MÜNCHEN. De kom med flaggor över axlarna, Europa i ryggen och ett EM framför sig.
De lämnade med 0–3, och den som vill kan väl kalla det en förlust.
Men Ukraina är här. De vägrar förlora.
Följ ämnen
Än lever Ukraina…
Jag vet att deras nationalsång inleds så, men jag hörde det inte. Deras spelare hade kommit in, var och en med en gulblå flagga över axlarna, men när de sjöng dränktes inledningen i en ljudorkan från läktarna:
– UKRAINA! UKRAINA! UKRAINA!
Det var stora delar av publiken här som ropade, det var Europa som slöt upp, och det var bara en i raden av känslomässiga käftsmällar en dag olika alla andra mästerskapsdagar.
Inte för att jag inte var beredd – herregud, vi har ägnat månader åt att tänka på det oerhörda i att Ukraina är här – utan för att inget längre tog omvägen via tanken.
På Wittelsbacherplatz höll Andrej Sjevtjenko tal, det ukrainska förbundet hade monterat upp en sönderbombad fotbollsläktare från det Charkiv som hukar under markoffensiver.
Bilder, texter, manifestationer, tv-reportage, dokumentärer.
Men så klev jag upp i det stenhårda solljuset utanför Allianz Arena, och tiden vek sig dubbel.
EM i helvetet
2012 var jag här, i München, och såg FC Bayern förlora en Champions League-final på hemmaplan, på straffar. Vi kallade det för trauma, men det finns ju olika sorter.
Någon vecka senare var jag på väg in på en annan arena, i samma sorts sol nu, med samma sorts gula färger överallt, med en EM-premiär utbredd framför fötterna.
Då var det Sverige, i Kiev. Nu Rumänien, i Tyskland.
Men det var ett helt annat Ukraina.
EM för tolv år sedan spelades i ett skört Ukraina som siktat västerut men tappat balansen, en ung demokrati som letade efter en framtid utan att veta riktigt var den fanns.
I helvetet.
Ett annekterat Krim, ett attackkrig, tiotusentals döda, sönderslitna städer, en sprängd läktare som ställs ut på ett torg i Tyskland. Städerna vi reste runt mellan för tolv år sedan är inte samma städer längre.
Men här var de: Spelarna från Real Madrid, Arsenal och Chelsea. Supportrarna från Charkiv, Zaporizjzja och Lviv. Flaggorna med himmel och vetefält.
Rumänien har rest sig från korruption och depression, de har kommit hit med tiotusentals supportrar och de målade sannerligen Allianz Arena i sina gula nyanser – men det var inte Edi Iordănescus nybygge som världen intresserat sig för.
Tysk fotboll och politik var Putins dörrmatta in på europeisk energimarknad, Uefa öppnade stora famnen för varenda rubel som kom från Kreml, men det var då.
Nu rullade spelarbussen (”Ukraine is united by football”) in under Allianz Arena som en ren motståndshandling.
Än lever Ukraina.
Bästa laginsatsen hittills
Och de levde mycket i början, de forsade fram, lånade inte ut bollen. Stepanenko tog fram bollar, de matade Mudryk i en-mot-en-lägen till vänster, varierade med bollar bakom backlinjen till bjässen Dovbyk. På bara två minuter hade de hotat på två olika sätt, och det var intressant att se hur Rumänien hanterade det.
På dagen 30 år efter att pappa Iordănescus stora mästerskap startade (VM i USA, Thomas Ravelli vet mer, det är bara att ringa!) var det Edi Iordănescus tur att visa vad han går för.
Hans lag stod i tydliga 4-1-4-1-block, vågade hålla ytterbackarna brett när de försvarade och lita på att de suveräna mittbacksbjässarna Burcă och Drăgușin (som visade vad FC Bayern gått miste om när han valde bort dem) skulle klara fajten i mitten.
Ukraina spelade, Rumänien väntade.
Och sedan fick Rumänien bollen, gratis, av målvakten Lunin. Dennis Man rullade fram, och superskytten/lagkaptenen Nicolae Stanciu stoppade upp bollen i krysset från 22 meter. Några minuter senare var han nära en Hagi-hyllning när han skruvade en hörna direkt i ribban.
Iordănescu har praoat hos både De Zerbi och Spalletti, men det här kunde lika gärna varit en matchplan och ett utförande som kopierats på en GIH-kurs 1997. Rumänien var följsamt defensivt, slarvade aldrig med att trycka upp backlinjen och hålla blocken täta. De gjorde den bästa laginsats jag sett hittills i EM, sett till förutsättningarna.
Sämre spelare, bättre lag.
När chanserna kom… ja, då såg de ju till att ta dem.
Răzvan Marin dundrade in en andraboll från 22 meter (frågetecken, igen, för Lunins insats), Denis Drăguș styrde in bollen i öppet mål efter att Ukraina struntat att försvara på en hörna.
Rumänien har inte gjort avtryck i ett mästerskap sedan de skickade ut England för 24 år sedan, de tänkte inte låta bli att njuta den här gången. Allianz Arena gungade i gult, rumänskt gult, löddrigt av nyvaknad stolthet.
Tänk att det kan vara så här att följa ett landslag!
Det är som med Gaza
Rumänien förlorade bollinnehavet, men vann allt annat. Och i östra Ukraina gör ryska styrkor framstötar där bristen på kroppar och ammunition är som mest skriande.
Allt pågår, samtidigt. När bilderna av bomber och barn kommer brukar det heta att vi saknar ord, att vi inte har redskap för att beskriva det vi ser.
Men ord finns hur många som helst. Det är som med Gaza, det jag saknar för att kunna relatera fullt ut är inte ord, utan känslor. Jag vet inte hur det känns att se barn sprängas i luften, förlora ett hem, en by, ett helt liv. Jag kan inte förstå det, eftersom jag inte kan känna det i hela dess desperata omfattning.
Ukraina kämpar för sin existens. Under tiden spelar deras landslag EM i fotboll.
De förlorade med 3–0, jag kommer att glömma hur de spelade men inte att de var här.
Nu ligger de utslagna på gräset, Lunin ber supportrarna om ursäkt, men om fyra dagar är det match igen.
Än lever Ukraina.