Publicerad 23.39
LEIPZIG. Kontroll brukar besegra kaos, kvalitet vinner över känsla.
Men sen går det turkiska landslaget ut på planen.
Sedan rusar de ut med vildögda blickar och blottade bröst – och sedan är det helt andra villkor som gäller.
Följ ämnen
Det var som att vänta på att en tidsinställd bomb skulle detonera.
Ni har ju garanterat uppfattat hur vareviga EM-avspark föregås av en svulstig nedräkning, påtvingad och malplacerad mest varenda gång.
För absolut första gången kändes det nästan passande den här kvällen.
Tio, nio, åtta, sju…
Något skulle hände här, och det skulle gå snabbt. Alla var överens om att det var två av mästerskapets mest sevärda lag som skulle smälla in i varandra. Österrike med sin Autobahn-fotboll utan hastighetsbegränsning, Turkiet med sitt känslokokande kaos.
…sex, fem, fyra…
Senast just de här lagen möttes tog det 63 sekunder innan Österrike gjorde första målet, i en match de till sist vann med 6-1. Under 2024 hade de gjort mål under de första 10 minuterna i 6 av sina 7 matcher, blivit någon sorts finalfavoriter längs vägen.
…tre, två, ett…
Boom!
Det tog 12 sekunder innan Österrike nästan sprungit till sig ett friläge i ena änden, mindre än en halvminut innan Turkiet skaffat sig en hörna i andra – och prick 57 sekunder innan Merih Demiral vräkte upp bollen i nättaket.
Boom, boom, boom!
Den som väntar på något spektakulärt blir nästan alltid besviken – fotbollens verkligt häpnadsväckande ögonblick inträffar så gott som alltid när du inte är beredd – men här kom både detonationen och krevaden precis när det var sagt och överenskommet.
Under de fem minuter som sedan följde var Österrike mer eller mindre nära att kvittera fyra gånger om, och efter en dryg kvarts spel var frågan inte vilka som skulle vinna – det var snarare om matchen skulle spränga ljudvallen.
Så blev det inte, utan matchen bromsades temporärt ner, matchen fångades in.
Många missuppfattar Ralf Rangnicks framgångar lite halvt med avsikt, förenklar det till att han mest bara får sina lag att springa mer och snabbare än några andra.
Det är visserligen sant att många högintensitetsmeter är själva grundförutsättningen för hans fotboll, men att springa klarar alla. Mer än 40 år har gått sedan Rangnick först fick upp ögonen för Dynamo Kyivs organiserade presspel, och det i sig är ingen konkurrensfördel längre.
Rangnick brukar säga att det räcker ifall han får en månad med några medeldistanslöpare, sedan kommer de att hålla internationellt gångbar klass i spelet utan boll.
Nej, detta förblir en sport där det faktiskt är det du gör med bollen som avgör.
I långt mer än ett årtionde har därför Rangnick fokuserat på det kognitiva, på att rätt och slätt utveckla spelares hjärnor för att få dem att fatta snabbare och bättre beslut – för att på så sätt få upp tempot i spelet.
Det var inte det att österrikarna sprang mindre än vanligt genom den första halvleken för att de var trötta eller för att de var lata eller av någon annan fysisk anledning.
Problemet satt i deras huvuden, i deras beslut.
Danso dröjde en halvsekund för längre med bollen, och sedan var uppspelsvägen stängd. Sabitzer fick inte upp huvudet i tid, utan sprang ner i återvändsgränden. Baumgartner valde fel alternativ, och Schmid dödade ytorna med sina löpningar snarare än att öppna upp dem.
Och på andra sidan stod Turkiet.
Duellspelet är liksom inte problemet för dem, 50-50-duellerna inget bekymmer. Det spelar ingen som helst roll ifall en österrikare är snabbare på ett löpband sex dagar av sju; på den sjunde dagen är det match, och då piskas turken framåt av sin stolthet, sin vilja och sin publik.
Ralf Rangnick var ju inte heller den enda tränaren på arenan.
För bara tre år sedan tycktes tränarkarriären för Vicenzo Montella vara mer eller mindre över. Sparkad av Fiorentina, avfärdad från den italienska fotbollen, två hela år utan ett enda jobberbjudande.
Till sist kom en oväntad förfrågan, och även om den inte riktigt var vad Montella hade tänkt sig var han inte i position att tacka nej.
Så Vincenzo Montella flyttade till Adana Demirspor i den turkiska ligan, och förlorade den första matchen mot Fatih Karagümrük med 4-0.
Där hade det kunnat ta slut, men i nästa bortamatch hämtade Adana Demirspor in ett 3-0-underläge mot Besiktas sista halvtimmen – kvittering i 97:e – och sedan tittade aldrig Vicenzo Montella tillbaka igen.
Nu rusade han runt här i ett regnigt Leipzig, coachade aktivt, demonstrerade att han byggt ett lag som kunde spela med både eld och is.
Själv hade Montella varit mer eller mindre uträknad, och det fanns därför något extra tilltalande i hur han stod vid sidlinjen och såg en återuppstånden mittback göra två mål i en och samma match för första gången i sitt liv.
Merih Demiral hade också setts som kasserad – petad ur landslaget, halvt deporterad till Saudiarabien – men nu var han en titan som lyfte från marken.
Två gånger pressade han bollen i nät, båda gångerna slogs hörnorna in av en och samma spelare.
Den gyllenskimrande pojkvaskern Arda Güler hade anförtrotts en central roll, och var inte bara den spelare på planen som behandlade bollen bäst – tog bäst beslut – utan han pekade, dirigerade och manade på. 19 år gammal. Lirare, lejon och redan lagets ledare.
Vi ska inte missa att det här är ett turkiskt lag som ofta gör kloka och konstruktiva saker med bollen, men det är när kaoset breder ut sig de känns som allra mest bekväma, det är som krigare de är uppe och snuddar vid någon sorts europeiskt rekord.
Efter den österrikiska reduceringen återstod inga presstriggers, inga passningsmönster och för den delen inte så värst mycket beslutsfattande heller. Regnet piskade ner, ölglasen haglade in, det var en närkamp i sekunden och Turkiet vann precis så många som de behövde vinna.
Hjältarna var många. Abdulkerim Bardakci var omutlig, Ferdi Kadioglu förträfflig som vanligt – och när den sista stunden var kommen förvandlades Mert Gunok till Gordon Banks med en räddning för evigheten.
Sekunden efter slutsignalen kollapsade mer än hälften av de turkiska spelarna raklånga på gräsmattan. De har offrat precis allt för sitt lag och sitt land – de är totalt uttömda och dränerade – och två minuter senare är de uppe och studsar igen.
Först fajten, sen festen.
Som alltid är det politiskt komplicerade tider hemma i Turkiet – gränsen mot Syrien stängdes idag – men i Tyskland är det omöjligt att värja sig mot det rödvita partyt. ”Wir fahren nach Berlin”, skanderar den infernaliska kurvan på klockren tyska. Så väldigt många är ju födda och uppvuxna här, och i natt kommer tutorna att eka från Hamburg till München, från Düsseldorf till Berlin.
Här i Leipzig heter ju gamla Zentralstadion numera Red Bull Arena.
Det var huset som Ralf byggde – eller i alla fall möblerade – och det var här han skulle få sin kröning. Det blev inte så.
Ikväll är den här arenan turkisk, för ikväll är hela Tyskland turkiskt.