DORTMUND. Först var det bara en liten, liten blå prick som knappt ens syntes i ett stormande, skummande rött hav.
Sedan växte den mer och mer, sedan blev den tydligare i konturerna tills man såg vad det faktiskt var.
Italien. De regerande mästarna. Ett lag som inte darrar bara för att det blåser till.
Vi kommer alltid att ha den där första minuten.
I alla fall kommer ingen alban som var här någonsin att kunna glömma det där skottet, det där vrålet och det där magiska, maniska tumultfirandet som på något utomkroppsligt sätt kändes nästan förutbestämt.
I almanackan framstod det här som en röd dag.
Jag hade lämnat en publikinvasion och hamnat i en ny. Sju försenade Deutsche Bahn-timmar hade tagit mig från Bayern till Ruhr, från en flodvåg av skottar till det här röda havet av albaner.
Om något innebar 50 000 tillresta i en relativt liten stad ett ännu mer totalt övertagande än 200 000 i stora München. Där nere i söder fanns det i alla fall fläckar av tyskt bland kiltar och säckpipor – här i Dortmund var precis varje torg, varenda gata och varenda liten gränd överfullt av dubbelhövdade örnar och qeleshe-hattar.
Här fanns ultras från Tirana och flyktingsöner från diasporan, här fanns bönder och makthavare. En av alla de som kommit var förstås Edi Rama, fotbollssupporter i första hand och albansk premiärminister någonstans långt därefter.
Himlen störtade in
För att försäkra sig om att de nationella angelägenheterna betas av i rätt ordning hade han redan sedan tidigare låtit stänga ner det nationella parlamentet under gruppspelet – till att börja med – så att alla ministrar haft möjlighet att resa till Tyskland och prioritera det verkligt väsentliga.
– Att missa den här matchen vore som att missa mitt enda barns bröllop, motiverade Rama.
Allt var extra speciellt eftersom Albanien mötte just Italien, historiskt sett den storebror de sett upp till både i fotbollen och livet.
Radiosändningarna från Serie A nådde över Otrantosundet under 1970- och 1980-talet, en tid då hela Albanien annars var totalt tillslutet. Sportsligt har de haft ungefär samma kulturformande betydelse för albansk fotboll som Tipsextra haft för svensk, men för att jämförelsen ska hålla hela vägen behöver vi även addera ett halvdussin lager av nedtryckt, instängd frihetslängtan.
– Italiensk fotboll var vårt paradis när vi levde i ett kommunistiskt helvete, den fick oss att känna att vi inte var ensamma i vårt svarta hål, förklarar den oerhört engagerade Juventus-supportern Edi Rama.
Släktskapet går djupt, och har om något bara fått större och större sportslig betydelse med åren. Under mer än tio års tid leddes det albanska landslaget av italienska förbundskaptener – De Biasi, Panucci, Reja – och det var under det årtiondet som de blev relevanta igen.
Nu skulle de vända italienarnas egen arsenal emot dem. Nu startade Albanien med sju spelare med erfarenhet från italiensk fotboll, tryckte på framåt – och gjorde mål efter 22 sekunder.
Och himlen störtade in.
Jag har hört höga måljubel på den här arenan förr – tro mig att jag har – men det här var nästan överjordiskt.
Vilka var motståndarna, sa ni? I det här läget var det som att det inte märktes, inte deltog, inte existerade.
Kan vara en av EM:s största stjärnor
Men även om det nästan kändes som en formalitet var det allt bäst att ställa frågan en gång till just vid det här tillfället.
Vilka motståndarna var…? Italien. Fyrfaldiga världsmästare. Regerande Europamästare.
Efter en kvart hade de vänt matchen och skapat sina egna triumfekon från förr.
Andrea Bastoni nickade som om han vore korsning mellan Marco Materazzi och Luca Toni. Nicolò Barella använde höger yttersida för att skruva in bollen i samma gavel av samma målbur som Fabio Grosso hittade med vänster insida för 18 år sedan.
Det här var Italien, och det här var Westfalenstadion.
Här tog Gli Azurri en av sina allra mest episka segrar i VM-semifinalen mot Tyskland 2006, och här hade de alltså redan demonstrerat den nedärvda motståndskraft som är en så central del av deras fotbollsarv.
Men den här kvällen skulle inte präglas av sånt.
Efter de där inledande chockminuterna kanske det framstod som att de var inträngda i ringhörnan med ryggen mot repen, men de passade sig snabbt därifrån snarare än att stå kvar för att absorbera smällar.
Det är liksom inte bara Albanien som kan dra nytta av italiensk Coverciano-coaching. Luciano Spalletti kan mycket väl visa sig vara en av det här mästerskapets mest betydelsefulla aktörer, om ni så vill en av EM:s största stjärnor.
Individuellt sett har de ju inte kontinentens bästa spelare längre, men det går absolut att argumentera för att Italien däremot har Europas absolut skickligaste tränararmada kombinerat med den nationellt högsta taktiska förståelsen.
Men det innebär inte längre samma saker som det brukade göra.
Det här är ju allt annat än ett låst och tillknäppt Italien, utan istället ett lag som kan bryta isär en del positionella ramar just eftersom spelarna är så multifunktionellt införstådda med hur de behöver fylla i och täcka upp för varandra.
Albanien fick sin jordbävning
Stundtals var det här rena friformsjazzen, fotbollens improvisationsteater. Läckre Riccardo Calafiori agerade som en ny typ av stötande mittback; bakom, runt och framför honom fanns hela tiden Nicolò Barella som actionfigur i pocketformat.
Federico Chiesa höll bredden till höger, och medan Gianluca Scamacca entouchskarvade skar Davide Frattesi in mellan och framför dem. Inter-fotboll, Bologna-fotboll, Atalanta-fotboll.
Spaletti-fotboll.
I jämförelse såg Albanien både tröga och endimensionella ut, och när matchen väl vänt borde ju Italien sett till att avgöra långt innan den väldige Gigi Donnarumma tvingades göra matchvinnarräddningar i 89:e.
Men slutresultatet gick såklart inte att diskutera, och var sida fick sitt att summera.
Albanien fick sin jordbävning, sitt vulkanutbrott. Italien fick visa upp en provkarta av skäl till att de är att räkna med på allvar i detta EM också.