FRANKFURT. Cristiano Ronaldo torkar tårarna, vinner och spelar vidare. Diogo Costa räddar allt.
Men hjältar kan se ut på olika sätt.
Mina spelar i vitt, min heter Josip Iličić.
Följ ämnen
Det finns hela liv då det inte spelas fotbollsmatcher, det finns fotbollsmatcher då det spelas ett helt liv.
Jag sitter mitt mellan två hoppande kortsidor på en arena i Frankfurt, och försöker få ihop vad det egentligen är vi sett, vad det egentligen är vi fått vara med om.
Alla världens tv-kanaler har kablat ut bilderna av Cristiano Ronaldos tårar, hur han efter att ha missat frisparkar från 20 meter, 25 meter, halvvägs utifrån omklädningsrummet, och efter att ha missat en straff ändå till slut stod här som vinnare.
Det är fascinerande, vi får anledning att återkomma till det. Men på andra sidan vill en vit läktare aldrig sluta hoppa och sjunga. De hyllar sitt lag, de jublar åt en husvagnsklädd gubbe i keps, de öser kärlek över sina förlorare.
Man kan vinna på olika sätt, man kan sannerligen förlora på olika sätt också.
När Slovenien mötte Serbien I München lär ungefär en procent av landets befolkning varit på plats. Hit till Frankfurt kom påfyllning i specialtåg från Ljubljana, avresa strax efter fyra på morgonen.
Ni tyckte att Georgien var charmiga lilleputtar?
Bah, här är de riktiga småttingarna.
Slovenien, lillandet som landade på fötterna när muren föll och kriget bröt ut. Deras största avtryck i fotbollsvärlden är en skandal som fått ett eget namn: Afera Šmarna gora. Under VM 2002 rök superstjärnan Zlatko Zahović ihop med förbundskaptenen Srečko Katanec, enligt medieuppgifter skrek Zahović att ”jag kan köpa dig, ditt hus, din familj och hela Šmarna gora (berget i Ljubljana där Katanec bodde)”.
När det rapporterades om skandalen i slovensk tv var det nyhetsankaret Nataša Pirc Musar som berättade. I dag är hon landets president.
Större än så är inte den slovenska familjen.
Under Matjaž Kek, kepsgubben, har de glömt slitningarna mellan Maribor och Ljubljana, de hade tagit sig hela vägen hit, och de tänkte inte ge sig utan kamp. 4–4–2, Adam Gnezda Čerin som plåster på Bruno Fernandes, dunderduon Šeško och Šporar längst fram. Matchgenomgången var klar på tre minuter, och någonstans antar jag att Lars Lagerbäck satt och gubbsmackade nöjt.
Så här kan man utmana övermakten. Så här går det faktiskt att skaka dem i dess grundvalar.
Portugal spelade sin tålmodiga passningsfotboll, men som många andra jättar i VM (Tyskland och Spanien undantagna) var de mer försiktiga än modiga, konstant medvetna om riskerna.
Nuno Mendes öste på före paus, João Concelo efter, men när de närmade sig straffområdet svek de som skulle baxa hem bytet.
Bernardo Silva? Nja. Bruno Fernandes? Nix.
Cristiano Ronaldo?
39-åringen jongleringsdribblade, slog ut med armarna, hetsade den portugisiska klacken, fortsatte skjuta frisparkar fast han aldrig gör mål. Allt handlade pinsamt nog om Cristiano Ronaldo för att det är så det alltid varit.
Sloveniens klack skanderade ”Messi”, Portugals mässade ”Cristiano”, och under tiden… ja, under tiden gick tiden.
Om Roberto Martínez vänt sig om mot sin avbytarbänk hade han sett Paris Saint-Germains 23-årige målspruta Gonçalo Ramos sitta där. Men det gjorde han inte, eftersom det är en tanke som knappt låter sig tänkas. Det här är inte hans lag, han lånar det av en ikon med 633 miljoner följare på Instagram.
Slovenien var ofta bara en sistapassning ifrån att komma loss, två gånger tog sig Šeško förbi giganten Pepe, men missade sina öppna lägen.
Inga mål, inte på 90 minuter, inte på 105, inte ens mål när Cristiano Ronaldo fick försöka från straffpunkten.
De tröstade honom, de kramade honom, Pepe tog honom i kragen och förklarade vem och vad han är, att det räckte med en chans till.
Ibland får man det.
När Josip Iličić spelade i Fiorentina dog hans lagkamrat Davide Astori i sömnen. Iličić själv hade problem med lymfkörtlarna, och rasade ner i en depression, som förstärktes under pandemin. Han spelade i Atalanta då, mitt i det svårt drabbade Bergamo. På nätterna låg han vaken och hörde ambulansernas sirener, hörde skytteltrafiken med döda kroppar.
Han trodde han skulle dö, han plågades av trauman från barndomens krig och Astoris död.
Josip Iličićs resa hit gick via en hem flytt till Slovenien, en nyfunnen harmoni, det här EM-slutspelet var en gåva i karriärens absoluta slutskede.
Han slog Sloveniens första straff, Diogo Costa slängde sig åt rätt håll och räddade. På vägen tillbaka från straffpunkten mötte Josip Iličić Cristiano Ronaldo, på väg fram.
En 36-åring som redan förlorat allt förlorade bara en fotbollsmatch.
En 39-åring som gjort en av sina sämsta landskamper spikade in sin andra straff och vann.
Nu har det gått en halvtimma sedan Portugal lämnade planen, men tusen tappra slovener står kvar och sjunger för sina spelare, för EM:s minsta land.
Hade jag inte haft ett jobb att göra hade jag sjungit med dem.