Publicerad 23.40
FRANKFURT. Vi är mitt uppe i passningstrianglarnas tid, de falska niornas och de inverterade ytterbackarnas tid.
Men när det desperata inlägget lyras in i 92:a – vem vill du egentligen ha där inne i straffområdet.
Just det.
En skäggig, glestandad centertank kan aldrig bli omodern, han är evig.
Följ ämnen
Den sista gruppspelsrundan i en 24-lagsturnering är alltid lite lurig. Ibland är det lite oklart vad som egentligen står på spel, ibland är det svårt att veta vilka elvor som kommer till spel och vilken inställning de tar med sig.
Hur ordinarie lag skickar du ut om avancemanget redan är klart? Hur högt värderar du en gruppseger om den andra slutspelshalvan egentligen ser klart mer beskedlig ut?
Inledningsvis tycktes det vara funderingar för en annan stad än Frankfurt, en annan kväll än denna. Både Tyskland och Schweiz mönstrade starkast möjliga lag, och när matchen blåstes igång dröjde det prick sju sekunder innan schweizaren Fabian Rieder hade sprungit rätt över Maximilian Mittelstädt.
Tyskland hade skickat ut ett lag för att vinna, absolut, men de rödvita hade kommit hit för att tävla.
Som alla vet är inte Schweiz fotbollsnationen med den starkaste historiska identiteten eller det mest karismatiska laget, och det bidrar absolut till att de ofta blir både förbisedda och undervärderade.
Okaraktäristiska misstag
Till den här matchen kom de ut både konsekventa och koordinerade.
3-4-2-1-uppställningen var vågad på pappret, och om något ännu modigare i praktiken. Här gick det inte ut på att lägga sig lågt och vänta, utan schweizarna klev på både högt och hårt med sitt man-man-präglade försvarsspel.
Hade de slarvats för en enda sekund eller fuskats med en enda meter så hade Tyskland spelat sig ut och igenom, men värdnationen hittade helt enkelt inte några vägar framåt.
Anförda av Granit Xhaka låg schweizarna hela tiden rätt, tryckte spelet framför sig, tog sig upp i rygg på felvända tyskar – och smällde sedan igen pressfällan när rätt motståndare fick bollen i rätt läge.
Jag antar att det är ungefär såhär som Jon Dahl Tomasson drömmer om att det nya Sverige ska spela försvarsspel, men än så länge utan att komma förbi förskolenivån.
Där vi hittills bara lyckats demonstrera hur illa det kan gå när man brister i den här typen av ambitioner visade Schweiz vad som faktiskt är möjligt.
De höll spelet långt borta från det egna målet, vann boll i aptitliga lägen – och när de gjorde mål var det faktiskt inte ologiskt. Inte heller var det oväntat att det var Remo Freuler som hittade fram till Dan Ndoye, då en av Europas bästa skolor för den här typen av fotboll finns i Bologna.
För första gången i turneringen var Tyskland i underläge.
För första gången var de pressade, störda, konfunderade. Det här var ett motstånd som inte tänkte nöja sig med att vara statister när de själva skrev en ny sommarsaga, och tyskarna var oväntat dåliga på att hantera det. Även de erfarna och de ledande spelarna började göra okaraktäristiska misstag du aldrig annars ser.
Toni Kroos bommade passningar, İlkay Gündogan fick felträffar, Antonio Rüdiger förlorade dueller, Jamal Musiala fick bollar för långt ifrån sig.
Vilka skulle då ta ansvar, se till att lösa hela grejen…? Kanske någon annan, kanske ingen alls.
Kanske den tandlösa sjöbusen från Hannover.
Füllkrog-förlösning
Vissa kvällar leder de strävsamt ingnuggade automatiseringarna från träningsplanen ingenstans. Vissa gånger är det enda som återstår att lyfta in inlägg mot en centertank så gammalmodig att han är utrotningshotad.
I teorin går det såklart att förstå vad Julian Nagelsmann hoppas på då han fortsätter att föredra den mer… avancerade Kai Havertz. I praktiken är Niclas Füllkrug så oerhört mycket mer effektiv.
En knyck med tjurnacken, och bollen tillbaka in i den gaveln som målvakten just lämnat. Det hade kunnat vara Horst Hrubesch för 40 år sedan, men det funkar precis lika bra sommaren 2024.
1-1 i den 92:a minuten och räddad gruppseger, men en prestation och ett utfall som lämnade tyska frågetecken hängande både bakåt och framåt. Var det ett kryss förklädd till en pyrrhusseger…? Gjorde kvitteringen i själva verket vägen framåt mot en final svårare.
Äh.
Den som väljer grubblerier i det här läget har redan gått vilse någonstans i fotbollens teoretisering. Nu är det fotbollens eurodiscohits på elsaxofon här utanför. Nu är det Füllkrug-förlösning och Frankfurt-fiesta genom söndagsnatten.