Publicerad 16.21
HAMBURG. Gruppspelet i EM har nått vägs ände.
Här är fem glädjeämnen värda att lyfta, men också fem besvikelser från den första halvan av detta mästerskap.
Följ ämnen
Fem glädjeämnen
5. Grupp E
I mitt tips inför mästerskapet så spådde jag att många lag skulle ta poäng av varandra i grupp E, och att det därmed skulle finnas goda möjligheter för tre lag att ta sig vidare därifrån.
Det var ju inte riktigt på den här extrema nivån jag menade.
För första gången någonsin slutar samtliga lag på samma poäng i en EM-grupp. Samtidigt som man lider med Ukraina, som alltså landar på fjärde i stället för första plats enbart baserat på målskillnad, så går det ju inte säga annat än att vi fick ett fantastiskt drama. Ett ineffektivt (men stundtals ändå ganska bra spelande) Belgien, ett överraskande dunderstabilt Rumänien och ett pålitligt Slovakien vidare.
4. Georgien!
Hade någon kunnat förutspå att georgierna skulle lyckas slå självaste Portugal på nästan och säkra ett avancemang i den sista gruppspelsomgången? Eller att Mikautadze skulle stå på tre mål i ensam skytteligaledning (nej, jag räknar varken självmål eller bort-VAR:ade Romelu Lukaku-mål som skytteligagiltiga) inför slutspelet? Svårt att tro det. Den EM-debuterande lilla östnationen överträffade alla förväntningar när de tog en historisk åttondelsfinalbiljett. Det ska nog mycket till för att sagan ska fortsätta längre än så. Men de har ju redan trots alla odds så varför inte?
3. Alpnationernas succé
Vi har charmats av det ”nya” Schweiz, kanske framförallt i en 1–1-match mot Tyskland där de egentligen förtjänade mer än de fick. Men framförallt är det värt att lyfta Ralf Rangnicks Österrike, som alltså slutar ovanför så väl Frankrike som Nederländerna i grupp D. En lagmaskin med en hel drös kvalitetsspelare, där en pånyttfödd Marcel Sabitzer sticker ut ur mängden. Bli inte förvånade om Österrike får en lång EM-sommar i grannlandet. De ser i alla fall ut att ha alla möjligheter att fortsätta vidare mot minst en semifinal. Det kanske inte var så fiaskoartat av Sverige att bli utspelade av dem i kvalet trots allt?
2. Ett rakare Spanien
Vilket lag har egentligen sett bäst ut efter tre matcher? De flestas svar på den frågan landar nog i ett Spanien som gick rent genom ”dödens grupp”. Och det med en spansk fotboll som verkligen har utvecklats i en väldigt intressant riktning under förbundskapten Luis de la Fuente. Jag ska vara ärlig, jag var skeptisk på förhand. Men i takt med de fina insatserna så har jag mer och mer charmats av denna ”La Roja”-upplaga. Kanske framförallt tack vare att de kvicka, offensiva ungtupparna (Lamine Yamal och Nico Williams) verkligen pallat trycket och levererat på en fenomenal nivå.
1. Supporterinvasionen
Ettan på denna lista är ju solklar. För om det är något som stuckit ut under detta EM-gruppspel så är det den helt makalösa inramning som lyft var och varenda match. Det märks att det har funnits en långvarig, suktande, heleuropeisk längtan efter ett mästerskap som faktiskt går att ta sig till. För samtliga 24 nationer har stora följen på plats i Tyskland. Vissa vildare och högljuddare än andra, så klart. Vissa unisont hyllade och uppmärksammade (Skottland, Nederländerna, Turkiet osv). Vissa mindre omskrivna men lika hyllningsvärda (Rumänien, Slovenien, Georgien osv). Kort och gott hatten av, Europa.
Bubblare: Pepe, 41, N’Golo Kantés renässans, Riccardo Calafiori, den tyska saxofonkillen och Lukas Podolskis Dönerkebab.
Gruppspelets bästa elva (4–3–3)
Giorgi Mamardashvili (Georgien)–Jules Koundé (Frankrike), Jaka Bijol (Slovenien), Pepe (Portugal), Marc Cucurella (Spanien)–Marcel Sabitzer (Österrike), Fabian Ruiz (Spanien), Jamal Musiala (Tyskland)–Dan Ndoye (Schweiz), Georges Mikautadze (Georgien), Nico Williams (Spanien)
Fem besvikelser
5. Deschamps låsta Frankrike
Jo, Frankrike tog ju sig vidare. Men så klart att en av de stora guldfavoriterna inte sett ut som ett guldlag än så länge. Detta är alltså ett Frankrike som avslutade gruppspelet med målskillnaden 2–1 över tre matcher. De två målen framåt? Ett självmål och en straff från en maskbeprydd Kylian Mbappé. Med tanke på den extrema offensiva kvalitet som Didier Deschamps har att tillgå så är det givetvis inte godkänt. Snarare känns Frankrike låsta och pragmatiska på ett sätt de absolut inte behöver vara egentligen. När det är N’Golo Kanté som ska stå för offensiv kreativitet (ja, det var faktiskt det som hände mot Polen) så är det något som gått snett till i taktiken. Med det sagt, det är också svårt att ifrågasätta en förbundskapten som faktiskt tar dem till finaler gång på gång. Men så klart man inte varit underhållen direkt.
4. Nederländerna under Koeman
Någon som inte har samma CV att backa sin pragmatiska approach med är Ronald Koeman i Nederländerna. Absolut, de tog sig vidare. Men de gjorde det som grupptrea efter ett gruppspel där man mest satt och var häpen över laguttagningar och byten. Det är nog tur att majoriteten av den orangea supporterskaran bokstavligt talat är i Tyskland enbart för att festa (Links, rechts, och så vidare). För någon vidare fotboll har inte ”Oranje” bjudit på i alla fall.
3. Kroatiska misslyckandet
Att sluta trea bakom Spanien och Italien är givetvis inte en katastrof i sig. Men samtidigt så är det en desto större negativ bedrift att göra det utan att få med sig en enda seger och utan att lyckas lösa ett avancemang via tredjeplatsen. Så klart att Kroatien inte hade varit med på en sådan här lista om det inte vore för två kvitteringsmål på övertid. Något både Albanien och Italien såg till att lösa mot kroaterna.
2. Grupp C
Det finns ett lag som kommer undan med godkänt ur denna grupp, och det är Slovenien som slog över sin vikt trots ett betydligt mycket sämre spelarmaterial än övriga tre lag.
Resterande borde nästan skämmas för den sömnframkallande, inspirationslösa fotboll de visat upp i Tyskland. Att serberna kraschar ur ännu ett gruppspel är givetvis underkänt i sig. Att Danmark kryssar sig till åttondelsfinal går väl så klart att godkänna om man ska vara snäll. Men de har ju verkligen inte imponerat på någon på något vis. Och ja, England då.
Ofta har jag tyckt kritiken mot Gareth Southgate varit oproportionerlig och stundtals också obefogad. Men det är faktiskt fascinerande hur man kan få ett sådant världsklassmaterial att spela så inspirationslöst som ”Three Lions” faktiskt gjort under inledningen av denna turnering. Förlåt, men vad sysslade de med mot både Danmark och Slovenien? Och inte kändes 1–0-segern mot Serbien kassaskåpssäker direkt.
1. Planstormarna
Jag kommer nog aldrig förstå varför man kan tycka det är så otroligt roligt och så otroligt värt att storma in som åskådare på en fotbollsplan och leka kull med en massa vakter (för att därefter sannolikt aldrig få gå på en mästerskapsmatch igen). Eller hur man som vuxen människa kan tro att Cristiano Ronaldo ska vara glad och välkomnande när man slänger sig fram mot honom från en läktare. Jag kan VERKLIGEN inte förstå det. Med det sagt kan jag heller inte förstå hur dessa tomtar gång på gång lyckas hitta igenom vaktmassan ut på planen. Det var inte roligt första gången. Det är lika tröttsamt den sjuttioelfte gången det hänt under mästerskapet också. Bot och bättring för samtliga inblandade.
Bubblare: Belgisk ineffektivitet, turkiska målvaktsingripanden, Rafael Leaos två filmingsgula, 24-lagsformatet (är team 16 lag snarare än team 32 lag, för de som undrar) och Deutsche Bahns punktlighet.
Gruppspelets sämsta elva (4–3–3)
Andriy Lunin (Ukrainia)
Anthony Ralston (Skottland), Ryan Porteus (Skottland), Abdulkerim Bardakci (Turkiet), Federico Dimarco (Italien)
Sergej Milinkovic-Savic (Serbien), Trent Alexander-Arnold (England), Dominik Szoboszlai (Ungern)
Phil Foden (England), Dusan Vlahovic (Serbien), Rafael Leao (Portugal)