DÜSSELDORF. Först stod det stilla och sedan hände inte ett skvatt och till sist så blev det mål ur tomma intet.
Didier Deschamps franska landslag gör sannerligen inte särskilt mycket på fotbollsplanen.
De bara vinner.
Följ ämnen
De rödsvarta tänkte i alla fall inte gå i samma fälla en gång till.
Hela den belgiska fotbollens definierande nederlag är det de led i Sankt Petersburg för sex år sedan.
Då hade de precis besegrat Brasilien i en spektakulär kvartsfinal, den gyllene generationen stod på topp – och så slutade det 1-0 till Frankrike efter att Samuel Umtiti nickat in en hörna. Därutöver låg Didier Deschamps lag mest stilla i låga, täta försvarsled.
Belgarna hade oerhört svårt att smälta det. Det här var semifinalen de borde ha vunnit – i förlängningen VM-guldet de skulle ha haft – men deras offensiva intentioner hade fastnat i den franska defensivgyttjan.
– Jag förlorar hellre med Belgien än vinner som detta Frankrike, sa Eden Hazard.
– Vår styrka är att spela fotboll. Deras är att försvara med elva man bakom bollen 35 meter från målet, mullrade Thibaut Courtois.
Rejäl revanschans
En skadeglad fransk viraltrend växte fram runt den frustrerade belgiska bitterheten – ”Le seum” – och förmodligen skulle det krävas ett VM-guld för att helt få det där kliande gamla såret att läka.
Något sådant lär Belgien knappast vinna framöver, men det här var det närmaste de varit en rejäl revanschans på de sex år som gått.
Och den här gången skulle de alltså inte låta sig luras, den här gången skulle de inte stånga sönder anfallspannan mot en fruktlöst ogenomtränglig blå försvarsvägg.
Formationsbyte till en traditionell 4-4-2:a, ner med Kevin De Bruyne som sittande mittfältare. Ingen risk i speluppbyggnaden, linjen tio meter lägre, spelare bakom bollen snarare än att pressa högt.
Tvingade fram parader
Så vilka skulle anfalla då, vilka skulle försöka göra mål…?
Inte Belgien. Knappast Didier Deschamps stabilitetsdyrkande Frankrike heller.
Och så gick en timme, för att aldrig komma åter.
Mike Maignan behövde sprattelsparka undan ett De Bruyne-inlägg, Marcus Thuram hade ett par nickar och Aurélien Tchouameni försökte med några distansskott – mer hände inte.
Det enda lilla adrenalinstänk vi fick skvätte över oss när Theo Hernández rusade in en brytning på en halvt frispelad Yannick Carrasco – eller när någon var förbannad på Glenn Nyberg för en eller annan felbedömning.
Sedan segade vi oss runt 60-minutersmarkeringen, och i takt med att lagen blev tröttare öppnade matchsarkofagen i alla fall upp sig lite på glänt.
Lukaku och De Bruyne tvingade fram parader i ena änden, Saliba skovlade utanför i den andra och för den som var intresserad fanns det faktiskt ytor att springa i.
Skulle någon rent utav tänka sig att försöka avgöra…?
Sanna mot sig själv
Egentligen inte, men Didier Deschamps tar vinsten ändå, tack så mycket. Det fanns något oerhört typiskt i att segermålet såg ut som det gjorde, att det var en frukt av ett anfall som egentligen gick alldeles för trögt och var på väg att såsas ut i ingenting.
Men så högg Randal Kolo Muani iväg ett blint och harmlöst inspel, och så stötte en 37-årig belgare in det i eget mål.
Jan Vertonghen är en av överlevarna från VM 2018, en av de som behövt bära frustrationen ända sedan dess.
På sitt sätt måste nästan detta varit ännu värre.
Då var de i alla fall sanna mot sig själva. Då försökte Belgien anfalla, och så föll de på fransk försåtsminering. Nu testade de den andra vägen. Nu skulle allt bli annorlunda, men så slutade det istället precis likadant.