GELSENKIRCHEN. Så nu sjunger de igen och nu drömmer de igen och nu måste resten av Europa leva med ett triumftörstande land som fått smaka lite segersötma.
I den ena vågskålen finns det fortfarande hundra saker som talar mot England.
Men i den andra finns Jude Bellingham.
Knappt ens första halvan av den första halvleken av den första gruppspelsmatchen hade spelats då en väldigt bekant melodi spred sig över läktarna och dånade ut över arenan i Gelsenkirchen: ”Football’s Coming Home”.
Jodå. Here they go again.
Bilden av den engelska fotbollsnationens självförhärligande hybris är en vanföreställning, om något har de kollektivt mindervärdeskomplex numera. Däremot tycks den vara fullständigt immun mot att nötas ner av fiaskon och besvikelser.
Innerst inne är de själva lika övertygade som alla andra om att allt kommer att sluta med tårar efter någon missad straff – likafullt klarar de ändå av att pumpa upp sig själva igen in i precis vartenda mästerskap.
Många gör ju sig lustiga över det, andra störs av det något så ända in i helvetet.
Själv har jag alltid avundats dem den där förmågan, till och med beundrat den.
Om vi inte har den där förmågan till drömbygge på gränsen till självbedrägeri – vad har vi då kvar av fotbollen? Välgrundad, jordnära realism?
Jaha. Och vad i hela friden ska vi ha den till…? Vart ska vi ta vägen med den?
Nytt mästerskap, nya möjligheter. Nya förväntningar, nya förhoppningar, nya krav och nya frälsare.
Jude Bellingham står där med armarna utfällda med mindre än en kvart spelad av turneringen, och hela England vill bara hänga manteln över axlarna och sänka ner kronan på huvudet redan nu.
Fiftyeight years of hurt, never stopped them dreaming.
Inget storskaligt fotbollsvåld
Efter ett tidigt ledningsmål tydde mycket på att det här skulle bli en smärtfri väg mot tre klara engelska poäng, men det här var samtidigt inte den typen av match där det ena laget bara skulle kapitulera.
Det hade funnits en smått ödesbådande elektricitet i luften under hela dagen.
Själv hann jag inte gå mycket mer än fem minuter från stationen i Gelsenkirchen då det där välbekanta vrålet från förr bröt ut inne på tvärgatan Sellhorststraße.
En mindre grupp serber attackerade en engelsk pub – det var i alla fall så jag uppfattade det vid det här tillfället – och det tog väl sisådär 45 sekunder innan polisen var på plats för att genomföra några av EM:s första gripanden.
Det här var några minuter efter klockan 15, och sedan följde en lång och regnig eftermiddag fram mot match. Små sammanstötningar och skärmytslingar lite här och där, nedstängda gator och långa poliskedjor. Otroligt nog var tydligen en av de inblandade den serbiske presidentsonen, Danilo Vučić.
När jag väl började röra mig ut mot arenan möttes spårvagnen av fler än 40 polispiketer med piskande sirener på väg åt andra hållet, in mot den lilla stadskärnan.
Något storskaligt fotbollsvåld var det inte frågan om här – överhuvudtaget inte jämförbart med exempelvis den ryska kommandoattacken i Marseille 2016 – men det var långt till det skotska kiltskrålandet och det holländska träskodansandet.
Annan vajb här.
Väl ute på Arena auf Schalke visslade båda läktarsidorna ut varandras nationalsånger, och när matchen började var det många spelare som lät dobbarna hänga kvar lite extra länge i tacklingarna.
Två lag inställda på kamp – en spelare som ändå var helt överlägsen.
Hey Jude.
Var såklart helt oemotståndlig
Bland många andra fotbollskulturella egenheter är ju England världsledande på det här med att förtid dubba en ung spelare till förlösande frälsare, och det har liksom inte varit några tvivel kring vem det ska handla om den här gången.
Tidigare har Messias-figurerna framförallt varit Paul Gascoigne och Wayne Rooney, och när det kommer till att förgudligas och dyrkas av hela kungadömet hade det nog inte gått att hitta två mindre lämpade personer om du så satte världens samlade AI-processorer på uppgiften.
Jude Bellingham kommer från en annan bakgrund, är sammansatt av ett annat mentalt virke.
Det kommer att ta en hel karriär innan vi kan göra utvärderingen av vad allt verkligen gjorde med honom – men än så länge verkar han ju faktiskt kunna hämta kraft ur den här idén om honom som den efterlängtade, den utvalde.
Jag är ju däremot inte så säker på att resten av hans lag klarar av att göra det.
Jude Bellingham var såklart helt oemotståndlig – framförallt i första halvlek – men under rätt stora stycken av matchen var det som att hans inflytande nästan blev för stort.
Det var inte bara det att han vräkte sig fram och tryckte in Bryan Robson-nickar i nät. Det var pressade crosspassningar och klackvändningar, det var bollvinster och dribblingsraider.
De serbiska spelarna skickade ner honom i gräset mer än ett dussin gånger under matchen, och även om han bara inte ens fick frispark vid hälften av tillfällena var det den där typen av uppvaktning enbart motståndarnas riktigt stora brukar föräras.
Allt kretsade kring Bellingham, precis allt.
Gränsade till panik
Men alla de andra stora kanonerna då…? Harry Kane rörde knappt bollen under första halvlek, Trent Alexander-Arnold var fullständigt vilsen i sin mittfältsroll, Phil Foden såg för ovanlighetens skull faktiskt ut att komma från Stockport när han behandlade bollen.
Inget av det här kan rimligen läggas på Jude Bellingham, men ska England ha någon möjlighet att plocka med sig fotbollen hem igen måste Gareth Southgate lyckas orientera sitt lag bättre runt sin stjärna.
Nu övergick obalans i ett hackande som till sist gränsade till panik. England slutade spela, Serbien tog över totalt.
Från engelsk sida återstod bara riktningslösa rensningar från eget straffområde, desperata glidtacklingar i sista stund och en torftig fotboll som till sist knappt berättigade till någon seger.
Vinst blev det ändå.
Ber ni mig ge er trettio argument för att fotbollen inte alls är på väg hem har jag inga problem att börja rabbla. Ber ni mig om ett enda tecken på motsatsen kan jag egentligen bara säga Jude Bellingham.
Kanske räcker det.