Publicerad 20.22
Jacob Josefson, 34, skrev ett känslosamt avskedsbrev till fansen och blev avtackad på Hovet.
En skattjakt senare är han tillbaka i Djurgården.
– Det är här jag hör hemma. Det är här jag vill vara, säger den förre lagkaptenen.
Josefson: ”Om jag får bestämma så spelar jag”
0:54
En av spelarna utmärker sig genom att åka runt på isen och se lycklig ut. Leendet, det bländvita leendet. Det spelar ingen roll om han slår en perfekt eller mindre lyckad passning, gör mål, prickar ribban eller blir hakad. Reaktionen är ständigt densamma.
Ingen behöver fråga om Jacob Josefson har saknat hockeyn. Det räcker att studera honom under ett ispass på Hovet för att få ett svar på frågan. Om någon ändå tvivlar ritar han ut alla frågetecken när han ett par timmar efter träningen slår sig ner för att äta lunch i Sickla. Han har en lammtaco på tallriken, vatten i glaset och en smörad brödskiva på den vita servetten.
– Jag har velat komma tillbaka och lira sedan dagen jag tog timeout. Ja, det har inte gått en dag utan att jag har saknat hockeyn och funderat på hur det blev som det blev. Sedan jag fick upp hoppet om att kunna spela igen har det varit ren glädje, passion och energi. Allt jag tyckte var jobbigt tidigare gör jag med glädje nu. Jag tar ingenting för givet, vet att det en dag kommer försvinna. Att vara vid sidan om några år fick mig att förstå. Jag har blivit lite mer… mänsklig.
Är man i hockeybubblan kör man bara på. Det blir mycket vardag även om man alltid har drivet att bli bättre och vinna, säger Jacob, alltjämt leende.
Vad har du saknat mest?
– En stor del är tävlingen, dels på träning, dels på match. En annan grej är pressen från sig själv och supportrarna, stressen före en match, att man alltid måste leverera. Det tyckte jag var jobbigt ibland men det är en av de delar jag har saknat mest. Det där är jäkligt intressant, att det du trodde skulle vara skönt att slippa, det är nästan det du saknar mest. Sedan är det ju speciellt att hålla på med en lagsport i elitmiljö, att jobba med likasinnade mot ett gemensamt mål och dag ut och dag in försöka närma sig det. Det är höga toppar och djupa dalar men processen är jäkligt fascinerande och sjukt roligt att vara en del av.
Kan man sakna svettlukten i ett omklädningsrum, att sitta på en buss i sju timmar och äta ur en matlåda?
– Bussåkandet har jag aldrig haft några problem med. När vi har vunnit och spelat bra är det skönt att åka buss. På vägen dit får man försöka lura kroppen så att den är vaken inför den första perioden. Att bara kliva in i ett omklädningsrum… Det är en speciell atmosfär och något jag levt med sedan jag var liten. Det finns nog ingen annan sport där du spenderar så mycket tid i ett omklädningsrum. Det gör att du kommer nära dina lagkamrater på ett annat sätt. Man träffas minst 45 minuter före träningen, sitter där, byter om, snackar, skrattar och skojar. Inom fotbollen kommer man nästan färdig och ombytt och så börjar träningen, säger han och spetsar en rostad potatis med gaffeln.
”Trodde det skulle gå över…”
34-åringen på andra sidan bordet har inte spelat i SHL sedan januari 2021, då Djurgården mötte Rögle i Ängelholm. För den dåvarande lagkaptenen tog både matchen och karriären slut i mittperioden. Det var åtminstone vad han och alla andra trodde.
Jacob Josefsson minns den där sekvensen med all tydlighet, hur mycket han än vill förtränga den.
– Jag drev upp pucken i powerplay och spelade ut den till vänster. Då ser jag Moritz Seider komma. Jag tänker att han ska proppa mig och trycker tillbaka. han ramlar, jag står kvar. Smällen i sig är inte så farlig men jag fick hans hjälm i tinningen. Jag trodde att det skulle gå över men det gjorde det inte.
Jacob Josefson drabbades av ytterligare en hjärnskakning, den sjätte i ordningen. Han tittar ner på tallriken och låter skamsen när han medger att han stressade uppför hjärntrappan.
– Jag hade fått två mindre hjärnskakningar tidigare den säsongen och var kanske inte helt ärlig mot mig själv och min omgivning med hur jag hade mått. Med facit i hand skulle jag ha vilat lite längre mellan hjärnskakningarna, för att få det helt läkt. Jag var väl lite fragil i huvudet just där och då.
Den följande säsongen, 2021/2022, var ett enda långt och misslyckat comebackförsök.
– Redan under försäsongen kände jag att det var något som inte stämde. Jag fick en liten smäll mot huvudet i en träningsmatch och då var det många symtom som kom tillbaka. När jag pratade med läkare sa de att det är bra om jag tänker på något annat.
Hur förändrades du som människa när du tvingades bort från hockeyn, som varit en så stor del av ditt liv?
– Det blir ju väldigt världsomvälvande för en själv. Hockeyn har varit min identitet, den jag är och har varit sedan tre års ålder. När jag har träffat folk som inte vet vem jag är har jag alltid sagt att jag spelar hockey. Plötsligt kunde jag inte svara så när folk undrade vad jag sysslade med. Varje gång jag lade huvudet på kudden tänkte jag på varför det skulle bli såhär. Det var skit, rent ut sagt. Det var en jäkla omställning, påverkade jättemycket i mitt liv.
”Jag är inte lastgammal”
I augusti 2022 satte sig Jacob Josefson på kammaren och skrev ett avskedsbrev till fansen. Då hade han sett sitt älskade Djurgården åka ur SHL från sin plats på läktaren. Han plågades av huvudvärk och hjärntrötthet och degraderingen fick honom inte att må bättre.
– Det var inte kul men på något vis kändes det skönt att få ett offentligt avslut. Jag ritade ner tankar och känslor för att kunna gå vidare men det dämpade inte viljan att komma tillbaka och spela, släckte inte glöden och låga, säger han.
I brevet hade Jacob, bland annat, skrivit följande:
”Något jag har lärt mig som djurgårdare är att man alltid reser sig upp när man ligger ner och när saker går emot.”
Han syftade på laget efter kvalförlusten mot Timrå men det kunde ha handlat om honom själv. Månaden därpå fick Jacob, som har spelat 220 matcher för Djurgården, sin välförtjänta avskedshyllning på Hovet men nummer 40 skulle aldrig lämna hockeyn.
han fick ganska omgående jobb som NHL-expert på Viaplay och sommaren 2024 blev han kontaktad av sportchefen Niklas Wikegård, som sökte en assistent.
Under året utanför rinken hann hjärnan vila och läka och plötsligt var Jacob Josefson elitspelare igen.
helskärm
1 / 2Foto: Simon Hastegård / Bildbyrån
– I bakhuvudet har det alltid funnits en liten dröm om att få spela igen. I takt med att jag började må bra och till slut helt bra kände jag att jag kan göra det här. Jag känner mig bra i kroppen, jag känner mig bra i huvudet. Jag är inte lastgammal men om jag väntat något år till så kanske tåget hade gått. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag visste att det hade funnits en chans och jag hade valt att inte utforska den. Under hösten började något växa inom mig så då började jag träna hårdare på egen hand, både i gymmet och på isen. Någon gång efter nyår började jag vädra det här med Niklas. Han var mån om min hälsa och var grym kring allt det här. ”Vi behåller tanken för oss själva och fortsätter fokusera på det som är här och nu. Vi försöker ta Djurgården till HSL och har ett snack om det här när säsongen är över.” Då hade han fått fundera på det men jag hade redan bestämt mig. I och med att hälsan var bra kände jag mig väldigt komfortabel med att göra den här satsningen. Jag uppskattar verkligen att Djurgården ger mig chansen och jag var tydlig med att jag inte behöver något kontrakt under försäsongen. Jag vill inte komma in och leva på gamla meriter. Jag vill förtjäna min plats. Jag har varit borta länge och spelar för ett bra lag i en bra liga men jag hade inte tagit det här beslutet om jag inte trodde att jag kunde prestera och leverera på en bra nivå. Jag vill inte göra något halvdant, inte vara en börda för Djurgården.
Dina barn, Frans och Selma, har blivit sju respektive fem år. Är det en förklaring till comebacken, att de ska få se sin far spela hockey?
Både ja och nej. Det är klart att det blir en bonus för mig och hela min familj. Min son, som är väldigt hockeyintresserad och har börjat spela, har kanske några fragment från när jag spelade senast. Nu är han sju och har nästa bättre koll än mig. Som morgonrutin kollar han resultat och highlights. Sedan berättar han för mig hur det har gått. Ja, jag har en egen liten analytiker där hemma. Sedan gör jag ju det här mycket för mig själv. Jag hade mycket mer att uträtta och fick inte själv ta beslutet att sluta.
”Vill kunna sluta som Thoresen”
Under det framtvingande uppehållet var det inte bara den närmaste familjen som stöttade. Hockeykompisar som Andreas Engqvist och Patrick Cehlin tvingades också ge upp sina karriärer på grund av hjärnskakningar.
– Jo, jag har några hockeypolare dom har varit med om liknande saker. De har varit ett bra stöd, som jag har kunnat bolla med. Andra spelare jag har känt länge och spelat mycket med, som Krüger och Brodin, har också varit fantastiska på alla sätt och vis. Det är svårt att tvingas till ett sådant beslut. Man vill ju sluta på sina egna villkor och så blir det inte så. Det hade jag kanske inte reflekterat över så mycket, när andra sagt så. Man vill kunna sluta som (Patrick) Thoresen. Han spelade tills han var 41, fick vinna något och lade av.
Hur mådde du när det var som sämst?
– Under första året var det lite som att jag var fängslad i min egen kropp. Jag ville göra saker men kände att jag inte pallade. Samtidigt försökte jag, för att få perspektiv, se allt det positiva jag har. Karriär, familj, ekonomi, vänrelationer. Tre av fyra ”tårtbitar” var ändå fulla. Även om jag inte kunde spela där och då hade jag mycket bra i livet.
Hur berättade du för barnen att du ska göra comeback?
– Vi gjorde en liten skattjakt, jag och frun, och barnen kom till slut fram till en hockeyklubba på vilket det hängde en gammal Josefson-tröja. Min son såg lite frågande ut, sedan tittade han på mig och sa: ”Ska du börja spela?”. När jag svarade ja började han storgråta och gav mig världens längsta kram. Dottern hade förväntat sig att det skulle vara godis eller något annat. Hon tittade på mig och sin mamma: ”Var det bara det?” Det var två helt olika reaktioner men båda var härliga på sitt sätt, berättar Jacob medan ögonen fylls med tårar.
Inte lyckats fullt ut som senior
Han växte upp i Bromma och var en idrottstalang som hade kunnat gå lika långt inom fotbollen. Han spelade för Brommapojkarna och var lagkamrat med John Guidetti, Nabil Bahoui, Tim Björkström, Siriusikonen Karl Larson och Joakim Lindner, som har spelat för Varberg i en evighet.
– Jag tyckte fotbollen var skitkul men hockeyträningen var ännu roligare. Till slut kom jag till åldern då det inte går att kombinera fotboll och hockey på den nivån. Det hade blivit 14 träningar och flera matcher i veckan och så skolan på det. Hockeyn blev ett enkelt val och jag hade inte velat göra det annorlunda, berättar han.
Jacob började med organiserad träning i IK Göta och gick till Djurgården som tioåring. Han hjälpte Djurgårdens U16- och J18-lag att vinna SM-guld men som senior har han inte lyckats fullt ut. Han har spelat två SM-finaler med Djurgården 2010 och 2019. Han har spelar final i TV-pucken, U20-VM och Stanley Cup, utan att få smaka på segerns sötma.
– Som spelare är det det jag saknar. Det är ju på något vis därför man spelar, att man vill stå med bucklan och få fira med lagkamrater, familj och vänner, säger Jacob Josefson.
Djurgården – en familj
Redan i juniorlaget var han lagkamrat med Marcus Krüger och Daniel Brodin och nu ska de spela SHL-hockey ihop igen. Krüger, som var best man på Jacobs bröllop, och Brodin hade spelat OS i Peking när de 2022 lämnade sina schweiziska klubblag för att hjälpa Djurgården tillbaka till SHL.
– De har gjort ett grymt jobb för Djurgården. De kom hem, har varje dag visat hur det är att vara djurgårdare, skolat in nya spelare och fört kulturen vidare. Det har varit fint att se. Vi kom upp i A-laget tillsammans och var då någonstans där (Anton) Frondell och (Victor) Eklund är nu. Sedan gick vi skilda vägar och spelade på olika ställen men vi har haft kontakten och pratat om att komma hem och spela tillsammans igen. Det är skitkul att det blir av.
Vad känner du för klubben?
– Jag har en stor kärlek till Djurgården. Det låter klyschigt men det är en typ av familj. I mina första hockeyminnen är Nicklas Falk och de här spelarna på isen. Sedan fick jag spela med mina idoler, se och lära mig av dem. Jag har fått jättemycket av Djurgården. Det är här jag har formats. Klubben betyder sjukt mycket.
Jämför dagens Jacob Josefson med den Jacob Josefson som vann Guldhjälmen 2019. Vad håller du för klass?
– Det är svårt att säga men jag vill komma tillbaka och spela på den nivå jag höll tidigare. Det är ju så man funkar som person. Samtidigt är jag väldigt ödmjuk inför uppgiften. Jag vet var jag börjar och det är inte på toppen. Jag har mycket att bevisa för mig själv och ska jobba för att nå dit. Min ambition är att bli en ledande spelare. Jag har mycket hockey och energi kvar att ge.
Vad kan du tillföra med din rutin?
– Jag har varit kapten i klubben och vet hur man förväntas uppträda och vad som förväntas av alla runt omkring. Jag tror att en av mina styrkor är att jag kan leda med exempel, som goda dagliga vanor och inställningen till träning och match.
Du stannade kvar länge efter dagens träning, var tredje sist av isen.
– Jag försöker få all istid jag kan få för att vässa till vissa saker och bli en bra hockeyspelare igen. Jag är inte på isen bara för att sända signaler men om vi äldre spelare stannar kvar lite extra blir det svårare för de yngre att kliva av. Oavsett ålder kan man alltid försöka bli lite bättre.
Är du inte rädd för att bli skadad igen?
Faktiskt inte. Då hade jag inte varit ute på isen idag. Jag har nog övervunnit den delen på något vis. Oavsett historik är det en riskfylld sport och jag har varit skadad rätt mycket i min karriär. Någonstans hör det till.
Skar upp urinröret
För Jacobs del startade skadeproblematiken under hans första av åtta säsonger i NHL, där han tillhörde New Jersey Devils och Buffalo Sabres. Det började med ett fall på isen, då han slet av ett ligament i tummen. Det fortsatte med ett brutet nyckelben, handledsfrakturer, bruten fot och hjärnskakningar.
Skadelistan fortsatte växa när han 2018 återvände till Djurgården och svensk hockey. Jacob tvingades till en armbågsoperation och hade maximal otur i ett möte med Frölunda, då han skar upp urinröret på Joel Lundqvists skridsko.
– Den skadan var lite udda, helt sjuk faktiskt. Det ska fan inte kunna hända men det gjorde det. Så ont har jag aldrig haft i hela mitt liv och då har jag ändå varit med om ganska mycket. Det var en helt ny nivå, går inte att beskriva, säger han och grimaserar vid blotta tanken.
Hur ser du tillbaka på åren i NHL? Du var bara 19 år när du stack över.
– Då var jag ung, visste inte så mycket om världen och fick leva min dröm. Mattias Tedenby och Alexander Urbom åkte över samtidigt. Ja, vi var några unga svenskar i Devils och året därpå kom Adam Larsson. När vi kom över hade klubben dessutom värvat Johan Hedberg och Henrik Tallinder, som var några av de äldre spelarna i lager. De var magiska, lärde oss allt och öppnade upp sina hus för oss. De blev väldigt fina förebilder och mentorer. Det ska bli kul att se Johan i Leksand (huvudtränare) nu. Han är fantastisk, av av världens bästa människor. Jag hoppas att det går bra för honom så länge de inte vinner mot oss.
Brynäs gick till SM-final i fjol men experterna brukar tippa nykomlingarna i botten av SHL-tabellen.
– Så är det ju. Vi har inte satt upp något specifikt tabellplaceringsmål och kan inte påverka vad andra täcker och tycker om oss. Vi fokuserar på vad vi kan göra, dag ut och dag in. Vårt mål är extremt kortsiktigt, att försöka bli lite bättre varje gång vi går in i omklädningsrummet. Jag ser säsongen som en process. Vi ska ta steg för steg, bli bättre och bättre. Vi vet att det kommer gå upp och ner men som grupp ska vi vara såpass starka att vi klarar oss igenom alla perioder. Jag vill att folk ska tro på oss.
Hur ser du på truppen?
– Det är jättebra spelare och de som kommit in har rätt karaktär. Importer kan ha synpunkter på försäsongen i Sverige, att det är jobbigt och så. Här är det noll gnäll. Alla bara kör och det är jäkligt coolt att se. Samtidigt är det den mentaliteten vi måste ha.
Vilka lag kommer göra upp om SM-guldet?
– Frölunda och Färjestad, kanske.
Vilka lag ska ni ha bakom er i sluttabellen?
– Så många som möjligt. Vi ska inte titta bakåt utan uppåt. Det ska bli skitkul.
Du är 34 år, hur länge kan du se dig hålla på?
– Min ambition är inte att komma tillbaka, spela ett år och sedan lägga av. Jag hoppas att det blir många år till, vill hålla på så länge jag har en plats här.
Hur ska Djurgården tacka av dig nästa gång du slutar?
– Jag har fått min avtackning. Det var en jättefin stund med familjen och jag hade många vänner på plats. Det var schyst av Djurgården att uppmärksamma det på det viset. Jag är tacksam. Nästa gång behöver de inte göra något och det ska dröja många år innan jag behöver skriva ett sådant där brev igen.
Har du börjat skissa på slutscenen?
– Drömmen är ju att man står där på Hovets eller Globens is med en SM-pokal över huvudet, säger Jacob Josefson.
Ny gratis tävling: Tippa hockeymatcher – utmana vänner & experter här