SOK ger tummen upp till den största svenska friidrottstruppen på 40 år i ett OS.
Men som vanligt handlar det mer om de som inte kom med än de som gjorde det.
Allt på grund av SOK:s vanliga förmåga att skjuta sig själva i foten.
Nu är det höjdhopperskan Maja Nilsson som ratats av luddiga skäl och väckt både debatt och ilska.
Helt i onödan egentligen.
Jag förstår argumenten och besvikelsen Majas tränare Yannick Tregaro känner.
Speciellt som det finns ett direkt parallellfall i sprintern Henrik Larsson som fick klartecken redan tidigare i somras.
Han har inte varit i närheten av SOK:s nomineringsgräns på stenhårda 9.99 och har varit inom det så kallade nomineringsspannet (10.00-10.12) en gång den här säsongen.
Maja var en darrande ribba från att klara SOK:s gräns på 1.93 så sent som vid SM i Uddevalla i helgen och har precis som Henrik haft en tävling i sitt eget spann på 1.91-1.92, då hon tagit 1,91 i sommar.
Lägg till att Maja är 25:a på OS-rankningen i damernas höjd, medan Henrik är nummer 33 på herrarnas 100 meter.
Jag skulle säga att det är 1-0 till Maja grundat på de siffrorna.
Men ingen av de två kunde bli uttagen efter topp tolv-kravet med den statistiken.
När Henrik – i mina ögon helt välförtjänt – fick sin OS-plats i Paris redan tidigare i somras var det på grund av framtidskriteriet – där gränsen går vid 25 år.
Henrik är 24 år och 277 dagar och fyller 25 den 30 september.
Han klarade sig precis.
Maja?
24 år och 207 dagar med sin kommande 25-årsdag den 8 december.
Framtidskriteriet?
Som bortblåst.
Förklara det den som kan.
Jag kan bara konstatera att matematiken inte går ihop där på SOK:s kansli, vilket naturligtvis gör att de närmast Maja kokar av ilska.
Och med all rätt.
Jag förstår även att tränaren Per Skoog är upprörd, då inte en enda manlig hinderlöpare får åka till Paris. Trots att fyra man kvalat in och gör hinder till en svensk paradgren vid en jämförelse.
Skoog är mest känd för att träna OS-klare Andreas Kramer, men har även hand om hinderlöparna Leo Magnusson och Vidar Johansson.
Där är Leo Magnusson årets stora sensation och imponerade stort när han sprang hem SM-guldet i Uddevalla i helgen.
Efter några skadefyllda år har han haft en makalös utveckling på 3000 hinder i år.
Han var inte ens inkvalad till OS innan helgens SM-seger, men den gjorde att han rusade på listan.
Jag ska inte sträcka mig till att SOK skulle skickat full hinderbesättning till Paris, men i Leos fall hade jag gett tummen upp sju dagar i veckan.
Han har både farten och uthålligheten för att ta sig till en OS-final.
Och han borde definitivt varit med på framtidskriteriet – även om han råkar vara 26.
Han har helt klart sina bästa år framför sig.
Jag har alltid gillat SOK:s lite tuffare uttagningsregler och att kraven växer ju större mästerskapen blir.
Men nu när internationella friidrottsförbundet (WA) ändrat i sina kvalregler har jag börjat tvivla på den hårda svenska linjen.
WA vill ju att hälften av deltagarna ska kvala in och resten ta sig till mästerskapen via ranking. Allt finns plötsligt svart på vitt, även bland de som inte klarat kvalgränsen.
Nu blir ju effekten av ett nej till varje officiellt inkvalad svensk att någon sämre utanför rankingen får den platsen.
Det sänker ju den totala kvalitén på hela mästerskapet.
Det finns fler länder som har lika hårda eller hårdare regler än svenskarna, men då talar vi jättar som bland andra USA, Kenya och Storbritannien.
I exempelvis Finland får alla som är inkvalade åka.
Det kanske är dags att låta Kajsa Bergqvist själv sköta uttagningarna även till OS.
Det skulle dessutom spara både tid och pengar.
Och framförallt onödiga bråk.