FRANKFURT. Det pågår ett underbart EM här, ett friskt andetag av luft i en allt syrefattigare fotboll.
Det gungar, det svänger, det låter, det känns.
Och utanför partyt står England och surar.
Följ ämnen
Från kullerstenarna runt Justitiabrunnen, in i gator och gränder, i hela det gungande, öl-svettiga pendeltåget ut på arenan, en och samma refräng från alla som tagit sig hit:
– You can’t start a fire without a spark.
De sjunger om Phil Foden, men det hade funnits en poäng om de fortsatt hela vägen in i Englands omklädningsrum och skrålat i Gareth Southgates öra.
För brann gjorde det inte i Gelsenkirchen, och några lågor såg vi min själ inte i Frankfurt heller.
Vet aldrig var man har Danmark
Samma elva som mot Serbien, samma ingång i matchen. I en turnering som präglats av fart, fläkt och relativt fria tyglar är de något annat: EM:s i särklass mest cerebrala lag.
Vem hade trott det alldeles nyss?
Wayne Rooney kallades ju ”den siste spelaren från gatan”, och utvecklingen har gått snabbt sedan dess. Här är de akademiformade, tekniskt perfekta, taktiskt skolade superstjärnorna från världens finaste fabriker. Här är deras flytande positioner, deras kontrollfotboll. Are you not entertained?
Danmark är ett annat sorts lag, som man numera aldrig riktigt vet var man har. För tre år sedan tryckte de upp England mot väggen i en EM-semifinal, de spelade fartfotboll med 92-vibrationer.
Men tre år är lång tid i fotboll, sedan dess har Kasper Hjulmand gått från att vara Danmarks mest älskade människa till att bli ifrågasatt, och hans lag har väldigt svårt att göra 90 bra minuter i rad.
Ändå: De ville ju något.
Joakim Mæhle, förra EM:s sensation, kom in i startelvan, atlantångaren Højbjerg försökte driva upp bolltempo, och med Højlunds-fart och Wind-fötter längst fram fanns ju saker att hota med.
Gnistrade gjorde det väl inte, men i jämförelse med Englands algoritmfotboll framstod det danska spelet som närmast godmodigt.
Och ja: Om Englands inofficiella EM-hymn är den adopterade Hey Jude så får ni gissa hur Danmarks motsvarighet inleds.
Flere øl, flere mål.
Store patter, 4–0.
(Varsågod. Jag skojar inte).
De är festens tråkigaste killar
Det var på något sätt logiskt att Danmarks mål före paus kom på en rackarrökare stolpe-in från 30 meter av Morten Hjulmand. Lika logiskt att Englands 1–0 kom efter att den smått katastrofale Victor Kristiansen glömt bort hur snabb Kyle Walker är och gett bort bollen, så att Harry Kane fick öppet mål ett moment senare.
Danmarks idéer handlade om att få fram Mæhle på högerkanten, eller att aktivera Christian Eriksen bakom Englands innermittfält, och de var mer än godkända i sina ambitioner. England rullade boll en match till. John Stones står och pekar, Declan Rice vänder ett varv till, Kane möter felvänd, och vart tionde minut hittar de ett en-mot-en-läge för Bukayo Saka som slutar med en vända till av samma.
När Jordan Pickford släppte in 1–1-målet pekade han mot sina tinningar för att få laget att tänka rätt.
Kanske borde han pekat på hjärtat i stället, för det börjar bli allt svårare att känna något för detta England. De är festens tråkigaste killar, de som sitter framför dataskärmen och räknar algebra medan alla andra dansar.
Är det ett problem? Inte om man vinner, och det kan ju England fortfarande göra.
Kanske måste de till och med göra det för att ursäkta sig för det här.
Annorlunda, men lika uselt
Nu sprintade Phil Foden hem femtio meter för att hämta boll och ge sig av på dribblingsturer, kanske är det därför de gillar honom: för att han ibland vill något annat, vill något alls. En bit in på andra halvlek ekade Vi er røde på den här arenan, medan de engelska supportrarna (kanske 70 procent av publiken) satt tyst. Möjligen hade de somnat in.
Kasper Hjulmand gjorde det han måste – han fick kritik för sina sena byten när Danmark havererade i premiären – när han plockade av Kristiansen och flyttade över Mæhle. De danska ambitionerna var minst lika stora som de engelska.
Southgate turneringscoachade i stället, bytte ut Foden, Kane och Saka och skickade in Bowen, Watkins och Eze, utöver typbytet att sätta in Conor Gallagher för att få ett mer traditionellt innermittfält.
Inget hände, det blev annorlunda men lika uselt.
De kommer ju att gå vidare ändå, England. Hundratusen supportrar kommer att dricka sin bärs, sjunga sina sånger, bränna sina ansikten. They just don’t wanna go to work.
Men när slutsignalen gick här buade de, så här långt har de haft roligare när de inte tittat på fotboll än när de faktiskt fått biljett.
Two matches, no sparks.
Hur är det nu igen man gör för att tända en eld?