Uppdaterad 17.40 | Publicerad 17.40
DÜSSELDORF. Det finns vackra mål, det finns viktiga mål, det finns mål med signifikans och betydelse som sträcker sig långt bortom fotbollsplanen.
Roman Jaremtjuk sög ner bollen med första touchen, petade in den med den andra.
Han gjorde ett mål som innehöll allt och ännu mer.
Följ ämnen
Vad krävs det för att vinna en fotbollsmatch?
Ibland helt andra saker än vad som är normalt, ibland sånt som går långt bortanför idrotten och allt vi tror oss veta om den.
Givetvis är det så att det inte finns en enda tidningskrönikör, en enda studiotyckare eller en enda förståsigpåare hemma i soffan som kan säga sig förstå vad de ukrainska spelarna har gått igenom runt det här mästerskapet.
Ingen gammal svensk storspelare kan jämföra med hur det var när han själv stod i spelartunneln, för oavsett vilken match han i så fall pratar om så spelades den på andra premisser.
Att representera Ukraina i detta EM är något annat, något större, något svårare.
Spelarna vet mycket väl att soldaterna följer matcherna från skyttegravarna, så gott det nu går. De vet att det är deras jämnåriga generationskamrater som befinner sig där; kusiner, grannar och gamla lagkamrater från ungdomsåren.
Framförallt är det kanske deras supportrar.
Spelade för att göra dem stolta
Ukraina har såklart fint läktarstöd här i Tyskland, men det består så gott som enbart av flyktingfamiljer och diasporan från väst.
De som hade utgjort kärnan på kortsidan om världen sett ut som vanligt är däremot inte här överhuvudtaget. Så gott som hela den aktiva, organiserade ukrainska supporterrörelsen har flyttat till frontlinjen, flera hundra av dem har stupat.
Nio av spelarna i den här EM-truppen är också med och finansierar en välgörenhetsorganisation som heter Trybuna Heroyiv, ungefär ”Läkarens hjältar”.
Huvudsyftet med verksamheten är att hjälpa de stupades efterlevande med vardagsekonomin, men till den här matchen hade de även möjliggjort för 50 berörda familjemedlemmar att komma hit till Düsseldorf.
Mammor, systrar, änkor. Deras söner, bröder och makar levde för fotbollen och dog för Ukraina – nu skulle elva gulklädda landslagsspelare spela för att göra dem stolta.
Länge såg det oerhört krampaktigt ut.
Skulle detta verkligen bli allt?
Första halvlek här blev mest bara en förlängning av premiärpannkakan mot Rumänien. De ukrainska spelarna förmådde överhuvudtaget inte kanalisera sina känslor i fotboll. De gjorde enkla misstag, sprang runt i tomrum och fattade felbeslut efter felbeslut.
Stanislav Lobotka kunde enkelt diktera villkoren på planen, och succémannen Ivan Schrantz klättrade enkelt över Oleksandr Zintjenko och gav Slovakien ledningen.
Skulle detta verkligen bli allt? Skulle det faktiskt sluta såhär…?
Förmodligen har ni sett den här viralvideon som det ukrainska förbundet satt ihop in i det här mästerskapet, den där korta klipp från kriget blandas med spelare som en efter en berättar om sina hemstäder.
En av dem var en ung mittfältare med vågigt hår och sorgsna, mörka ögon.
– Mitt namn är Mykola Sjaparenko och jag är från Velyka Novosilka, som blivit fullständigt förstört av ryssarna.
Knappt tio minuter in på den andra halvleken svepte nu Mykola Sjaparenko från Velyka Novosilka till bollen med vänsterfoten, och det ukrainska landslaget var tillbaka i matchen.
Det var nödvändigt, det skulle inte vara tillräckligt. Ukraina var väldigt väl medvetna om att de behövde vinna den här matchen för att ha en realistisk chans att gå vidare.
Miljardmannen Mudryk från Chelsea sprang, La Ligas skyttekung Dovbyk stångades – men ingen lyckades och tiden började rinna ut.
Med drygt 20 minuter kvar kallade Ukraina på Roman Jaremtjuk, en hårt kämpande anfallare som tackade sin lagkapten Andrij Jarmolenko på vägen in.
Bandet mellan dem har stärkts när världen runt dem rasat.
Jaremtjuks fru kommer från Jarmolenkos hemstad Tjernihiv, högt uppe i norra Ukraina. När ryska styrkorna gick in från Belarus hamnade därför Jaremtjuks svärföräldrar bakom fiendens linjer, och i förtvivlan ringde en anfallare därför till sin lagkapten.
Kunde han kanske göra något…? Hans inflytande var ju stort i och runt Tjernihiv, han kände alla som överhuvudtaget gick att känna.
Den här gången grät han inte ensam
Senare samma natt undsattes Roman Jaremtjuks svärföräldrar i en militär operation. En specialstyrka ledde ner dem till floden, rodde över mot säkerhet i tystnad och mörker.
Några dagar senare blev Roman Jaremtjuk inbytt i en Benfica-match, och ovationen som mötte honom då rörde honom till tårar.
Han hade svårt att fokusera på matchen, svårt att fokusera på fotbollen överhuvudtaget. Istället började han få svårt att sova, tappa i vikt, sjunka ner i någon sorts depression.
Fortfarande är det inte som förr för honom, som det brukade vara. Sedan invasionen började har Jaremtjuks klubblagskarriär stannat av helt, även om han ofta lyckats samla ihop kraft för att bidra till landslaget.
Han kände väl att det var något han var skyldig både sin lagkapten och sitt folk.
Nu behövdes ett mål, ett enda mål. Nu lyfte Mykola Sjaparenko från Velyka Novosilka fram passningen, och för ett enda spelmoment förvandlades Roman Jaremtjuk till Dennis Bergkamp.
Katarsis.
Nu grät Jaremtjuk på en fotbollsplan igen, och den här gången gjorde han det med landslagsemblemet på bröstet, sina lagkamrater omkring sig och sina landsmän på läktaren.
Den här gången grät han inte ensam.
