STUTTGART. Efter isoleringen, polariseringen och kulturkrigen:
EM, ett Europa som dansar och ler och har kul tillsammans.
Hur känns det?
Följ ämnen
En midsommardag på tyska tåg, från öst och söderut. Grönt och grått genom fönsterrutorna, abstinens som slår som en blöt knytnäve i mellangärdet.
Var är kaoset och sången? Var är hundratusen orange nederländare som hoppar links, rechts och tillbaka igen?
Georgien–Tjeckien i telefonen via en fladdrig uppkoppling, Portugals uppvisning på en folktom, kroatisk bar i Stuttgart. Jag bläddrar i tyska tidningar, noterar att ett av historiens mest laddade fotbollsmål (Jürgen Sparwassers segermål för Östtyskland mot Västtyskland 1974) fyller 50 just i dag. En vanlig dag på metadon.
Varför känns det så här?
Efter lite mer än en vecka har det blivit tydligt för alla att EM är mer än bara en fotbollsturnering den här gången. För varje dag som går så framstår den som ett svar på en längtan som en hel kontinent gått och burit på. Det kan ju vara så här också!
Efter pandemins isolerade karantänliv, som lät människor radikaliseras i ensamhet framför dataskärmen, efter Qatar-VM som var geopolitik utan traditionell fotbollspublik:
Europa dansar och ler, sjunger och festar och möts.
Just innan vi åkte hit var den kanadensiska författaren/debattören Naomi Klein i Sverige för att marknadsföra sin bok Doppelgänger, som kommit ut i svensk översättning. Boken är en studie av vår tids spegelsamhälle, om en verklighet i upplösning, gömt under alternativa fakta och påverkansoperationer. Hon sa en sak som fastnade:
– Konspirationsteorier är kanske fel i sak, men de är sanna gentemot en känsla.
Antivaxxare, klimatförnekare, deep state-teoretiker, rasismspektrumtillstånd – de är framgångsrika eftersom de tar avstamp i en känsla som är sann, som går att känna igen sig i.
Och mitt i allt kommer här en annan känsla.
EM-känslan, den är som en enda stor reklamfilm för EU. ”United by football” som det heter i Uefas slogan.
När de presenterade sina styrdokument för den här turneringen rubrikundrade ett tyskt magasin ”hur woke kan EM bli?”. Det var sida upp och sida ner med vegansk arenamat, låga koldioxidavtryck, könsneutrala toaletter, cykelparkeringar och klimatfonder. När Tyskland premiärspelade mot Skottland, och nationalsången – den där tyskarna sjunger om ”enhet och rätt och frihet” – spelades, avrundade ZDF:s matchkommentator Oliver Schmidt med att baxa in ett extra ord:
– Enigkeit und Recht und Freiheit… und for allem Vielfalt.
”Enighet och rätt och frihet… och framför allt mångfald”.
Om det blev reaktioner? Reaktioner, blev det.
”Sluta förstöra vår fotboll med era vänstervridna kampord. I vilket annat land som helst hade den där killen aldrig fått kommentera en match igen” skrev Julian Reichelt på X. Reichelt var tidigare chefredaktör på tabloiden Bild, fick sparken efter en Metoo-skandal och driver nu en stor, högerpopulistisk YouTube-kanal.
Aldrig tidigare har ett mästerskap blåst igång i en så här perfekt storm av kulturkrig, sociala medier och politisk laddning. Geert Wilders Nederländerna möter Frankrike, där fotbollens strider gått i arv, från Thuram till Thuram, från Le Pen till Le Pen. Georgien slåss i ett ryssvänligt parlament, Ukraina gråter efter att ha besegrat ett lag från Kreml-tillvända Slovakien. Polska supportrar marscherar förbi ryska ambassaden i Berlin och skanderar ramsor om Putin. Ibland spelar lag från Balkan fotboll, med historien rinnande ner från läktarplats.
Polarisering i varje por av den europeiska kroppen.
Men det känns ju inte så.
Jag vet inte hur många minuter in på EM vi var när jag ville kräkas på hur allt förvandlas till valuta och innehåll. Om någon bryter en bunt spaghetti framför italienska supportrar men ingen ser det på internet, låter det då? Varför stormar fans planen för att ta selfies med Cristiano Ronaldo? För att det är genom bilden vi blir till. Allt ska vara historiskt och unikt, gärna förstärkt med statistik (igår blev Georges Mikautadze den sjätte någonsin som gjort sitt lands två första mål i ett EM!).
Det är outhärdligt, men det är också perifert. Rasist-banderoller på läktaren, ryska flaggor, ungerska ultras som marscherar i takt, organisatoriska missar – det är som att det inte riktigt fastnar i den här tyska sommaren.
Berättelsen om fotbolls-EM är en annan: glädjen, mellanmänskliga relationer och möten i ett Europa som slits i sär i alla andra sammanhang. Skotska feelgood-invasioner, tiotusentals rumäner, turkar eller albaner som målar städer. Gästvänliga tyska värdar.
”Enade av fotboll”?
Äh, EM säger absolut ingenting om problemen som Europa har, om striderna som fortfarande pågår, det säger ingenting om huruvida murar ska byggas eller rivas, det löser inga kulturkrig. Det är en karneval, ett undantagstillstånd, symboler. Tjugotvå spelare, en boll, en back bärs.
Det är en känsla, och vad ska vi med känslor till?
En tanke: Om de gick att använda till att splittra borde de väl gå att använda till annat också. För första gången på evigheter matas vi nu med bilder av ett Europa som möts och har roligt tillsammans. Kollektivism med ett mänskligt ansikte, välkomnande och varmt.
Kanske betyder det inget, kanske betyder det mycket.
När England mötte Danmark passade högerpopulisten Nigel Farage på att få uppmärksamhet för sitt Reform UK-parti, genom att besöka en pub i Blackpool.
Han stod där med sina sympatisörer, ställde upp för selfies med alla som ville. Efteråt la han ut ett filmklipp på sociala medier. Pints i luften, tatueringar och Englands-tröjor, allsång till Rule Britannia. Farages politiska gärning har handlat om invandringskritik, Brexit-hetsande och vaccinmotstånd. Men nu var det fotboll på tv, EM, ett utmärkt tillfälle att mobilisera på nytt.
Klippet är inte mycket mer än tio sekunder långt, men den som till skillnad från Farage tittar på tv-skärmen i bakgrunden kan se vilka sekunder det är:
De när Morten Hjulmand dunkar in Englands första baklängsmål från trettio meter.