Niva: En frälsare, som från himlen sänd

GELSENKIRCHEN. Såg ni en fotbollsmatch…?

Jag vet inte vad det var jag tittade på, men skulle kategorisera det som någon typ av svårsmält psykodrama.

Skräckslagna deltagare, traumatiserade åskådare – och en övertydlig hjälte.

En bicycleta från serietidningsvärlden i 95:e minuten, en livboj från himlen just när allt hopp tyckte vara ute.

Räddning. Befrielse.

Fram till och med att Jude Bellingham lyfte från marken hade det varit direkt smärtsamt att se England sitta fast i sin egen tvångströja. Det var fotbollens motsvarighet till att se en hel grupp människor sjunka i kvicksand, medvetna om vad som väntade.

Förr hette det att de såg rubrikerna framför sig, men nu är det väl snarare inkorgarna på sociala medier. Alla memes, alla trådar, den moderna fotbollsmannens motsvarighet till en golgatavandring med avrättning i slutet.

Inget de gjorde tycktes hjälpa. Hur mycket de än sprattlade framstod slutet som oundvikligt, och för evigt skulle de vara brännmärkta som medskyldiga till detta fullkaratsfiasko.

Mental börda syns ju inte utåt på samma sätt som fysisk, men att se England i pressade, utsatta mästerskapsläge innebär att se unga män försöka spela fotboll samtidigt som de är livrädda, lamslagna, på gränsen till paralyserade.

När den otippade skyttekungen Ivan Schrantz sprang in ledningsmålet efter 25 minuter var det ju på ett sätt oväntat – karln gjorde ett enda ligamål för Slavia Prag förra säsongen – men ändå fullt rättmätigt.

Så långt in i matchen hade England ändå försökt vara lite offensiva, men det kostade mycket mer än det gav. Slovakien är ett välorganiserat lag med tät, taggig press – och varje gång engelsmännen försökte sig på något med lite högre risk snattade de bara åt sig bollen och ställde om.

Ett England i underläge stirrade fiaskot i ansiktet och började rasa samman mentalt i realtid.

helskärm

Fler burop – argare burop

Nedtagningarna studsade iväg, nickarna gick rakt till motståndare. Allt som brukar vara så enkelt var nu så förtvivlat svårt. Rutinpassningar på fem meter blev plötsligt vådliga att slå, så istället för att försöka vände spelarna tillbaka och rullade hemåt och vidare i sidled.

Walker till Stones. Stones till Guehi. Guehi till Trippier. Trippier till Guehi.

Det väldiga engelska följet buade.

Inga försvarare var beredda att slå bollen framåt, för inga mittfältare vågade möta felvända. Böjda nackar, bortvända blickar, utslagna armar. Inga offensiva spelare gjorde några löpningar, för det borde väl vara upp till någon annan…?! Yttrarna var 60 meter bort i fjärran, Harry Kane syntes överhuvudtaget inte till.

Guehi tillbaka till Pickford som sparkade långt och planlöst till slovaker som tackade och tog emot.

Fler burop. Argare burop.

Kvittera? Skapa målchanser? Under väldigt långa stunder klarade inte ens England av att ta sig över mittlinjen med bollen i behåll.

Gareth Southgate tittade tomt på samtidigt som sanden i timglaset höll på att rinna ut. Det här skulle bli värre än den missade straffen 1996. En EM-final och en VM-semi som förbundskapten sedan dess…? Ingen skulle minnas, ingen skulle bry sig.

Här försvann allt han någonsin uträttat, hela hans eftermäle. Det här var Island 2016, och på sitt sätt ännu värre.

In på stopptid. Inget eget spel, inga konstruktiva förändringar, inga idéer, ingenting överhuvudtaget.

Men en frälsare, som från himlen sänd.

Inte som alla andra

Jude Bellingham har ju verkligen inte mäktat med att leva upp till de exceptionella förväntningar som hängdes på honom in i turneringen, utan snarare har han givit intryck av att fastna i precis samma sorts mentala prestationsfälla som andra engelska stortalanger fallit i före honom.

Men Jude Bellingham är inte som andra.

Det är alldeles för tidigt att säga om han verkligen blir den spelare många redan tagit för given – Ballon d’Or-spelaren – men det går inte att tvivla på att han har de stora ögonblickens mentalitet.

Sena kvitteringsmål görs ju visserligen lite då och då, men att cykla in en bicycleta i 95:e i ett läge där du själv är på väg att släpas till stupstocken och ditt land är på väg ner i en nationella fotbollsdepression…? Sånt händer ju inte. Sånt avfärdas ju till och med från filmmanusen.

Det var en ny omslagsbild för hela den här EM-turneringen, det var kvitteringsmål och vinstmål på samma sång.

På andra sidan kändes utgången oundviklig, och allt som hände därefter nästan futtigt.

Att Harry Kane avgör en slutspelsmatch i förlängningen hade ju i vanliga fall varit en rätt stor, uppskriven och minnesvärd grej – men den här gången faller både segermålet och själva vinsten i skuggan bakom det som faktiskt förändrade allt.

Under hela den här EM-turneringen har engelsmännen sjungit sin omarbetade version av ”Dancing In the Dark” av Bruce Springsteen. I deras tappning handlar den visserligen om Phil Foden, men det är andemeningen som är värd att ta fasta på just nu.

”You can’t start a fire without a spark”.

Sett till den här insatsen – sett till hela turneringen – är det förtvivlat svårt att ens se England hävda sig mot ett superstrukturerat Schweiz, men de har i alla fall fått sin gnista.

Börjar inte elden brinna nu gör den det aldrig.