BERLIN. Det som talade för Kroatien var trots allt att de har spelare som varit med länge.
Men det var de inte den här gången.
Det nya Spanien är här, det gamla Kroatien sprang de ifrån på en halvlek.
Kroatiens förbundskapten Zlatko Dalić är känd för att alltid ha med sig sitt radband ute vid sidlinjen, och vill man vara elak kan man väl säga att han behövde det mer än någonsin.
Möjligen hade han behövt kulram också.
Berlin var rött och vitt och rutigt, mest överallt. Det var vattenpolomössor, Ivana Knöll och våldsam Balkanvolym från sjuttio procent av platserna på Olympiastadion.
Mest lät de förstås när Luka Modrićs namn ropades upp. Han var med på den här arenan när Kroatien VM-spelade mot Brasilien för arton år sen, långt innan Lamine Yamals mamma och pappa börjat göra Lamine Yamal.
Nu möttes de, i en match där Kroatiens tremannamittfält gjort fler landskamper än hela den spanska startelvan tillsammans.
Vad var det värt?
Efter 45 minuter hade Álvaro Morata, Fabián Ruiz och Dani Carvajal monterat ner hela den där erfarenheten till atomstadiet. Flaggorna från Torcida i Split eller från Zagreb, från Rijeka och Osijek, fladdrade i vinddraget från ett nytt sorts Spanien.
Var Kroatien uselt?
Alldeles nyss sprang de runt på träning med hörsnäckor i öronen, fjärrstyrda av passningsmanikern Luis Enrique (det är alltså inte en metafor, han gjorde verkligen så), sedan tog Luis de la Fuente över. Skillnaden? Efter ett par sekunder lyfte de uppspel mot Morata bakom Kroatiens backlinje. Spanien. Slog. Långa. Uppspel. Bakom. Backlinjen.
Det dröjde tolv minuter innan en av världens främsta, mest samspelta mittfältsmaskiner (Kroatiens) klarade av att spela sig in på offensiv planhalva. Spanien tryckte upp fem spelare högt, lät Rodri vara enmansmittfält, och hotade med sin kreativa kantfart.
Ett dygn tidigare gapade Europa åt Tysklands 21-åringar Wirtz och Musiala. Här kom Spanien med Yamal, 16, och Nico Williams, 21.
Världen var upp och ner, det var Kroatien som vårdade boll (för mycket) och saknade djupledshot – det var Spanien som villa framåt, snabbt och ofta, och spelade med större risk.
Dalić hade satt sina klassmittbackar (Josip Stanišić och Gvardiol) på kanterna, hans mittbackar nu spelade nästan lika långt isär. Fabián Ruiz stack en djupledsboll till Morata som gjorde 1–0, Fabián Ruiz själv skickade in ett andravågsskott för 2–0, och i första halvleks sista sekund prickade Lamine Yamal ett inlägg som Carvajal kunde göra trean på.
Var Kroatien uselt? Egentligen inte. Möjligen felinställt.
De arbetade sig fram till chanser, kom nära flera gånger om, men i grunden så hade det lite skickligare laget valt en enklare matchplan, medan underhunden gjorde det svårare för sig. Det var Spanien som fokuserade på straffområdena och de snabba vägarna, som undvek att spela sig in i mitten där Kroatien tycker om att pressa. Och det var Kroatien som långsamt, tålmodigt tog steg för steg framåt.
Behöver inte vara en katastrof
När de fick sin gratischans att kanske, ändå, skaka liv i en död match (Unai Simón gjorde den där sortens misstag han gör ibland, Kroatien fick straff) så krånglade de till det också. Petković missade straffen, gjorde mål i momentet efter – men det dömdes bort efter Var-granskning, Perišić hade tjuvstartat in i straffområdet.
3–0 till Det Nya Spanien, och vad betyder det?
För Kroatien behöver det inte vara en katastrof alls, de vet vad de kan. Men för Spanien är det en tydlig signal om att det visst kan finnas en värld som inte är en spaning efter den tid som flytt.
När De la Fuentes flyttades upp till a-landslaget av förbundet pratade han om ”el espíritu de 2010”, att han ville återskapa känslan från (VM-guldåret) 2010, när alla drog åt samma håll, från spelare till supportrar. Han har öppnat upp Las Rozas, landslagets träningscenter i Madrid, för allmänheten. Och här är kanske laget som kan göra allt det till mer än bara gester och ord.
De har en överlägsen lagpappa i Rodri, de har blixtrande kantfart, de har förstås kvar förmågan att att tikitaka-spela bort en minut här och var. Och de har kvar Morata om det behövs. Men någonstans är viljan att ge en ny generation en ny sorts fotboll, byggd ovanpå den gamla.
En ensam, uppgiven bengal brinner nu i det schackrutiga kroathavet på läktarna. Matchen är slut, de spanska sektionerna sitter väluppfostrat och applåderar, skrålar med till latinopop-dängan Mi gran noche, Min stora kväll.
Inga bengaler där. Men de har sett ljuset, de borde vara nyfikna på vad det kan bli av det.