomen, långt borta från mamma.

Det krävs inga examina i psykologi för att misstänka vad det gör med en människa. Det krävs ingen enorm empati för att känna ödmjukhet och beundran inför den livsresan.

Cristiano Ronaldo har ägnat hela sitt liv åt att smida sin rustning, att bli precis så perfekt som han varit tvungen att bli. Ett mål, en titel, en utmärkelse, en miljard, en bekräftelse till i taget.

Hade han inte haft det omättliga hålet att skyffla kärlek i så hade han inte blivit en av sin generations två största spelare (Ta gott emot… @ViscaLeo96 och @CR7GOAT16!).

Men det blev han, det är han.

Fnyst åt mänskliga rättigheter

Han är också en dömd skatteflykting, en av alla uppburna fotbollsstjärnor i Spanien som genom trixiga skatteparadisupplägg gömt undan pengar från en plågad statskassa i ett land som gått igenom en ekonomisk kris utan motstycke, med massarbetslöshet och en pantsatt ung generation. Det är vidrigt, men mer som en del av en bransch och ett system. Det var nog inte han som satt med deklarationen.

Däremot var det han som till slut skrev på kontraktet med den saudiska staten, samma år som Saudiarabien noterade sin högsta siffra för avrättningar (196) på trettio år. Under tiden han spelat fotboll i, och gjort reklam för, landet har de i snitt avrättat tolv personer i månaden. När han fått frågor om mänskliga rättigheter har han fnyst åt dem, manifesterat sitt totala ointresse.
Han betalade sig ur skattehärvan, han bryr sig inte om varifrån han får sin miljardlön, och när MeToo-revolutionen svepte över världen tog den aldrig riktigt fart i Portugal, delvis beroende på att den mest medialiserade frågan förstås handlade om våldtäktsanklagelserna mot landets mest uppburna och dyrkade man.

Står i vägen för att känna ren sympati

Bara två personer i världen vet vad som hände, men vi vet det här: Kathryn Mayorgas anklagelser testades aldrig i domstol, bevisen prövades inte – det var sättet de kommit fram på (Football Leaks) som underkändes.

När Der Spiegel presenterade uppgifterna drog en tsunami in över Portugal, förstås, men det var inte Cristiano Ronaldo som stod i vägen för den, utan Mayorga. Den breda hållningen sammanfattades väl i en krönika toppolitikern (dåvarande rådgivare till president Marcelo Rebelo de Sousa) Pasulo de Almeida Sande skrev i den högerliberala nättidningen Observador:
”Cristiano Ronaldo är en av Portugals moderna hjältar, kanske dess största namn, och därför borde portugiser, mer än något annat folk, bekänna sin tilltro till hans oskuld”.

Ikonens immunitet.

helskärm

Allt det där står i vägen för att känna ren sympati för Cristiano Ronaldo (För mig, @CR7GOAT16! För mig!).

Tårarna? Oavsett varifrån de kommer så står de för något helt annat.

2016 satt jag på Stade de France och såg honom gråta. Han hade hittat sin roll i landslaget, varit med och burit dem till EM-final, drömmarnas mål. Och så krockade han med Dimitri Payet, fick knät lindat och haltade av planen. Han fick ge bort sin kaptensbindel, han grät.

2024 sitter jag på en läktare i Frankfurt och ser honom missa en chans att bli hjälte, ser honom gå sönder igen. Tårarna bara rinner, allt som finns är ikonen och hans lagkamrater som försöker nå in till honom, trösta honom. Rubén Dias som löper fram till honom efter straffmissen, Pepe som tar tag i honom inför andra förlängningshalvan, händerna i kragen, ögonkontakt.

Tårarna rinner, han är människa

Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om diskussionen om det var dåligt ledarskap att bryta ihop.  Det var Ronaldo. Lagkamraterna älskar honom, de vet med vilken besatthet han – på sitt sätt – brinner för det här laget, för A Seleção, för Portugal.

Så här, trots alla oerhörda reservationer: För mig är Cristiano Ronaldo aldrig lättare att tycka om än när han spelar för Portugal, när han förlorar eller vinner med dem. När han gråter. Jag har sett honom skrika Siu! på Camp Nou, vinna Champions League om och om igen, lyfta guldbollar, sälja NFT. Jag har strukit handen över hans staty, besökt hans museum hemma på Madeira, blivit förnedrad i trånga, mixade zoner.

Varför gillar jag när han gråter?

För att det är så ovanligt att vi ser honom naken, bakom magrutorna. Det finns någon intervju där han gråter till filmklipp av pappan som svek honom, och de är besläktade. När tårarna rinner finns det, via omvägar, en kontakt till det obehandlade, ofiltrerade.

En liten pojke som mamma var nära att välja bort, vars pappa försvann, som fick rädda sin bror ur ett ärvt missbruk, en tolvåring som grät sig till sömns genom hunger och ensamhet. En man som vunnit hela världen, men som aldrig kommer att komma fram.

Han vinner, han förlorar, han missar en straff. Tårarna rinner, han är människa.

Är det verkligen det vi ska ifrågasätta honom för?

Danmarks EM-hjälte gick med i en sekt, bytte namn, sprang in naken på planen, greps av polis och gick under jorden.

Nu mår Lars Elstrup prima.

– Jag har aldrig känt mig bättre, säger han i en intervju med Tribal Football.

1992 var han med och fullbordade en av EM-historiens största skrällar.

Med en kvart kvar av gruppspelet var Danmark på väg att åka ur och man var piskat att få till ett sent segermål mot Frankrike.

Och målet kom.

Inhopparen Lars Elstrup frälste sitt landslag, som sedan stormade hela vägen fram till ett sensationellt guld.

helskärm

Sedan tog allt en tvär vändning.

”Nu heter jag Darando”

Elstrup gick in i en djup depression, bröt alla band med familj, släkt och vänner, sålde sina ägodelar och flyttade in hos en buddhistisk sekt.

Sedan bytte han namn.

Sommaren 1994 greps han av polis för att ha blottat sig på Ströget i Köpenhamn.

– Nu heter jag Darando. Det betyder ”Floden som rinner ut i havet”, sa han då.

Sedan åkte han till London och bajsade på Trafalgar Square och greps av polis igen.

Många år senare var det dags igen.

Året var 2016 när Lars Elstrup stormade in på planen under en Superliga-match mellan Randers och Silkeborg – spritt språngande naken.

– Det är sorgligt att se honom på det här sättet. Han var stadens hjälte, sa Randers vd Michael Gravgaard.

Mår bra nu

En självbiografi om Lars Elstrup släpptes sommaren 2012, under en period då han mådde som allra sämst, men på senare år har han hållit sig undan rampljuset.

Nu har han trätt fram.

Förra veckan var han på besök i Luton utanför London och hälsade på sin förra klubb Luton Town, som han spelade för 1989-1991.

Och under besöket lät han sig intervjuas av Tribal Football.

– Jag kom hit helt oannonserat, men när deras vd Gary Sweet fick nys om att jag var här fixade han ett rum på ett flådigt hotell åt mig. Det gjorde mig väldigt rörd. Det var väldigt generöst gjort och det är väl kanske ett kvitto på hur bra jag faktiskt var när jag spelade här. Richard Møller Nielse (Danmarks guldtränare i EM 1992) sa en gång så här: Det enda felet med Lars Elstrup är att han inte inser hur bra han är. Jag antar att han hade rätt.

Elstrup berättar också att han nu fått ordning på sitt liv och mår bättre än någonsin.

– Jag delar in mitt liv i olika faser och den här fasen har varat i två års tid.

Riyad Mahrez har vunnit fem Premier League-titlar och en Champions League-titel.

Snart har han också samlat ihop lika många giftermål med kärleken Taylor Ward.

Han tog sitt pick och pack för att flytta från en av världens bästa fotbollsklubbar i Manchester City till Saudiarabien.

För det fick Riyad Mahrez en veckolön på ungefär tio miljoner kronor.

Men hans fru Taylor Ward verkar ha vantrivts i landet i perioder, vilket bland annat syntes i en dokumentär från i vintras.

Trots det har paret sedan fyra år tillbaka tagit chansen att erkänna sin kärlek för varandra med allra största tydlighet offentligt – och det mer än en gång.

Nu har paret, som har dottern Mila ihop, nämligen gift sig för tredje (!) gången.

Gifte sig i hemlighet

Efter att han för första gången gått ned på knä 2021 gifte de sig i januari 2022.

Därefter var det dags igen i september 2023 när det vankades nytt firande i London för fotbollsstjärnan och Ward som är dotter till dokusåpastjärnan Dawn Ward.

helskärm

Nu har de sagt ”ja” till varandra på nytt, för tredje gången.

Detta under storslagna former med mängder av gäster i Italien, närmare bestämt på lyxgården Villa Balbiano vid Comosjön 8,5 mil från Milano. Bland annat visar The Sun upp storslagna bilder från några av gästernas sociala medier i samband med festen.

När paret gifte sig första gången, ett år efter att de träffats 2020, var det i hemlighet. Men den här gången var det alltså något mer storslaget.

Skateboardåkaren Zheng Haohao, 11, är klar för OS.

Hon blir därmed bland de yngsta deltagarna någonsin.

När kinesiskan ska tävla mot sensationen Sky Brown, 15.

År 2012, alltså samma år som OS utspelade sig i London, föddes kinesiska skateboardåkaren Haohao.

Nu har hon kvalat sig in till OS i Paris. Där ställs hon mot bland annat Sky Brown som blev Storbritanniens yngsta deltagare någonsin under OS i Tokyo.

”Jag vill inte sätta för mycket press på mig själv. Jag vill bara visa mitt bästa i Paris”, skriver Haohao på Weibo, en av Kinas största sociala medie-plattformar.

helskärm

Hon fortsätter:

”Jag vill visa världen att även fast jag är ung så kan jag skejta bra. Jag vill fullfölja mina drömmar som många vuxna har”, skriver hon.

Vännerna övertalade

Kinesiskan som startade med sporten för fyra år sedan började på grund av en kompis.

– Någon sa åt mig att åka skateboard var roligt, så jag köpte en. Det var faktiskt roligt, säger hon till tidningen China Daily.

helskärm

”Jobbar väldigt hårt”

Haohaos mamma, Wang Zhe berättar att hennes dotter har en talang men att den konstanta träningen är den största orsaken bakom framgången.

– Ingen kan hålla på med det hon gör utan entusiasm. Hon har nog en talang, men hon har mycket disciplin och jobbar väldigt hårt såklart, säger mamman till tidningen.

Världens yngsta olympier någonsin var den grekiska gymnasten Dimitrios Loundras som var 10 år gammal när han tävlade i OS 1896.

Deutschlands Dressur-Team gewinnt in Aachen. Im Springen gibt es wenige Stunden später Platz sechs.

Sie blieb fehlerfrei: Jana Wargers mit Limbridge beim Nationenpreis im Aachener Reitstadion Soers.

IMAGO/Stefan Lafrentz

Tvåfaldige mästaren och omåttligt populäre Andy Murray, 37, tackades av inne på Wimbledons centre court.

Då kom tårarna.

– Det är tufft, för jag vill fortsätta spela, men jag kan inte, sa han i sitt tacktal.

I 20 års tid har Andy Murray charmat tennisvärlden.

Nu är sagan snart över.

Den brittiske stjärnans kropp säger ifrån och årets upplaga av Wimbledon är hans allra sista.

Han drog sig ur singelturneringen för att i stället avsluta det hela med att spela dubbel ihop med sin bror Jamie.

Det blev förlust i två raka set mot australierna Rinky Hijikata och John Peers, men efteråt fick Andy Murray ta emot stående ovationer från publiken inne på centre courten.

Då svämmade känslorna över.

”Vill inte sluta”

Murray bröt ut i tårar och hans mamma Judy likaså.

– Egentligen skulle jag vilja spela för alltid, för jag älskar den här sporten. Den har gett mig så mycket. Jag vill inte sluta, så det känns tufft, sa han.

En video med hälsningar från bland andra Novak Djokovic, Roger Federer och Rafael Nadal spelades upp på storbildsskärmen.

helskärm

– Vi är alla stolta över att ha spelat mot dig och med dig, sa dem.

Hyllade sin fru

På läktaren fanns även Andy Murrays fru Kim Sears och deras barn.

– Kim och jag träffades när vi var 18. Jag var så nervös på vår första dejt och efteråt frågade jag om jag kunde få hennes mejladress. Det var kanske inte så normalt gjort… Första gången hon såg mig spela var i US Open och då kräktes jag två gånger under matchen – ändå ville hon fortsätta träffas. Då insåg jag att hon var den rätta, sa Murray.

Han har inte spelat sin allra sista match i Wimbledon än, eftersom han ska delta i dubbelturneringen ihop med Emma Raducanu, men det stora farvälet togs under torsdagskvällen.

Sedan avslutas karriären för gott efter OS i Paris.