HAMBURG. Cristiano Ronaldo ska spela fotboll igen, och det finns 99 hinder för att kunna älska honom.
Att han gråter är inte ett.
Han borde göra det oftare.
Följ ämnen
Inte ens från en läktarplats trettio meter upp i luften, utan tv-skärm och med deadline-hetsen galopperande i kroppen, gick det att missta sig. Luften var full av kvällsfukt och elektricitet, Cristiano Ronaldo hade gjort allt han kunnat – och försökt göra mycket han inte längre kan – och bollen hade legat på straffpunkten. En gåva från Gud, en möjlig respit, chansen att rätta till kungakronan, spela huvudrollen igen.
Cristiano missade.
Och Cristiano grinade. Igen.
Han grät som ett barn, och över en hel kontinent rasslade tyck- och analysmaskineriet igång. Varför gör han så här? Var det tårar inuti ett solipsiskt universum, var det Ronaldo som grät för att Ronaldo inte vann? Grinade han för att han svikit lagkamrater och land? För mamma?
Och får man ens gråta sådär, mitt under en match? Om man inte heter Paul Gascoigne?
Diskussionerna är intressanta, både de som har och de som inte har ett svar. De är spännande eftersom de säger saker om mansroller, kulturskillnader, om hundra andra saker – men själv fastnar jag i en fråga som är både mindre och större:
Vad säger det om Cristiano Ronaldo, 39?
Om vi för ett ögonblick tänker oss att den debatten inte ofrånkomligen kidnappas av intellektuella giganter som @ViscaLeo96 och @CR7GOAT16: Vem är Cristiano när han grinar på en fotbollsplan?
Tja, vem är han när han inte gör det.
Ägnat hela sitt liv åt att smida sin rustning
För tolv år sedan gjorde en av hans sponsorer en reklamdokumentär (är det ens ett ord?) med honom, som gick ut på att testa och mäta hans styrka, snabbhet, spänst och teknik. Ett av momenten gick ut på att låta honom försöka göra mål på inlägg medan man släckte all belysning. Han tvingades alltså bedöma bollbanan och tajma in sina kroppsrörelser, trots att han inte kunde se bollen. Han klarade det, varje gång, inklusive när ljuset släcktes en mikrosekund innan inläggsskytten slog till bollen.
Där var övermänniskan Cristiano, utrustad med egenskaper som är svåra att ens föreställa sig. Världen över dyrkad för sina rekord, sina mål, sina pokaler, sina guldbollar, sin drivkraft, sitt perfekta leende, sina magrutor.
I Portugal är han mer än så, eftersom de inte bara vet vem han är utan också varifrån han kommer. Mamma Dolores som växte upp på barnhem med psykisk och fysisk misshandel, pappa José som åkte till fronten i kolonierna, kom hem och försvann in i alkoholen. Hur Dolores övervägde abort, eftersom hon som ensamstående, fattig mamma egentligen inte hade råd med ett barn till.
Cristiano var ett litet barn när han lämnade Madeira för Sportings akademi, han tiggde rester på McDonalds, grät i ensamhet, mobbades för sin Madeira-dialekt, men fortsatte sätta en fot framför den andra, kämpa, slita, träna, dribbla. Bort från fattigdomen, långt borta från mamma.
Det krävs inga examina i psykologi för att misstänka vad det gör med en människa. Det krävs ingen enorm empati för att känna ödmjukhet och beundran inför den livsresan.
Cristiano Ronaldo har ägnat hela sitt liv åt att smida sin rustning, att bli precis så perfekt som han varit tvungen att bli. Ett mål, en titel, en utmärkelse, en miljard, en bekräftelse till i taget.
Hade han inte haft det omättliga hålet att skyffla kärlek i så hade han inte blivit en av sin generations två största spelare (Ta gott emot… @ViscaLeo96 och @CR7GOAT16!).
Men det blev han, det är han.
Fnyst åt mänskliga rättigheter
Han är också en dömd skatteflykting, en av alla uppburna fotbollsstjärnor i Spanien som genom trixiga skatteparadisupplägg gömt undan pengar från en plågad statskassa i ett land som gått igenom en ekonomisk kris utan motstycke, med massarbetslöshet och en pantsatt ung generation. Det är vidrigt, men mer som en del av en bransch och ett system. Det var nog inte han som satt med deklarationen.
Däremot var det han som till slut skrev på kontraktet med den saudiska staten, samma år som Saudiarabien noterade sin högsta siffra för avrättningar (196) på trettio år. Under tiden han spelat fotboll i, och gjort reklam för, landet har de i snitt avrättat tolv personer i månaden. När han fått frågor om mänskliga rättigheter har han fnyst åt dem, manifesterat sitt totala ointresse.
Han betalade sig ur skattehärvan, han bryr sig inte om varifrån han får sin miljardlön, och när MeToo-revolutionen svepte över världen tog den aldrig riktigt fart i Portugal, delvis beroende på att den mest medialiserade frågan förstås handlade om våldtäktsanklagelserna mot landets mest uppburna och dyrkade man.
Står i vägen för att känna ren sympati
Bara två personer i världen vet vad som hände, men vi vet det här: Kathryn Mayorgas anklagelser testades aldrig i domstol, bevisen prövades inte – det var sättet de kommit fram på (Football Leaks) som underkändes.
När Der Spiegel presenterade uppgifterna drog en tsunami in över Portugal, förstås, men det var inte Cristiano Ronaldo som stod i vägen för den, utan Mayorga. Den breda hållningen sammanfattades väl i en krönika toppolitikern (dåvarande rådgivare till president Marcelo Rebelo de Sousa) Pasulo de Almeida Sande skrev i den högerliberala nättidningen Observador:
”Cristiano Ronaldo är en av Portugals moderna hjältar, kanske dess största namn, och därför borde portugiser, mer än något annat folk, bekänna sin tilltro till hans oskuld”.
Ikonens immunitet.
Allt det där står i vägen för att känna ren sympati för Cristiano Ronaldo (För mig, @CR7GOAT16! För mig!).
Tårarna? Oavsett varifrån de kommer så står de för något helt annat.
2016 satt jag på Stade de France och såg honom gråta. Han hade hittat sin roll i landslaget, varit med och burit dem till EM-final, drömmarnas mål. Och så krockade han med Dimitri Payet, fick knät lindat och haltade av planen. Han fick ge bort sin kaptensbindel, han grät.
2024 sitter jag på en läktare i Frankfurt och ser honom missa en chans att bli hjälte, ser honom gå sönder igen. Tårarna bara rinner, allt som finns är ikonen och hans lagkamrater som försöker nå in till honom, trösta honom. Rubén Dias som löper fram till honom efter straffmissen, Pepe som tar tag i honom inför andra förlängningshalvan, händerna i kragen, ögonkontakt.
Tårarna rinner, han är människa
Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om diskussionen om det var dåligt ledarskap att bryta ihop. Det var Ronaldo. Lagkamraterna älskar honom, de vet med vilken besatthet han – på sitt sätt – brinner för det här laget, för A Seleção, för Portugal.
Så här, trots alla oerhörda reservationer: För mig är Cristiano Ronaldo aldrig lättare att tycka om än när han spelar för Portugal, när han förlorar eller vinner med dem. När han gråter. Jag har sett honom skrika Siu! på Camp Nou, vinna Champions League om och om igen, lyfta guldbollar, sälja NFT. Jag har strukit handen över hans staty, besökt hans museum hemma på Madeira, blivit förnedrad i trånga, mixade zoner.
Varför gillar jag när han gråter?
För att det är så ovanligt att vi ser honom naken, bakom magrutorna. Det finns någon intervju där han gråter till filmklipp av pappan som svek honom, och de är besläktade. När tårarna rinner finns det, via omvägar, en kontakt till det obehandlade, ofiltrerade.
En liten pojke som mamma var nära att välja bort, vars pappa försvann, som fick rädda sin bror ur ett ärvt missbruk, en tolvåring som grät sig till sömns genom hunger och ensamhet. En man som vunnit hela världen, men som aldrig kommer att komma fram.
Han vinner, han förlorar, han missar en straff. Tårarna rinner, han är människa.
Är det verkligen det vi ska ifrågasätta honom för?