Category: Sports

Vann för första gången sedan 1973

Sirius hade inte vunnit mot AIK i allsvenskan på 51 år.

Men på det 18:e försöket vann Uppsalalaget med 3–1.

1973 vann Sirius mot AIK i allsvenskan.

Sedan dess har AIK växt ut till en mardrömsmotståndare utan dess like för Uppsalalaget.

17 raka matcher utan seger hade det blivit, varav 14 sedan återkomsten till allsvenskan 2017. När lagen klev ut på Friends arena var det kanske inte så många Sirius-supportrar som hade väntat sig tre poäng.

Men seger skulle det bli.

Tappat ledningar förut

Hemmalaget AIK var visserligen det lag som tryckte på mest framåt i första halvlek men det var Sirius som skulle ta ledningen. I den 25:e minuten letade sig ett inlägg in till Noel Milleskog som sköt in 1–0.

Men bara för att Sirius har ledningen mot AIK betyder det inte att det per automatik blir seger. Fem gånger tidigare sedan 2017 har Uppsalalaget varit i förarsätet men tappat matchen.

Tavla av Celina

Men i dag bröts mönstret och Yousef Salech gjorde två mål i andra halvlek. Först på en retur och sedan kom han fri efter att Bersant Celina som sista man hade rensat bollen rakt på Salech som kunde sätta 3–0.

– Det är jättedåligt gjort av Celina, säger Discoverys expert Nordin Gerzic i sändningen.

3–0-målet föranleddes dock av protester då det i sekvensen innan var en misstänkt hands på Sirius Leo Walta i gästernas straffområde. Både Discoverys kommentator Niklas Jarelind och Nordin Gerzic ansåg att det borde ha varit straff. I stället vände spelet och Salech gjorde mål.

AIK reducerade i slutskedet och matchen slutade 3–1 till Sirius.

helskärm

Halmstads BK har släppt in åtta mål på två matcher.

Lördagens hemmamatch mot Mjällby AIF var körd redan i första halvlek.

– En riktigt dålig halvlek, säger HBK-mittfältaren Jonathan Svedberg till Discovery.

Mjällby är nu uppe på andraplats i allsvenskan (se tabellen nedan) efter en komfortabel bortaseger på Örjans vall.

Resultatet skrevs till 1–3 och alla Mjällbys mål kom i första halvlek.

21-årige Elliot Stroud gjorde sitt första allsvenska mål när han sköt från distans och fick in ledningsmålet.

– Jag har haft några polare som sagt att jag ska stänka dit den, men det har dröjt ett tag. Så det var roligt att äntligen få göra det, säger Stroud till Discovery.

”Behöver höja oss”

HBK släppte in fem mål mot Kalmar FF i förra omgången och har nu släppt in åtta mål på två matcher.

– Det är väldigt många olika delar som inte har funkat. Vi gör en riktig dålig halvlek där vi inte alls kommer upp i nivån som vi har visat under en period. Det är mycket vi behöver höja oss på, säger mittfältaren Jonathan Svedberg.

I andra halvlek reducerade Rasmus Wiedesheim-Paul med sitt första mål sedan återkomsten till HBK.

Mjällby har nu 14 poäng efter 8 matcher och HBK har 12 poäng.

helskärm

Logan and Rob recap the night’s games, discuss Jamal Murray and Anthony Edwards, and look forward to the weekend’s games

Live on The Ringer NBA YouTube channel immediately following the end of Nuggets vs. Timberwolves, The Ringer’s Logan Murdock and Rob Mahoney recap the night’s slate of NBA playoff games. They begin by discussing Denver righting the ship against Minnesota, Jamal Murray’s exceptional performance, and adjustments that the T-Wolves (especially Anthony Edwards) need to make moving forward. Then, the guys talk about Indiana’s resilient showing and a tough loss for New York (29:12) before previewing Saturday’s Thunder vs. Mavericks (45:42) and Celtics vs. Cavaliers games (51:23).

To join The Ringer’s Friday night reaction shows throughout the playoffs, subscribe to our YouTube channel here.

Hosts: Logan Murdock and Rob Mahoney
Producer: Troy Farkas
Additional Production Support: Cory McConnell, Chris Wohlers, and Jack Wilson

Subscribe: Spotify / Apple Podcasts / Stitcher / RSS

JJ recaps the Knicks’ 111-106 Game 3 loss to the Pacers

(0:43) — TWITTER SPACES: JJ returns to recap the Knicks’ 111-106 Game 3 loss to the Pacers.

We always want to hear from you! Leave JJ a message on the listener line at 917-382-1151.

Follow JJ on Twitter: https://twitter.com/john_jastremski

The Ringer is committed to responsible gaming. Please check out rg-help.com to find out more, or listen to the end of the episode for additional details.

Host: John Jastremski
Producer: Stefan Anderson

Subscribe: Spotify

När andra checkar ut, ökar de regerande mästarna tempot.

Manchester City flyger.

I norra London blickar man mot himlen och hoppas på ett mirakel.

Att Joško Gvardiols kurva fortsatt pekar stadigt uppåt syntes tidigt under första halvleken på Craven Cottage.

Under drygt tolv minuter hade Fulham visat lovande tendenser. Hemmalaget packade ihop centralt, gav sina motståndare minimalt med ytor och högg på tappade bollar.

Manchester City har förmågan att inse allvaret i dessa stunder. I stället för att bli frustrerade över den uppsatta muren framför dem, börjar spelarna röra sig snabbare och bättre.

Till slut bröts barriären ned.

Phil Fodens avledande löpning, Gvardiols väggspel med Kevin de Bruyne – hans 111 assist i Premier League, lika många som Cesc Fabregas – samt kroatens utsökta avslut var magin Man City behövde för att sparka igång en behaglig eftermiddag.

En svalkande bris från Themsen gjorde hettan i London uthärdlig denna lördag. Efter en regntung vår, som aldrig tycktes ta slut, känns 25 grader och gassande solsken som rena priset.

För den som håller på Arsenal står det dock klart att något hissande måste till för att ligatiteln ska hamna i huvudstaden nästa vecka.

Manchester City är på det där humöret nu, där ingenting framstår som särskilt svårt.

Ingen lugn säsong

Statistiken talade sitt tydliga språk. Hur piggt Fulham än inledde matchen skapades knappt något framåt, med ynka 0,12 i förväntat målsnitt.

Detta är trots allt ett lag med trytande motivation, efter en överlag stabilt genomförd säsong.

Tidigare i veckan ägnade Willian och gänget dessutom en träning åt att flyga drake, vilket skakade om Arsenals hoppfulla supporterbas.

Grejen med Manchester City är att det finns en vana att hantera de sista hindren på ett tajt upplopp, oavsett hur motiverade motståndarna är.

Det är förmodligen ingen som skulle säga att Pep Guardiola har haft sin lugnaste säsong som tränare, tvärtom.

Laget tappade kontroll på mittfältet när Ilkay Gündoğan drog till Barcelona och värdefull kreativitet i samband med Kevin de Bruynes skada.

Rent spelmässigt har Manchester City inte varit riktigt lika spektakulärt 2023/2024. Ett faktum som underströks av att Guardiola mönstrade fyra mittbackar i startelvan mot Fulham.

Lägg därtill sårbarheten vid defensiva omställningar samt en tendens (främst under första halvan av säsongen) att släppa in sena, onödiga mål.

Kollapsar aldrig

Med det sagt, hur många minns Manchester Citys senaste ligaförlust?

Datumet var 6 december, platsen Villa Park och Leon Bailey matchens enda målskytt. Därefter får man gå tillbaka så långt som till början av oktober, då City föll mot Arsenal på The Emirates.

När denna Manchesterklubb krisar är det långt ifrån en fullständig kollaps.

Dessutom var det symboliskt för hela säsongen att just Phil Foden fick fira ett mål med Noel Gallagher och resten av de tillresta supportrarna på Craven Cottage.

Den 23-årige Manchestersonen, fullärd i Guardiolas hårda skola, klev fram och tog ansvar under De Bruynes skadefrånvaro.

Med 17 mål och åtta assist är Foden tvåa i den interna skytteligan bakom Erling Haaland.

Gvardiol har en bit kvar, trots dubbla fullträffar i dag. Vilket kunde ha blivit ett hattrick, om han inte hade tackat nej till att lägga straffen i slutsekunderna.

Å andra sidan kunde en miss ha blivit ödesdiger, med tanke på att målskillnad potentiellt kan avgöra var bucklan landar. Därav att Julian Alvarez fastställde resultatet till 4–0.

Under söndagen lär hela Manchester hålla tummarna för United. Liksom norra London kommer stå bakom Tottenham på tisdag, om än motvilligt.

Om något kan stoppa Manchester City? Ingenting är omöjligt – men det vore ett smärre mirakel.

Nikola Jokic can’t beat the Timberwolves by himself. For Denver to come back in this series, it needs this version of Jamal Murray.

Jamal Murray has a flair for the dramatic. Game 3 wasn’t the most impressive statistical playoff performance of his career, but in the context of Friday’s clash—with his team backed deep into a corner, coming off a humiliating Game 2 that included a $100K fine for a tossed heat pack, and seemingly limited by a calf strain—it has potential to go down as one of the most memorable.

In 38 minutes, Murray was the precise spark the Denver Nuggets needed to look like their defending champion selves again. He finished with 24 points, five assists, and four rebounds, and hit two 3s to fuel a 117-90 romp in Game 3 and cut their second-round deficit to 2-1.

In vintage Murray fashion, several of his baskets were highlight reels unleashed in a timely manner, either to stop a Timberwolves run or save a mucky Nuggets possession. He drilled backbreaking stepbacks over suffocating defense that barely dial back its intensity even as the referee’s whistle suggested they should. He repeatedly found Nikola Jokic in the short roll, feeding the three-time MVP in his sweet spot for floaters and lobs. Murray didn’t just withstand full-court pressure, he beat it back, charging toward the rim whenever an opening presented itself.

“It’s fun. I embrace that challenge. I embrace that moment,” Murray said after the game. “I probably deserved the boos so I’m not shying away from it, but it was a lot of fun to go out there and embrace the challenge and have that kind of game for my teammates.”

Jokic is the best player on the planet. But he can’t win another title without Murray thriving as a stone-cold shot-maker who puts pressure on the defense at all three levels. On Friday night, Murray finished 4-for-6 in the restricted area and 5-for-7 from the midrange. The former was meaningful as a tone-setter. Denver had several ball handlers bring the ball up the court Friday to ease pressure off Murray, an approach Timberwolves head coach Chris Finch said he expected and planned for after the game. It didn’t matter. Murray was confident enough to attack off-script. Here he is coming out of a timeout, bringing the fight to Nickeil Alexander-Walker all the way to the basket:

That aggression was key, early and often in Game 3. Murray’s first bucket of the game was a straight line-drive layup, blowing by Anthony Edwards with his left hand, meeting Rudy Gobert at the rim, and then finishing with his right. “Point-of-attack defense was not where it needed to be,” Finch said. “And that’s where it starts and ends for us.”

Murray’s final assist of the night gave the Nuggets a 30-point lead, knifing into the paint off a dribble handoff to find Michael Porter Jr. wide open in the corner for his fourth 3 of the game:

“Less thinking, more attacking, more aggression, and Jamal definitely set the tone with that and he feeds off that,” Nuggets coach Michael Malone said. “He’s a guy that plays with a ton of emotion. And I think actually that’s when he plays at his best.”

Coming into Game 3, Murray was a mess, scoring just 25 points combined in Games 1 and 2 while shooting 28.1 percent from the field. He has been one of the worst pull-up 2-point shooters in the playoffs, too, making only 36.2 percent of those tries after nailing over half of them during last year’s title run, and 46.4 percent in the regular season. But whether it was Jaden McDaniels (who battled foul trouble the whole night) or a Wolves big like Naz Reid or Karl-Anthony Towns in a switch, Murray got to his spots and made impossible jumpers look routine Friday:

“This was probably the best game I felt going into the game,” Murray said when asked about his calf, which tightened up again in the fourth quarter. “But it’s good. At this point in the season, everybody’s dealing with something, so I’m just glad that I’m good enough to be out there and do my job at a high level.”

Not to suggest Murray’s body is 100 percent, but going forward it’ll be hard to excuse poor, inefficient play after a night like this. On one late play, Murray picked Edwards from behind and took it coast-to-coast for a dunk. He was able to turn the corner, create separation, plant his feet, and change direction. He was crafty around the basket. He didn’t settle. It was vintage Murray. And the effect vintage Murray had on Denver’s disposition was clear. An offense that had no rhythm in Game 2 grew surgical 72 hours later.

The Nuggets didn’t commit a turnover until 18 minutes of the game had lapsed, an amazing display of poise after Game 2’s unraveling. Winning this series will require that type of discipline against one of the stingier defenses the NBA has seen in years. A lot of that was thanks to Murray, whose two-man game with Jokic finally started to shine again. In spots through most of the game, he was able to create separation off a ball screen, draw help, hit Jokic, and then watch his superstar teammate punish a rotating defense:

He had more space, too. A couple early 3s from Justin Holiday means Alexander-Walker can’t be in the paint to meet Jokic on this roll, while Towns is doing his best to help without ignoring Aaron Gordon in the dunker spot:

“I think we did a good job screening, just playing for each other, you know?” Murray said. “Not fighting anything. We’re not rushing anything … just being more physical and owning our spots.”

When the Wolves helped off Murray, he did what he absolutely must do and made them pay. Here he is one pass away from a Jokic post-up. When the ball is kicked back out to him, he drives past Edwards and jukes by Reid with a hesitation dribble on his way to another baseline fadeaway. Plays like this one show how Murray turned an ostensible sweep into a competitive series:

The Timberwolves are primed to bounce back in Game 4, coming off a poor shooting performance, at home, knowing how devastating it would be to fly back to Colorado for Game 5 in a tied series. But if Murray plays like this again—under control, lethal, pouring one “tip-your-cap” shot after another while still setting teammates up for open looks—that may be the exact situation Minnesota finds itself in.