DÜSSELDORF. Det ena laget spelade för sitt folk, för den största segern i landets historia.
Det andra luftade reserverna inför slutspelet.
Riktigt såhär var det inte tänkt att se ut.
Följ ämnen
Ju mer arenan i Düsseldorf närmade sig, desto lättare blev det ändå att börja inbilla sig saker. Det var rött så långt ögat kunde se.
Albaner, albaner – överallt albaner. Albaner som hoppade, albaner som trummade, albaner som dansade till ”Shqipëri o nëna ime” och sjöng allsång till historiskt laddade ”Mora Fjalë”.
De visste såklart att de rationella oddsen var emot dem, men de hade rest långt och väntat länge för att drömma stort.
Redan när kvalet gick deras väg var entusiasmen så stor att biljetterna var mer eller mindre oåtkomliga. En bilhandlarfirma i Tirana hade ett erbjudande om att den som köpte en kärra fick en landslagsplåt på köpet – men när EM-platsen väl skulle säkras blev det istället så att folk kom för biljetten, öppnade plånboken på väldigt vid gavel och sedan mer eller mindre struntade i att ta med sig bilen.
Källa på den…?
Den albanska högerbacken Iván Balliu, som vant sig vid att det händer oväntade saker runt det här landslaget. Själv är han La Masía-fostrad – växte upp med en dröm om att representera Spanien i den här typen av match – och hade ingen som helst aning om att hans efternamn var albanskt då han först blev kontaktad i ärendet.
Ett landslag som fått albaner att tro
Men när det bevisades för honom att hans förfäder emigrerat från Albanien för 80 år sedan fick han väl lov att köpa det. När någon sedan serverade en landslagsdröm från ingenstans var det väl hans skyldighet att tro på den.
Det här har blivit ett landslag som fått albaner att både tro och hoppas på ett nytt sätt. Spelare har samlats ihop från hela den globala diasporan, givit den något att enas kring och sluta upp bakom. Här har det funnits framåtriktning och modernitet, framgång och enighet.
De gjorde mål med första sparken mot Italien, med sista sparken mot Kroatien – så vem skulle komma här och säga att uppgiften var omöjligt, att även Spaniens reserver var alldeles för bra?
Ingen hade lyssnat ändå.
I alla fall 85 procent av arenan var albansk, och när speakern omedelbart efter avspark hotade med att bryta matchen ifall det brändes mer pyro så visslades de helt enkelt så högt att budskapet inte hördes.
Men sedan satte sig matchen. Och sedan kom verkligheten ikapp.
Aymeric Laporte bröt en linje och slog ut sex albaner med en enda passning, Dani Olmo väntade och viktade och passade in bollen bakom fyrbackslinjen och Ferran Torres vred den avslutningsvis runt målvakten.
Passning, passning, skott. På sex sekunder förflyttades bollen 65 meter i längdriktning av tre spelare, som alltså såg till att den passerade samtliga elva albaner längs vägen.
Såna mål brukade inte Spanien göra, men nu är alltså till och med reservelvan kapabel till rakbladsskarp effektivitet.
Klasskillnaden var etablerad. Albanerna hade gått ut till sitt livs match, spanjorerna till ett glorifierat träningspass – och så var det de sistnämnda som var överlägsna.
Svaga dödsryckningar
Man för man var det väl egentligen inget remarkabelt med det – i snitt betingar väl var och en av de här spanjorerna ett marknadsvärde på sisådär en halvmiljard – men det var ändå remarkabelt att se hur väl ett helt nykomponerat lag fungerade kollektivt från första minut.
Det spanska spelet sög tron ur albanerna, dränerade hela arenan på energi. På planen sprang spelarna runt i de tomma, på läktaren gick ultrassektionen återigen över till att sjunga om att döda serber.
Var det här verkligen allt…? Skulle det inte ens bli en forcering, ett försök?
Knappt. Albanerna var inte usla, inte utbuade. Bara underlägsna och allt mer uppgivna. Inhoppande Armando Broja fick iväg en skyfflare och en tåfjutt, Kristjan Asllani tryckte av från distans, någon gnällde på Glenn Nyberg – men det var svaga dödsryckningar snarare än fajtande frenesi.
Först tjugo minuter kvar, sedan tio och till sist slut och över.
Den gyllene generationen med folket i ryggen framme vid nationens potentiellt största match…?
Det blev inte mycket överhuvudtaget. Det blev egentligen ingenting alls.