Det enda Holland behöver är en knuff i ryggen

HAMBURG. De har en fin spelargrupp, en bra stämning, supportrar som målar hela städer orange.

Det enda Holland behöver är en knuff i ryggen.

De åkte hem till Hamburg och så var den saken ordnad.

När jag kliver av tåget är jag tvungen att dubbelkolla biljetten. Hamburg Hauptbahnhof? Verkligen?

Här såg det ju ut som om gud gått med en orange färgburk och ramlat. Som ett EM från förr.

Oranje här, Oranje där, för femtionde gången en supportermarsch där tiotusentals holländska supportrar välkomnade sina spelare. Och just den här gången: På väg till helig, holländsk fotbollsmark.

De har ju skämtat om att Nederländerna minsann är regerande europamästare i just Tyskland (lite som att IFK Göteborg är regerande Uefa-mästare här), och det finns inte en holländare som nått medelåldern som inte kan relatera till Volksparksstadion.

Det var på den här arenan de slog arvfienden Västtyskland i EM-semin 1988, och vädrade ut en generations lidanden. Marco van Basten gled in det avgörande 2–1-målet i slutminuten. Ronald Koeman bytte till sig Olaf Thons matchtröja – och torkade sig flinande i röven med den.

Efteråt skrev poeten Jules Deelder en klassisk dikt om målet:

O, hur fåfängt

målvaktens hand

utsträckt efter bollen

som korsade den tyska mållinjen en minut före slutsignalen

De stupade
reste sig ur sina gravar
jublande

Här var de nu igen, alla de orange. Med Koeman på bänken, med 40 000 hitresta, med sex banderoller med foton från 1988 på läktarsektionen (Volksparksstadion är Oranjes, meddelades på en sjunde).

Holland. Med en framtid och ett folk att vinna.

Sköt fart ur startblocken

Den här nederländska upplagan ses som en samling fina, väluppfostrade gossar i rätt ålder.

– Vi är en bra grupp som gillar varandra, men vi måste fortsätta kritisera, våga säga sanningen till varandra, som högerbreddaren Denzel Dumfries sa i veckan.

Hade ingen berättat för honom att de är holländare?

Hur som helst, här sköt de fart ur startblocken på en arena som kanske var deras, men med en rejäl och högljudd polsk enklav. Målmaskinen Memphis Depay där fram, urkraften van Dijk där bak, ett funktionellt PSV-mittfält i mitten och Xavi Simons fint flytande för att sätta fart på anfallsspelet.

Efter bara ett par minuter kallade Koeman ut målvakten Verbruggen till kanten och tecknade åt honom: ”Slå bollen direkt till Cody Gakpo”. Lätt sport, fotboll: Gakpo hade ju lekstuga från start.

Han pressade Wojciech Szczęsny efter en minut, Milan-Reijnders var nara. Depay ett par gånger om. Det fanns så mycket att tycka om i sättet de spelade på – men det är ju inte fel att bara skicka bollen i mål också.

Orsakade diplomatisk kris

Inför matchen twittrade premiärministern Donald Tusk att ”att vara supporter är att tro på sitt lag, inte på statistik. Så jag satsar på 1–0 till Polen”.

Sagt och gjort. Polen slog en hörna, centerbrunkaren Adam Buksa gick upp mellan Dumfries och van Dijk och skallade in 1–0.

Skit i statistiken.

Det var längesedan det Polska landslaget var vad det borde, det har misshandlats av förbund och egon, men har hittat hem i en ganska enkel, rak lagfotboll under den ödmjuke Michał Probierz. Till premiären kom de utan sin enda superstjärna: Robert Lewandowski stod och skrek ut Mazurek Dąbrowskiego före avspark.

Kanske ändå?

Vad fotboll betyder för Polen vet ni. I höstas orsakade fotboll en diplomatisk kris mellan de här två länderna när nederländsk polis grep två Legia-spelare efter en match i Alkmaar. Den dåvarande polska regeringen mobiliserade inför valet genom att dundra mot Nederländerna, för att samla sympatier och ultras-röster.

Det här laget förtjänar sina sympatier också.

Imponerade verkligen

Efter en kvarts orange propagandafotboll rann förstås Gakpo igenom och gjorde 1–1. Holland charmade, men Polen kontrade och hotade de också, det var målchanser här, där, överallt.
Polen hade inte en lika ambitiös spelbyggnad, men de var trygga med bollen när de väl fick fram den, de imponerade verkligen.

Lille Roma-teknikern Nicola Zalewski ställde till med oreda, Karol Świderski byttes, modigt, in för att ge Buksa sällskap på topp, och efter paus var Polen ännu giftigare.

Och… det är så här jag vill ha mina mästerskapsmatcher. Oavbrutet underhållande, höga toppar och väldigt djupa dalar, en röstorkan från två håll och den konstanta känslan av att det vore dumt att nysa, eftersom det finns en risk att man missar ett mål eller två (eller fem missade Depay-frilägen) under tiden.

EM:s slogan handlar om att fotboll kan förena allt, det vet ni. ”Netherlands is united by football” stod det på ena spelarbussen här, ”Poland is united by football” på den andra.

Så kanske det är. Framgång förenar, hur som helst, och både Polen och Nederländerna var i behov av den där första lilla knuffen åt rätt håll.

Och hur var det nu? Vilka är det nu som påstår att Volksparksstadion är deras?

För 36 år sedan vände Holland 0–1 till 2–1 på den här platsen, för en generations största seger.

Med tio minuter kvar här bytte Ronald Koeman in långskånken Wout Weghorts, två minuter senare stötte han in ett briljant Aké-inspel i mål.

2–1, igen. På läktarna vajar Gullit-peruker över svettiga van Basten-tröjor. Ute vid bänken står Ronald Koeman och ser tiden vrida sig tillbaka och framåt på en och samma gång.

Jag tror inte att han bytte till sig någon tröja efteråt. Han har blivit äldre, han också.