Uppdaterad 20.25 | Publicerad 20.20
DORTMUND. Dra mig baklänges, kölhala mig långsamt och ursäkta min franska.
Vilken underbar satans urkraft till fotbollsmatch.
Jag trodde inte att de gjordes såhär längre.
Följ ämnen
Ni hade befarat en lite väl lång redogörelse för fotbollens position och signifikans i relation till den spända politiska situationen i dagens Georgien…? Eller åtminstone en vända av social reflektion kring villkoren för tredje generationens tyskturkar?
Jag fattar.
För att vara ärlig så hade väl jag också tänkt i de banorna, de var texter med ungefär de infallsvinklarna jag funderat runt på förhand.
Men alltså… Nä.
Inte nu. Inte när det precis spelats en fotbollsmatch här nere på Westfalenstadion som får mig att kippa efter andan och flämta efter luft.
Det finns ju väldigt många olika typer av fotbollsmatcher. Det finns de som är välspelade, det finns de som är taktiskt intressanta – men tvingar du mig att välja har jag ju svårt att se förbi ett riktigt hederligt gammalt sjöslag.
Här hade vi ett sådant.
Redan när Ruhr-områdets trombvarningar började plinga in i telefonen i förmiddags började det lagras en elektricitet i luften som väntade på att förlösas, och som liksom koncentrerades runt Westfalenstadion.
Vattenfall som störtade ner från läktartaken, en syndaflod som närmade sig, slagsmål nere i det nordvästra hörnet redan en timme före avspark. Skulle det ens bli någon match…?
Jotack, det skulle det.
Frenesifotboll nerkastad i lejonkulan
Drygt 10 000 georgier var på plats för att skriva ny nationell historia mer än 300 mil hemifrån – det var både imponerande och lite rörande att se dem – men tanken på att det här sagolaget kanske skulle kunna hämta in lite breda sympatier vräktes omkull när den väldiga röda horden helt dränkte deras nationalsång i visslingar.
Snyggt? Såklart inte, men en stämningssättare och en volymindikator inför vad som väntade.
Turkarna körde sin vanliga nedräkningssång in i matchen, och när sedan motståndarna fick tag på bollen sprängde de ljudvallen för första gången.
Dortmund…? Det här var som att stå under plåttaket på gamla Ali Sami Yen, och jag lovar… 80 procent av alla dagens måljubel skulle spolas bort av visselvolymen som piskades upp bara för att en georgisk mittfältare hade mage att behandla bollen på mittplan i den tredje minuten.
Själv föredrar jag väl egentligen den samstämmiga sången som läktarsoundtrack, men det går liksom inte att argumentera mot den kakafoniska kraften i en 50 000-hövdad missnöjesorkan.
Bland kallhamrade analytiker finns ju åsikten att stämningen väldigt sällan har någon vidare påverkan på själva matchen, men de vanföreställningarna får de återvända till någon annan dag.
Det här blev den enda typen av fotboll som var möjlig att spela under de här omständigheterna, frenesifotboll nerkastad i lejonkulan.
Kaan Ayhan hade redan hunnit pricka insidan av stolpen – grabben som växte upp en halvtimme härifrån – då Mert Müldür förvandlades till Zinedine Zidane. Ytterskruvsvolleyn vred sig in i det närmsta krysset nedanför den röda väggen på Südtribune, men man hann inte ens börja ta in vanvettet i det som precis hade hänt innan nästa boll rusats in i nät.
Kenan Yildiz den här gången…? VAR-offside med en tåspets? Okej, men här fanns inte ens tid för att VAR-rasa, för nu stötte Georges Mikautadze in det historiska georgiska kvitteringsmålet på andra sidan.
Om vi var klara där? Vi hade fortfarande inte ens börjat.
Matchen bara öppnade upp sig ännu mer. Båda lagen spelade både rakt och vertikalt – båda ville själva åstadkomma något snarare än att vänta på att motståndarna skulle slå en positionellt problematisk tremeterspassning in i spelyta två.
Framåt, framåt, framåt – en sorts hommage till den Vollgasfußball som Jürgen Klopp brukade predika här inne.
Kändes som ett förräderi
Blött som i november, Fritz Walter-väder och glidtacklingsunderlag. Öl som regnade ner från övre etage, rök från både pyroteknik och jazztobak som blandas med regndimman. Snart är det midsommar 2024, men det här var en fotbollsupplevelse ur den gamla skolan.
Egentligen saknades bara en riktigt tydlig hjälte, och när allt fortfarande stod och vägde var vi väl därför många som väntade på att Kvitja Kvaratskhelia skulle lyckas dribbla sig loss.
Istället var det framtiden som kom dundrande åt andra hållet, och som för evigt gjorde matchen till sin.
Arda Güler från Altindag i Ankara. 19 år och superstar.
När han väl fått spela i Real Madrid har han gjort mål en gång i kvarten, och nu skickade han bara upp bollen i bortre krysset från 25 meter som om det vore den enklaste saken i världen.
Fram till och med nu var Cristiano Ronaldo den yngsta spelaren någonsin att göra mål i sin EM-debut. Det är han inte längre.
Och ändå hade vi fortfarande mer att hantera, nya namn att lära oss stava till. Giorgi Kochorasvili träffade ribban mitt under ett gigantiskt turkiskt telefontifo, medan bamsingen Giorgi Mamardashvili räddade Georgien kvar i matchen i andra änden.
Sedan var det stopptid, då någon sorts georgiskt tvåmannaskott först var en decimeter ifrån att innebära kvittering innan bollen minuten därefter gick i stolpen och sedan tog vägen fan vet var.
Allt över ända, allt överbord. Målvakten uppflyttad i offensivt straffområde, matchstängarmål i tom bur.
När domaren till sist blåste av kändes det som ett förräderi. Detta borde ha fått pågå för evigt.
Jag har redan varit på plats på flera fina matcher under den här EM-turneringen. Jag har sett Tyskland briljera och Italien imponera, Jude Bellingham dominera och Kylian Mbappé explodera.
Ingenting har ens varit i närheten av detta.
Good Golly, Miss Molly.
Jag klarar inte av att summera vad allt det här egentligen var – men jag önskar att jag kunde få mycket, mycket mer av det.