Fagerlund: Myten om det engelska folket lever kvar

Fagerlund: Myten om det engelska folket lever kvar
https://images.aftonbladet-cdn.se/v2/images/3278ea49-3510-43c6-a205-606fb6026d93?fit=crop&format=auto&h=814&q=50&w=1900&s=fcd6cd0b3444d3191f72b626592dfa4d2e15b842

GELSENKIRCHEN. Solen strålar, ölen flödar och offensiven osar av klass.

England är här, bättre och mer hoppfullt än på decennier.

Men det betyder inte att det saknas problem.

”Now let’s go and get shit-faced!”

Genom hotellrummets (uppenbarligen) tunna dörr hörs ett gäng engelsmän kasta in sina väskor på rummen, för att därefter se sig ut på Essens gator.

Vi, som i både jag och det engelska landslaget, är nu långt ifrån de lummiga slätterna och den perfekt klippta golfbanan i isolerade Blankenhain.

I stället: Betonglandskap, förväntan och allvar inför EM-premiären mot Serbien i det på många håll slitna Ruhrområdet.

Den lantliga idyllen under veckan har gett intrycket av frid och harmoni i det engelska lägret.

Det är nästan så att minnet av Jack Grealish redan är bortbleknat, trots att missnöjet över petningen var så stort att Gareth Southgate tvingades till krissamtal med flera seniora spelare.


Kieran Trippier och Gareth Southgate.

Oväntad generationsväxling

Om VM 2018 var startskottet för denna upplaga – med EM 2021 och VM 2022 som mellanpartier – skulle årets mästerskap bli själva upploppet.

Just därför var det oväntat att Southgate, vars åtta år långa sejour som förbundskapten går mot sitt slut, genomförde en generationsväxling.

Ett nedklottrat ark skrynklades ihop och ersattes av ett nästintill skinande blankt, med hela 13 spelare strukna jämfört med truppen i Qatar.

Cole Palmer, Eberechi Eze, Anthony Gordon, Marc Guehi, med flera, är onekligen enorma talanger om än med begränsade meriter i landslagssammanhang.

Det hade inte varit konstigt om Southgate valde att ta med halvskadade Harry Maguire till Tyskland, eller ens Jordan Henderson, för att addera ledare till gruppen.

Känslan är att Southgate värderar sina spelares åsikter högt, även om han alltid har sista ordet.

Det tisslas om att förbundskaptenen egentligen vill placera Jude Bellingham i en djupare roll bredvid Declan Rice, vilket öppnar för att mönstra Phil Foden eller varför inte Palmer som tia.

På den punkten lär han dock ge med sig.

Visserligen har Conor Gallagher haft en prominent roll under träningarna i veckan (tydligen för att avleda eventuella läckor), men det lutar åt att Trent Alexander-Arnold får chansen på mittfältet, med Bellingham högre upp i planen.

På presskonferensen dagen innan matchen pekade Dušan Tadić, med ett förflutet i Southampton, ut Pep Guardiola och Mikel Arteta som direkta faktorer till engelska landslagets utveckling de senaste åren.

Jürgen Klopp hade också förtjänat ett omnämnande, med tanke på Alexander-Arnolds potentiellt viktiga funktion detta mästerskap.

Finns fler rötägg

Vi har alltså en ungefärlig idé om vilka spelare som ska försöka stoppa Tadić och kraftfulla Aleksandar Mitrović i luftrummet.

Bortsett från mittfältskruxet står Southgate med ytterligare två huvudbryn: Vänsterbacken och vänsteryttern.

Det är inte en katastrof om högerfotade Kieran Trippier fortsatt måste vikariera på fel kant i försvaret, men inte heller optimalt (skadeförföljda Luke Shaw inleder på bänken, bekräftar Southgate).

Däremot är högerfotade yttrar fascinerade nog en raritet – än mer utan Grealish – och innebär att någon kan komma att tvingas spela på en osedvanlig position, om inte Anthony Gordon startar.

Myten om det engelska folket som högfärdigt och fullständigt övertygade om sin egen förträfflighet hänger fortfarande kvar i vissa delar av Europa.

Det är sant att de generellt sett dricker lite för mycket, särskilt när de är på semester. Oavsett om destinationen är Essen eller Ibiza.

Sedan går det definitivt att hitta fler rötägg bland engelska supportrar, jämfört med de småmysiga skottarna med sina kiltar och avslappnade uppsyn. Därav att polisen i Gelsenkirchen har förberett sina styrkor i månader inför denna batalj.

Men engelsmän förväntar sig inte alltid att de ska vinna mästerskap, även om hoppet är det sista som lämnar en.

Årtionden av besvikelser har satt sina spår på självförtroendet, sarkasmen i sånger som ”It’s Coming Home” är så uppenbar att det är svårt att förstå hur den missas.

Med det sagt står England med sin mest imponerande trupp någonsin, i varje fall rent offensivt. De måste bara se till att hitta balansen.