Publicerad 10.15
På den mest osannolika av platser avslöjas nu myten om konstgräset.
Där Michael Olofsson lever sitt idrottsliv.
Där Göte avslutade sitt.
Vi står vid startkröken av Indalsälvens vandring från Storsjön. Precis intill dammen och vattenkraftverket som bjuder det första stora hindret på vägen mot Bottenhavet.
På ena sidan ligger sågverket och på den andra skolan, sporthallen och två osannolikt grönskande naturgräsplaner för fotboll.
Lika gröna har de varit sedan början av maj. I Krokom, två mil norr om Östersund.
I Jämtland.
På en av planerna ligger Michael Olofsson på sitt Wembley och smeker grässtråna.
Det är här är platsen 61-åringen önskar att han vågat lämna. Men också platsen som hade varit en helt annan om han inte blivit kvar.
– Jag har tagit en bild så här en gång tidigare. Jag låg med ett grässtrå i munnen och så gick Göte förbi… Det blev en bra bild, säger Michael.
Ur hans ficka ramlar plötsligt en medicinburk.
– Den har jag alltid med mig. Jag kan inte förstå hur jag klarade mitt förra liv.
Men här kan vi inte ligga, för 61-åringen har mycket han måste hinna berätta.
Om tränaren som sköt puckar på spelarna och vann Stanley Cup, engagemanget som resulterat i fyra ambulansfärder, väskan i garaget, roboten vid dammplanen och kommunpampen som blev upptryckt i sporthallen.
Och så historien som en gång för alla ger svaret på vilket underlag svensk fotboll kan spela på.
Den 6 maj uppmärksammas allsvenske profilen Simon Thern på en provocerande grönskande gräsmatta. Det är åtta dagar efter att hans Värnamo tvingats spela hemmamötet med Halmstads BK på Påskbergsvallen i Varberg. Sex dagar innan de kommer spela 1-1 mot Brommapojkarna på ett ekande tomt Guldfågeln Arena i Kalmar.
IFK Värnamo är våren 2024 nämligen på ständig turné. Portade från sin egen hemmaplan Finnvedsvallen vars gräsmatta bedömts som ospelbar.
På sociala medier gör Thern flera utfall mot hur illa idrotten i Värnamo sköts. I en video låter han sin mobiltelefon guppa över groparna på lagets träningsplan. En gräsmatta som de allsvenska spelarna förra säsongen fick gå på först i juni.
Men redan den 6 maj sitter sedan den allsvenska profilen plötsligt och stirrar på rakt klippta linjer över en grönskande gräsmatta 820 kilometer rakt norrut från Värnamo.
I Krokom.
Gräskaoset i Värnamo (som ligger närmare Malmö än Stockholm) har spätt på illusionen att Sverige inte kan ha naturgräs. Att konstgräs är den enda lösningen på våra breddgrader.
Samtidigt kommer mikroplasterna som gör plastplanerna spelbara förbjudas från 2031, och ingen lämplig lösning är ännu funnen.
Så hur ska krisen lösas? Vad ska vi spela fotboll på i Sverige?
Det är den frågan som fört oss till Krokom. Michael Olofsson har nämligen ett väldigt tydligt svar.
Michael tar gräsklipparen förbi sporthallen och bort mot ”dammplanen”, där K-D 55:s barn- och ungdomslag spelar. Klubbens damlag på Hissmovallen håller till i division 3 och herrlaget i division 5 men de båda hemmaplanerna egentligen i fotbollsallsvenskan.
Här spelas det fotboll på naturgräs från månadsskiftet mellan april och maj – och hela vägen till mitten av oktober. Går det här bör det rimligtvis också gå överallt från Östersund och söderut.
På alla arenor i allsvenskan och Superettan.
Så hur gör han?
För 47 år sedan gick Michael Olofsson och drog sopor på Långvården. Han hade haft svårt att läsa i skolan och hoppat av gymnasiet, men kommunen förstod att det det fanns ett alldeles särskilt brinn i 16-åringen och frågade om han ville sköta om Hissmovallens fläckiga gräsplan.
– Då var det ingen som hade hållit på med här tidigare, så jag fick förtroendet att styra upp det och göra som jag ville.
Hur var planerna här då?
– Då hade vi en plan, och den var knappt grön.
Snart ordnade elbolaget Jämtkraft med en spelyta på ”dammplanen” hundra meter söder om Hissmovallen som sedan skänktes till kommunen, 1994 tillkom en friidrottsarena, efter det sådde några ledare upp en gammal grusplan i Aspås och så fortsatte det.
I dag har Michael ansvar för elva egna gräsplaner, och är rådgivare och inhoppare på en handfull till i omkringliggande kommuner. Fram tills den här våren som ensam anställd.
– Det är ett hantverk och man måste brinna för det. Men kommunen är fantastisk. Jag får allt jag pekar på.
Michael har fått gå alla kurser han vill, varifrån han knutit kontakter med några av landets bästa planskötare. Kontakter som gjort att han inför landskamper även fått hjälpa till med gräset på såväl Råsunda som Friends Arena.
(Ett kärt minne är han han smög in i herrlandslagets omklädningsrum och klämde på Zlatan Ibrahimovics skor.)
Samtidigt har maskinparken i Krokom utökats från en liten åkklippare till traktorer, luftare, vertikalskärare, sandspridare och en liten vit skönhet som nu lastas av på dammplanen.
– Vi har döpt den till Göte, säger Thomas Ohlsson när han kör ner roboten från den lilla lastbilen.
Thomas är efter 30 års slitsamt arbete i vården sedan april anställd som Michaels högra hand. En tjänst som löper till hösten men som duon, tack vare en fotbollshall under uppbyggnad, hoppas ska förlängas.
Michael var i sin tur först skeptisk till roboten, men lät sig övertygas. Nu rullar Göte längs dammplanens långsida och Michael erkänner något motvilligt att han hade fel.
Roboten för 200 000 kronor har varit en välkommen investering.
– Tidigare gick jag fyra kilometer per dag bara för att krita linjerna. Det tog tre timmar, men den här gör det på 25 minuter.
Allt som kan underlätta för Michael är välkommet. För att inte säga nödvändigt.
När kommunen för 15 år sedan ville lägga ner fritidsnämnden och flytta planskötseln till föreningarna stretade Michael emot. Han fick fortsätta, med motkravet att han också tog ansvar för utemiljön på fem förskolor.
– Jag tyckte att fotbollen var så viktig för bygden. Så jag fortsatte.
Efter ett halvår kollapsade Michael och fick föras till sjukhus med ambulans. De kommande åren svimmade han ytterligare tre gånger.
Innan Thomas anställdes har Michael haft hjälp genom tillfälliga arbetsplatsinsatser. Nyanlända eller sommarjobbare har då varit en nödvändig men långtifrån tillräcklig avlastning.
Försöken att hitta en rimlig balans i tillvaron är därför fortfarande en ständig kamp. Flytten från huset i Krokom till en lägenhet på Frösön har gett välkommen distans till arbetet, men när det blir för mycket kommer migränen fortfarande och gör sig påmind.
– Den där medicinburken har jag alltid med mig. Det har varit mycket stress, och ändå ha jag dragit ner. Men jag har trots allt det här aldrig varit borta från jobbet för det är avkoppling också, samtidigt som det är en plåga.
– Men jag har ju också höjt nivån för varje år. Jag vill att planerna ska bli bättre och bättre.
I dag har de nått en exceptionell nivå. Så bra att även en av den internationella elitfotbollens tränare gett sitt godkännande.
När Östersunds FK skulle börja sitt Europaäventyr 2017 tyckte brittiske tränaren Graham Potter att ÖFK:s plastmatta inte dög för att förbereda laget inför bortamatcher på naturgräs. Potter tog därför sin bil och åkte runt i närliggande kommuner på jakt efter något grönskande.
När han kom till Krokom mötte en sällsynt gräsnörd upp. Britten synade Michael och Hissmovallen – men var inte helt nöjd.
– ”Kom tillbaka om några timmar”, sa jag till honom.
Potter kom tillbaka. Först själv men snart också med hela laget. Michael minns speciellt dagen när ÖFK på bussen till träningen i Krokom fått beskedet att de lottats mot turkiska Galatasaray i kvalet till Europa League.
– Ghoddos och de andra kom ut och bara skrek av glädje.
Matchen blev början på en framgångssaga som trots sitt bittra slut även kom att förändra Michaels relation till sin pappa.
Michael suckar.
– Mina föräldrar var bara 17 och 19 år när de fick mig. Och det var ju mycket bråk… Det sitter som fortfarande i huvudet på en fast man är över 60 år gammal.
Michaels föräldrar separerade innan han hunnit bli tonåring. Mamman flyttade med hans syskon till Göteborg men Michael ville inte följa med.
Istället hittade han ett nytt hem hos sin farmor i Brunflo, på andra sidan Östersund.
– Där bodde jag 500 meter från idrottsplatsen. Jag gick till skolan, därifrån till fritidsgården och sedan direkt till fotbollen eller hockeyn och när jag var klar där gick jag och badade. Sedan tillbaka till fritidsgården och till sist hem. Så växte jag upp, lite i en bubbla egentligen.
Varför flyttade inte du med till Göteborg?
– Det var för mycket alkohol. När jag sedan skulle åka ner dit på lov och annat ville jag alltid ha ett program. Då fick mamma ordna så att jag kunde träna hockey med Frölunda eller fotboll med Gunnilse, annars kom jag inte.
– Idrotten var en trygghet där jag fick kompisar och så, men det var ju så himla roligt också.
Alla timmar på idrottsanläggningarna gav också resultat.
Michael visade framförallt framfötterna i ishockey och 1981 fick han en ny tränare i division 2-laget Brunflo. En kanadensare vid namn Barry Smith som senare skulle komma att vara assisterande tränare i Tre Kronor och vinna sju Stanley Cup-titlar.
Michael berättar med vördnad om hur Smith utvecklade alla spelare. Hur kanadensaren kunde stå och skjuta tennisbollar på spelarna när de skulle lära sig dyka ner och täcka skott.
Men också hur han drog iväg riktiga puckar mot blottade vader när spelarna inte dök efter returer.
– Han var väldigt engagerad. Inför första träningen hade han ordnat ett lagfoto och lärt sig namnet på alla 25 spelare. De äldre började ju knorra när de skulle träna sex gånger i veckan utöver sina vanliga jobb, men för oss unga var det inga problem. Vi sov när vi hade tid.
Smith stannade två lyckosamma år i Brunflo. Men samtidigt som tränaren flyttade vidare till skånska Rögle blev Michael kvar.
Varför är något han grubblat mycket på.
– Jag var väldigt rädd. Jag hade kunnat fortsätta hockeykarriären och gått vidare. Eller flyttat till Göteborg när jag hade möjligheten. Men jag var så otrygg. Istället blev jag också pappa tidigt och har tre jättefina flickor nu. Men jag kan ångra att jag inte gav mig själv möjligheten.
Idrotten hade kunnat bli Michaels biljett bort från Jämtland. Samtidigt har den blivit en slags räddning när han blivit kvar.
Exakt hur avgörande den kan vara i ett liv får vi nu reda på.
I sporthallens garage och verkstad står Michaels stoltheter uppradade. Längs ena väggen vilar tre gamla kritmaskiner ut efter ett väl utfört arbetsliv.
På hedersplatsen på väggen ovanför anslagstavlan där Michael listar veckans arbetsuppgifter hänger i sin tur en gammal sportväska på en krok.
– Det är Göte Lindbergs. Han var ledare här.
Innan Michael tog vid hade Götes pappa haft hand om gräset på Hissmovallen. Göte själv växte upp på anläggningen som spelare och fortsatte sedan som lagledare och materialförvaltare innan han i form av ideell vaktmästare hjälpte sin pappas arvtagare att klippa gräsmattan.
Idrottsplatsen blev så mycket hemma att Göte övergav sitt hus i Hissmon för att istället sova på en soffa på kansliet.
– Han var rädd och otrygg, men han trivdes på idrottsplatsen. Alla for ju dit på dagarna för att hälsa på honom. Men verksamheten blev samtidigt bara större och större och till sist tyckte man inte att han kunde bo kvar. Klubben ville att han skulle börja söka ett annat boende.
Det är en rimlig önskan, förstår vi när vi vandrar runt i den gröna kanslibyggnaden. Det är inget bostadshus. Men beskedet blev för mycket för Göte.
Efter att föreningen firat hans 80-årsdag hade han bestämt sig.
– Vi pratade dagen före och han skrattade och så. Ingen misstänkte något innan de hittade honom i bilen på parkeringen bakom kansliet. Det är för tragiskt alltihop.
Michael tittar upp mot väskan.
– Därför döpte vi roboten efter honom och när vi städade ur här hittade vi hans väska. Så nu hänger den här, så att vi minns.
Michael berättar om sin fascination över idrottens kraft. Hur han försökt förklara för de som inte förstår (som hans fru) men att det liksom inte går att sätta ord på det.
– Men det är som med ÖFK. Jag hade aldrig haft något favoritlag men sedan började vi resa. När farsan bjöd med mig till matchen i Bilbao (i Europa League 2017) var det första resan med honom sedan jag var tolv år. Sedan alla andra som kom samman på de här resorna. De var ju London, Berlin.. Det var jättetrevligt alltså.
– Det blev som det blev med Kindberg (ordföranden vars engagemang överskuggats av mutanklagelser och rättsprocesser) och allt, men vi var många som kom väldigt samman. Det är fortfarande många som kommer hit när ÖFK tränar här.
Michael blir märkbart rörd.
– Och nu går jag och farsan på alla hemmamatcher tillsammans. Han har skaffat årskort och jag skjutsar honom. Just fotbollen prioriterar vi väldigt. Han är 81 år nu och jag känner att pappa uppskattar det. Då får man glömma det som varit också. Egentligen skulle man fråga ”va fan, varför tog du inte hand om mig bättre?”. Men jag har ju klarat mig ändå. Så är det.
Det är också här vi landar i svaret på hur några av Sverige bästa gräsplaner kan finnas i Jämtland. Hur en person ensam sköter om elva gräsplaner när en allsvensk kommun 820 kilometer rakt söderut inte kan ordna en enda.
Det är idrottens kraft kanaliserad genom en man som förstår vad den betyder.
Under hela förmiddagen tillsammans med Michael Olofsson växer hans idrottsliga faktaruta. Uppväxten på idrottsplatsen i Brunflo kompletteras med informationen om den egna ishockeykarriären som fortfarande inte tagit slut.
Från 5 till 61 år har han spelat.
Utöver det har han varit ledare i ishockey, fotboll, alpint, längdskidor, terränglöpning och friidrott.
– Jag har haft så många ledare som ställt upp ideellt och hjälpt mig. Det var ju lite annorlunda då, vi ungar drev mest omkring och man hade ju inga föräldrar utan man var på idrottsplatsen och så hade man de här ledarna som sa åt en vad man fick och inte fick göra. Det var de som uppfostrade oss. För föräldrarna fick man göra allt. Och nu vill man ju ge tillbaka.
Den här förmiddagen har han råkat dyka på några gamla vimplar han lät trycka upp till barnen inom friidrotten. Ett minne av en idé där ungarna var tredje helg samlades för att försöka slå sina egna personliga rekord i en tävling kallad ”persen”.
De som lyckades belönades sedan med en vimpel – men först två träningar senare för att alla barn även skulle lockas till träningspassen.
– Jag gjorde det för jag märkte när mina barn började med friidrott att de tre snabbaste direkt bestämde att de skulle hoppa längd och sedan när de även kunde hoppa var de bäst på allt. Men nu fick ju alla möjlighet att tävla och slå sig själva. Sedan hade ungarna här i krokarna sådana här på väggarna överallt. Det var rörande att se.
I alpint hade Michael länge också en egen dotter på hög nivå. En kostsam sport, men när Michael förstod exakt hur stora ekonomiska krav som ställdes i elitföreningarna skapade han en allians med andra mindre klubbar och ordnade träningsläger tillsammans.
Michael skrattar åt minnet hur de till sist hade de pressat priset så mycket att elitföreningen inte längre lyckades fylla sina lägerplatser.
Inom fotbollen åkte Michael med sin dotters lag också till turneringar runt om i Sverige. Vid en, i Skåne, tvålade de dit det lokala elitlaget från Malmö i en så tung prestigeförlust för hemmalaget att deras ledare kastade vattenflaskor i raseri.
I dag fyller KD55-lagets pokaler en hel hylla inne på kansliet. Ovanför Götes gula soffa.
Så här fortsätter det med engagemang efter engagemang. Ser du en längdhoppsgrop vid en skola i Krokom är det sannolikt Michael som grävt den och än i dag spelar han hockey och dömer fotboll, när han inte hjälper till i sitt barnbarns fotbollslag.
Han beklagar sig ändå över hur arbetet hindrar honom från att vara med på alla matcher.
– Jag har ju inte möjlighet, så ibland mår jag lite dåligt över det. Man skulle ju vilja engagera sig mer.
Den annars fryntlige Michael suckar igen.
– Men jag får ju den här tendensen till att jag brinner ut. Jag ligger på gränsen hela tiden.
Hur känner du det?
– Jag får blodtrycksfall, måste vila och får svårt att andas.
När det blir som värst lägger sig Michael ner i gräset, sluter ögonen och andas i 15 minuter.
– Men när det är en lugnare period saknar jag ju det också. Man blir nästan lite rastlös och orolig när det blir lugnt också.
Det märks på vintern.
För efter att planerna djupluftats och innan Michael och Thomas kör skoter fram och tillbaka över spelytan för att med en skyffel sprida aska över det snöbeklädda gräset (så att snön smälter snabbare och planen blir spelbar flera veckor tidigare) drar han skidspår och ordnar isbanor till fem förskolor.
– Det är samma tanke som med fotbollsplanerna där. Att alla barn ska ha nära till en anläggning, säger han.
Vad kommer hända med allt det här när du går i pension om några år?
– Det får du fråga chefen om. Men det han sa till mig var att ”Micke, säg till i god tid innan du tänker sluta. Så hinner jag sluta också!”.
Kommer du kunna sluta tror du?
– Nej, inte helt. Men frågan är vad jag ska göra.
Det är frågan Michael grubblar på nu. För den där kommande underlagskrisen i svensk fotboll har han som sagt redan ett klart svar på.
– Vi har 40–50 matcher och över 100 träningar här, samtidigt som de i Värnamo kanske har 15–20 matcher på en hel säsong. Men om du tar alla planer söder om Stockholm är det något fel om de inte får till dem. Då gör de inte jobbet, säger Michael.
Hur gör man då jobbet? Vi låter Michael förklara det i en faktaruta:
Problemet är inte klimatet. Problemet är att svensk fotboll har förlängt säsongen, byggt arenor som även ska inrymma evenemang av andra slag och att det saknas en passion för gräset bland de som är ansvariga för planerna.
Kanske går det inte heller att begära att alla ska förstå idrottens storhet och låta den kanaliseras genom en kropp som till sist knappt orkar andas.
Men det går att spela fotboll på gräs i Sverige. Om vi vill.
Men vad ska Michael göra när han inte vill längre? Han berättar åtminstone om en plan.
Till den plana ytan på andra sidan vägen från Hissmovallen kom för några år sedan ett antal lastbilar med ett stort äldreboende i byggbitar. Från balkongen på den andra våningen kan seniorerna nu sitta och dricka kaffe.
– Jag drog faktiskt skidspår åt dem i vintras. De är ju dementa och så, men det var en herre där som ville åka skidor. Och det är klart att han ska få det.
Nu skämtar Michael om att han en dag själv kan sitta där på balkongen och blicka ut över sin livsgärning.
Låta ögonen vandra längs gräsmattan han under 45 år utvecklat till så nära perfektion han (hittills) lyckats komma, bort till förrådet där Götes väska hänger, över sporthallen med den utfällbara scenen en annan eldsjäl lät bygga helt ideellt och sedan lyfte upp kommundirektören mot väggen för att pressa fram pengarna till en liten drivmotor, förbi skolan där Michaels barnbarn i dag går, över vägen till dammplanerna där roboten Göte kanske fortfarande löper längs linjerna – och tillbaka till den där grusparkeringen bakom kansliet.
Från märke till märke av ett idrottsliv.
Michael kanske ångrar att han aldrig kom härifrån. Men alla i Krokom ska vara väldigt glada över att han blev kvar.
