MALMÖ. AIK åkte till Malmö för att ställa sina frågor. Går det att rucka på MFF 2024?
Sorry. Som en AIK:are skulle sagt:
De var oslagbara, de sköt från höften, de hade svaret på allt.
En bild av total, förödmjukande förnedring:
Efter en timmas spel plockade Henrik Rydström av statusvärvningen Erik Botheim och guldklimpen Sebastian Nanasi för att låta dem vila. Samtidigt plockade Henning Berg av tre bärande pjäser (Thychosen, Pittas, Rui Modesto) för att spara dem till matcher det går att tävla i.
Det var en halvtimme kvar att spela, bara inget kvar att spela om. 4–0, teknisk knockout, Norra sjöng redan segersången om ”så jävla enkla tre poäng”.
Och skryt var det inte.
Gnaget hade åkt söderöver för att möta våren. Här finns uteserveringarna, schvung i steget, en väldigt lång bro och ett himmelsblått odjur som fortsätter käka upp allt i sin väg.
Det var väldigt roligt att se AIK.s bortasektion rulla ut en mästerskapsvimpel inför avspark, daterad till 1992, året när de vann guldet i Malmö. Jag vet inte om det är jag, eller om det blivit roligare på läktarna i år: MFF:s Sportbladet-banderoll mot Djurgården senast var också fnissfestlig.
Å andra sidan: Det kan behövas. För vad ska vi annars ha kul åt 2024?
Det är ingen grinolle-spaning, mer en intresse-farhåga ur rent medialt perspektiv. Det som säljer intresse kring allsvenskan är ångloken från storstäderna, dramatiken kring storklubbarna.
I fjol hade vi guldstrid hela vägen, högdramatiska krismatcher med IFK Göteborg och AIK sent om hösten.
Varifrån ska de matcherna komma i år? När det ser ut så här i april?
1 / 3Foto: Petter Arvidson / Bildbyrån
MFF, överallt MFF
AIK trodde väl inte riktigt på det här, men de kom i alla fall till Skåne efter fem matcher där de varit lite tröga, lite fantasilösa, lite entaktade, men väldigt stadiga.
Det var samma den här gången. Om man stryker ”stadiga”.
I tio minuter präglades matchbilden av blåst och snedstudsar, sedan tog någon (man kan kalla honom Sergio Peña) fram världens bredaste pensel och målade varenda millimeter av matchen himmelsblå.
Proppen gick ur efter en kvart, när AIK försvarade uselt på en andravåg där MFF (Stryger Larsen) slog ett väldigt typiskt, långt MFF-inlägg som Erik Botheim skallade in.
Henning Bergs idéer kändes igen, ett högerviktat 4-2-2-2 med boll, där Rui Modesto klev fram som anfallare. Två problem fanns: dels hade de aldrig boll, dels mötte Rui Modesto (ett hot mot nästan alla andra lag) Busanello, som viftade bort honom utan att anstränga sig.
Det här var MFF, överallt MFF. Henrik Rydström lät Isaac Kiese Thelin och Sergio Peña senast, nu kom de in och var självlysande. Peña drev spel, Kiese Thelin ett odjur i boxen, och Erik Botheim blev bättre när han kunde droppa och förstärka mittfält felvänd.
Kiese Thelins 2–0-mål var gladporr, fotbollslek av ett slag som doftade pappor-mot-åttaåringar i parken. Ett par dussin passningar, en lättning, en elak powernick.
3–0 före paus, 4–0, 5–0, klackstyrningar, kanonskott ribba-in, men det förnedrande var inte siffrorna, utan allt som ramade in dem. Vi har en allsvenska med ett halvdussin tränare som pratar om att skapa numerära överlägen och spela sig fram i mitten… och här var facit. Så här ser det ut. Busanello rullar in till Peña, som kroppsfintar, vänder, slår ut en linje med ett tiometersstick till Nanasi, som spelar hem till Lasse Berg Johnsen, som aktiverar Taha Ali, som utmanar och hittar en felvänd Botheim, som väggar med Kiese Thelin. Och. Så. Vidare.
Så oerhört mycket bättre
Jag brukar vara väldigt intresserad av vad spelare och tränare har att säga efter matcher, men inte den här gången. Vad skulle de säga när alla redan sett?
Det fanns inte en spelare i AIK som nådde upp till fotknölarna på sin motsvarighet i MFF, det fanns inte en situation som hade kunnat förändra något.
Jag hör Sotirios Papagiannopoulos be supportrarna om ursäkt och säga att ”vi är inte alls med i matchen”, men det var ju bara så det var. De var inte bättre, Malmö FF var så oerhört mycket bättre.
– Vi vet vem vi spelade mot i dag, som tränare Berg sa.
– Ibland blev det kanske lite väl lekfullt, sa Henrik Rydström, som desperat letade efter något att vara lite missnöjd med.
Hur beskriver man skillnaden mellan deras utmaningar bäst – jo, man konstaterar att Rydström valde att låta kaptenen Pontus Jansson vila i den sorts match som normalt vore som gjuten för honom, eftersom han kan göra det. Nittonåringen Elison Makolli ersatte och var hundraprocentig.
Noll drama. Noll konstigheter.
Tog sig hela vägen in i hjärtat
Det enda som höjde pulsen var när Stadion började vibrera av glädje med en kvart kvar, för att Anders Christiansen skulle in och spela fotboll igen. Hyllningarna var så fina, lyckokänslan så ren, att det tog sig hela vägen in i hjärtat på både oss och honom. AC gled runt, smekte passningar, bad publiken om ursäkt när han sköt en våning över.
Det spelade ingen som helst roll. Malmö FF gjorde 5–0 på AIK, AIK tappade två ytterbackar, sin plusmålsstatistik, sin förlustnolla och möjligen sina drömmar.
Malmö FF vann igen, andra halvlek hade kunnat coachas av Alexander Axéns mammas mamma, det hade inte spelat någon roll.
Det här var kross, det kommer fler. Det riskerar att bli en säsong utan rubriker, utan storklubbar som krisar, utan strid om guldet, utan dramatik någonstans.
Möjligen kan det bli lite väl lekfullt ibland, vi får se.