BERLIN. De fascistiska manifestationerna har duggat tätt i EM och något annat var egentligen aldrig att vänta.
Fotbollen kan aldrig stå helt fri från geopolitiken, men det är inte läktarskandalerna som definierar detta mästerskap.
Följ ämnen
Det skulle ju bli ett opolitiskt EM! Jag har hört den frasen lite här och där de senaste dagarna, i takt med att läktar- och spelarskandalerna duggat tätt. Hatramsorna om att döda serber och de ungerska supportrarnas extremhögerdiscodänga – se där ett ord man aldrig trodde man skulle skriva – ”L’amour toujours”. Och så gårdagens dubbel från Leipzig, där österrikiska supportrar skanderade ”Ausländer raus!” till melodin av ovanstående extremhögerdiscodänga – encore! – och Merih Demirals nationalisthälsning till turkiska supportrar.
Vi har, hur man än vrider och vänder på det, ett väldigt politiskt färgat EM framför ögonen.
I Frankrike började det hela med att en rad spelare uppmanade fransmännen att gå och rösta i nyvalet varav flera pekat ut högerextrema Nationell samling som den största fienden.
En annan dag ska vi prata om distinktionen mellan att varna för den splittring som högerextremsim leder till och att ropa ”ut med packet!”, men låt oss stanna i frågan om förhoppningarna om ett mästerskap präglat av fotboll och inte politik just nu.
Det handlade aldrig om något annat än värdlandet. Efter VM i Ryssland och Qatar, med ett paneuropeiskt pandemi-EM insprängt däremellan, kändes Tyskland som frisk luft att andas.
Äntligen ett gammalt gott Europamästerskap utan besvärliga nationer från ljusskygga diktaturer! Men ja, det är ju inte 1992 längre. Det är inte tider då murar faller, länder demokratiseras och framtiden andas enighet. Det är sannerligen inte tider då Tyskland och Holland är den största högriskmatchen för att de stod på olika sidor i andra världskriget.
Att EM 2024 skulle bli ett spektakel då politiken lämnades utanför var aldrig något annat än en fåfäng förhoppning. Det går flera spöken genom Europa just nu och inte ett enda av dem har tolerans och samexistens som avsiktsförklaring.
Bara för att Tyskland inte straffar homosexuella eller förvägrar kvinnor och gästarbetare grundläggande rättigheter betyder det inte att deltagarländerna kommer hit med hbtq-certifierade spelartrupper och supporterföljen. Men vet ni? Man kan faktiskt se bortom det också.
För oss som följer EM på plats har det varit snart tre veckor av återkommande dopaminpåslag. Det har varit skotska kiltar, försenade tåg, blixtar och dunder i Dortmund och svettiga supportermarscher varhelst Holland dragit fram.
Tyskar vet hur man maxar
På ett sunkhak i Köln på väg hem från Spanien – Georgien trängde allsången ut på gatan: ”Es gibt nur ein Rudi Völler!”
Tyskland spelade inte ens match den dagen och Rudi Völler, 64, är numer sportdirektör för det tyska landslaget. Och självklart är det ett fullgott skäl att skråla hans namn efter midnatt en söndag i slutet av juni. EM är ju i stan och tyskar vet allt om hur man maxar det.
Det var Marcus Leifby som skrev det, i en bisats (där är han starkast): Alla mästerskap borde gå i Tyskland.
Det har varit jämnt. Spanien är turneringens enda lag med tre segrar i gruppspelet. I övrigt är det tabelltivoli, slutminutsavgöranden och regelrätta sjöslag som satt tonen. Videodomarsystemet har gjort sitt för att döda stämningen och klippa av adrenalintillförseln, men strax efter halvtid är det 1–0 till fotbollen mot maskinen.
Det är ungdomens EM. Lamine Yamal, Arda Güler, Jamal Musiala. Nico Williams!
Det kan mycket väl bli de defensiva mittfältarnas mästerskap, med Toni Kroos, Rodri och N’golo Kanté som prima ballerinor. Kanske blir det Pepes EM, den före detta överstegrisen som alla plötsligt älskar mer än livet självt.
Har det, som Simon Bank menar, varit för mycket kontrollfotboll? Av några storlag, absolut. Men att England skulle spela angst-boll och Frankrike lägga allt krut på defensiven var lågoddsare på förhand. Ryker endera lag i kvartsfinalen blir det välmotiverade haverikommissioner på hemmaplan, vi andra kan gå vidare med våra liv.
I gruppspelet gjordes 34 mål av 34 olika målskyttar, ett nytt rekord i en tid där allt utom transferrekord är svåra att slå. Att en slovak (Ivan Schranz) och en georgier (Georges Mikautadze) delar skytteligaledningen med Hollands Cody Gakpo och hemmalagets Jamal Musiala visar mer än någonting att det här inte är individualisternas EM, även om Cristiano Ronaldo anmäler en avvikande åsikt.
Två högoktaniga kvartar väntar på fredag, två luriga på lördag. Jag går och lägger mig ikväll och hoppas att det ska bli helg snart. Det är så här en mästerskapssommar ska smaka.