LEIPZIG. En generation gav bort sin sista chans, en virtuos vandrade ut i skuggorna.
Luka Modrić bar Kroatien tills han inte orkade längre.
Kroatien orkade inte bära honom vidare.
Följ ämnen
Ingen vanlig känsla, inget vanligt fotbollslag.
Och, för all del, inga vanliga supportrar.
Leipzig var rött, det var vitt, det var fyllt av rök och sånger från tidig förmiddag, och det var så att jag fick försöka påminna mig om att det faktiskt var två lag som kommit till stan.
– Just jäklar, Italien också!
Luciano Spalletti skyfflade om, valde ett 3-5-2, och pratade inför avspark om att nu var det minsann upp till dem själva att visa om de ville spela huvudroller eller biroller i sin egen historia.
För Kroatien kändes manus-liknelserna avlägsna. Zlatko Dalić skickade ut sina vanliga senatorer på mittfältet – Brozović, Kovačić, Modrić – med tusen matchers erfarenhet och tusen frågetecken över sig. Gvardiol och Stanišić ut som ytterbackar igen.
Moja Dormovina för full hals, upp med en enorm flagga över hela läktaren. Markus-kyrkan i Zagreb, Vukovars vattentorn, amfiteatern i Pula, ett citat från en general som stupade i kriget:
Kad krenemo, gorit će nebo i zemlja. ”När vi börjar kommer himlen och jorden att brinna”.
Var inlåsta i en järnkista av förtvivlan
Krigsretoriken må vara osmaklig, det här var fotboll – men det fanns ingen tvekan om att Kroatien laddade för en sista strid, som något ur Game of Thrones.
Ölglasen regnade, läktarna brann, och någonstans i mitten skulle en generation skaffa sig ett extraliv, en sista chans att kröna sina karriärer med Kroatien.
En dryg timme senare:
Hundra euro för dina tankar, Luka.
Efter en lovande kvart i början hade hans lag hamnat i samma sorts statiska fotboll, utan djupledshot, utan avslutade anfall. De hade ställts mot ett Italien (ett bra lag för att vara ett dåligt lag, ett väldigt dåligt lag för att vara ett bra lag) som hittat rätt i sin struktur, som var lite som skumgummi – var Kroatien än stötte in en attack så återfick de azurblå sin form tre sekunder senare. Italien var följsamt defensivt, de hade Jorginhos spelvändningar och Raspadoris riv-och-slit-löpande framåt.
Kroatien hade mest trögheten, det krampaktiga, åldrade.
Andra halvlek hade börjat som den första, som om Dalić sagt till spelarna att ”jag skiter i vilka spelartyper ni är, ni ska löpa, slå inlägg, avsluta”.
Men det var 0–0, den snart 39-årige Luka Modrić missade en av sina varumärkesskyddade utsidespassningar och sparkade i tomma luften efteråt. Uppgiven, tvivlande.
Det var illa, det blev värre.
Inbytte Frattesi fick ett inlägg på handen, Kroatien fick straff, och ni hörde kanske hela vägen hem hur det lät i Leipzig? Först avgrundsvrålet av schackrutig lycka. Sen:
– LUUUKA, LUUUKA, LUUUKA!
Kroatien var inlåsta i en järnkista av förtvivlan och oförmåga, men där stod han med nycklarna i handen. En chans till att få en chans till.
Två minuter senare hade Gigi Donnarumma räddat straffen, Luka Sučić slagit ett inlägg och Modrić stött in en retur. Historiens äldste EM-målskytt.
Huvudroll eller biroll i sin egen historia?
Batman slog till – pow!
Fotbollsmatchen tog slut där, det som återstod var ragnarök. Varningskaos, hundra byten, en hälsofarlig ljudvolym. Modrić byttes ut, lämnade över sin kaptensbindel och vandra av planen och in i slutspelet.
För sex år sedan var han bäst i världen, han sprang mest av alla i VM, bar Kroatien till final med sin övermänskliga helikopterblick, sina utsidor, den där bolltouchen med rötter under en parkeringsplats i Vardar. Och han var fortfarande här, matchhjälte när de behövde honom, delaktig till och med från avbytarbänken på slutet (han nickade in en boll för att hacka upp en italiensk omställning).
Det här är hans lag, stukat och statiskt, men han hade gett dem en sista möjlighet.
Och så slog kistlocket igen. Spalletti kastade in vad han hade, Kroatien tappade formen och stabiliteten på ett sätt som bra lag varken ska eller får göra.
Efter åtta minuters stopptid stötte Calafiori fram mot passiva mittbackar, och släppte ut bollen till den Batman-tatuerade Mattia Zaccagni. 1–1 i bortre krysset, i matchens allra sista sekund. Wham! Boom! Pow! Holy smoke!
Jag vet inte om det finns plats för ett mästerskap till i Luka Modrićs karriär, om hans fötter orkar ta honom vidare från det här.
Han är en av sin generations största, en av de finaste fotbollsspelare jag upplevt. Han försökte bära sitt lag vidare den här gången också, men de förmådde inte bära honom. Med mindre än att ett – eller ett par – mirakel inträffar är det över för Kroatien nu.
När slutsignalen gick konfronterade han domaren, medan speakern i Leipzig tondövt skrek genom larmet:
– Utmärkelsen till matchens spelare går till Kroatiens nummer tio. Congratulations to Luka Modrić!
Tvåhundra euro för dina tankar, Luka.