Släpper bok om resan mot VM-gulden
Publicerad 10.44
En menskossa.
Så beskrev sig Ebba Andersson efter ett misslyckat lopp runt nyår.
Vad alla missade var att uttrycket inte bara var negativt.
Det har varit en svettig dag.
Först skidade Ebba Andersson till sig SM-guldet på tremilen, sedan kastade hon på torra kläder, rusade ut i spåren och hejade fram lillebror Fredrik till brons på femmilen. Hon har andan i halsen. Torrhostar i mobilen.
– Jag tänkte först jaha, vad har jag att berätta? Men efter lite eftertanke kände jag att jo, något har jag att bjuda på. Det var ett speciellt år, säger hon.
Grubblet mynnade ut i självbiografin ”Från OS-storm till VM-guld”, den ljudbok som släpps på Storytel 30 april. Omfånget är litet, men de 71 manussidorna är täta och späckade med minnen, känslor och träningsanalyser.
Borde hon inte haft mer tryck?
Ebba tar avstamp i OS-tremilen i Zhangjiakou, 20 mil nordost om Peking 2022. I 17 minusgrader och rivande blåst dundrade 24-åringen mot en trygg bronsmedalj. Luckan bakåt var 24 sekunder med dryga kilometern kvar.
Då friskade vinden i. En kastby höll på att välta henne. Hon parerade men tappade fart, tryckte sig vidare framåt, omfamnades av nästa sidvind. På upploppet hann hon känna ljuva medaljdofter innan klungan bakom susade förbi: Niskanen, Sundling, Sorina, Brennan, Claudel.
Ebba Andersson blev åtta. Botten föll ur henne, blicken svartnade, besvikelse är ett för mjäkigt ord. Allt var det sabla vädrets fel.
Eller?
Med några månaders distans till spelen analyserade Ebba Andersson vintern. Visst hade hon otur i det viktigaste loppet, men vädret var skonsammare på tio klassiskt (sexa) och skiathlon (tia). Med tanke på den strålande försäsongen, på rekorden hon slog i testerna, borde hon inte haft mer tryck i åkningen?
helskärm
1 / 2Foto: Jon Olav Nesvold / Bildbyrån
”Jag eldar för kråkorna”
Mitt i rannsakan föddes några tankar: hade inte landslagsläkaren varnat för att vissa värden pekade mot överträning redan 2021? Och var det inte flera år sedan hon hade mens?
– Första gången den inte kom reagerade jag. Det var lite märkligt. Men jag förstod att det händer många elitidrottare, det är en naturlig mekanism om man pressar kroppen hårt, så jag fann acceptans i det. Ingen mens, inget konstigt. Jag orkade träna, tyckte mig äta det jag behövde, fortsatte utvecklas, allt tuffade på, säger Ebba Andersson.
Men?
– Sen kom punkten. Fasen, jag eldar för kråkorna. Jag investerar så mycket tid och kraft och får ut så lite effekt.
Och då var det inte läge att stå och vifta med testvärden?
– Verkligen inte. Det blev frustrerande att träningen inte genererade mer, som under OS-året.
I boken låter det som att du antog elitidrottarens inställning till saken: jag ska lyckas! Jag ska kämpa för att få tillbaka mensen!
– Ja, det blev så. Jag skulle få kost och återhämtning på plats.
”Har nog med mat- och sovklocka”
Hon bokade tid för kostrådgivning och gynekologi, samtalade i timmar med sin mentala coach. Bilden klarnade allt eftersom: hon var trea i totala världscupen, hon hade inte kört sig i botten, men vägen hon stakat ut skulle förmodligen inte leda till några individuella mästerskapsguld.
Det var vår 2022 och förändringens timme var slagen.
– Jag kunde inte bara tänka på träning. Det var inte där saker felade.
Började du lassa på mer pasta på tallriken?
– Vid de tillfällen då det behövdes. Men framför allt blev jag mer noga med mängden och tajmingen på intaget runt träningspassen. Mellanmålen också.
Tvingade du dig i säng halv nio?
– Nej, jag måste ha ett liv. Vi har nog med mat- och sovklocka ändå, så det får inte bli extremt. Jag tittade mer på återhämtning mellan passen och att ha en rimlig nivå i träningsbelastning.
Ett långt segertåg
Segern kom hastigt och oväntat. Redan i maj blödde hon igen.
– Att jag fick tillbaka mensen var lika med att kroppen var på banan igen, tänkte jag. Men det tog mer tid än så. Vi kollade på andra värden som inte responderade lika snabbt, så det behövdes mer tid. Jag skulle träna hårt, men inte dumdristigt.
Du skriver att värdena i september 2022 var bättre. Var det vändpunkten?
– Det var en bekräftelse på att förändringarna gett resultat, men fortsatt kände jag inte att jag hade lyft mig som skidåkare. Först när jag kom på snö föll de pusselbitarna på plats.
Det måste ha varit en kick.
– Ja. Först då blev VM-guld på allvar uppnåeligt. Fram till dess var guldtankarna mer inspirerande än något jag verkligen trodde på.
Säsongen 2022–23 var en framgångsturné. Etta och tvåa i premiären i Ruka, dubbla segrar i Les Rousses, storstilad vinnare i Toblach.
Höll undan och vann
Höjdpunkten var nästan övertydlig i sin symbolik.
Fjärde mars 2023, VM i Planica, ny tremil. Strax före start gav sig tränaren Ingrid Vikman ut på jakt efter den försvunna Ebba Andersson.
”Hon letade överallt och hittade mig hukandes bakom knuten på en liten byggnad, där ingen kunde se mig, en bit bort från startområdet bara ett par minuter innan det var dags.
’Men Gud Ebba, nu får du inte missa starten!’
’Oj, är klockan så mycket?’ sa jag medan jag reste mig och rättade till mina byxor. Jag hade dragit mig undan för att i sista stund lägga in ett nytt trosskydd – jag hade fått mens igen sedan några dagar tillbaka – vilket jag som vanligt var rätt nöjd med. Det var ju ett bevis på att min kropp var i balans” skriver Ebba Andersson i självbiografin.
I loppet jagades hon på nytt av Niskanen, Brennan och norskorna. Men den här gången höll hon ut och vann VM-guld med nästan en minuts marginal.
Stora skillnader i klimatet
På mobilen från de just avslutade SM-tävlingarna i Boden försöker Ebba Andersson slingra sig från den givna frågan:
Om du inte hade tänkt om efter OS 2022, vore du då dömd till en karriär med stabila tredje-till-sjätteplatser?
– Jag är inte för att spekulera. Ingen aning.
Men?
– Men om jag ska knata in i det hörnet så tror jag inte att jag nu hade suttit med två VM-guld (Andersson vann också skiathlonen i Planica 2023).
Ebba Andersson debuterade i världscupen 2015 och har varit ett ankare i landslaget i sex år. I svensk vinteridrott är det en kort period, ändå skönjer hon stora skillnader.
– Vi snackar mer och mer om sånt här. Jag upplever det som mer öppet än när jag kom in i landslaget, men om det har med min mognad eller klimatet i laget att göra låter jag vara osagt.
Hoppas du att din bok hjälper yngre åkare att våga diskutera hälsofrågor?
– Jag gör ett försök i alla fall. När jag inte hade mens i perioder kände jag bitvis skam. Eller accepterade fast det fanns frågetecken om jag var på rätt plats i hälsostatus. Det var så lätt att vifta bort, för det gick jättebra att träna och jag kände mig stark. Bättre att vi normaliserar och blir fler som pratar om mens.
”Det gick finemang”
Vilket råd ger du unga elitidrottare som får oregelbunden mens?
– Ta det på större allvar. Jag hade behövt någon typ av information, för man har fullt upp med att utvecklas och öka på satsningen. Men är menstruationen utebliven eller oregelbunden är det ett tecken på någonting. Vad ligger bakom? Jag har själv känt av effekten när den blivit regelbunden igen.
På vilket sätt känns det annorlunda?
– Det är inte mensen i sig, utan den är ett tecken på att jag har balans i kroppsmässig status. Det är viktig grej för att komma i prestationstillståndet.
Vänta lite. Du sa något efter ett risigt sprintkval på touren senast.
– Ja, jag kände mig som en jävla menskossa. I året som boken handlar om hade jag bara upplevt positiva effekter, men senare har jag märkt att det inte alltid är positivt. Jag har fått erfara riktig mensvärk också.
Jag skattade åt uttalandet för att det var så rakt. Men det fanns alltså en bakgrund, en positiv aspekt i det stora hela, även om det den dagen störde dig?
– Precis. Den gången påverkade det mig negativt, men det finns också en stolthet i att kunna berätta. Jag har varit på andra sidan och vet att det är sämre.
Jag är varken elitidrottare, skidåkare eller menstruerande. Går det alltså att tävla precis lika bra när man blöder?
Det hörs genom luren att Ebba Andersson kväver ett skratt. Sedan svarar den nyblivna svenska mästaren sakligt.
– Jag körde med mens i dag också. Det gick finemang.