Uppdaterad 10.22 | Publicerad 09.57
MÜNCHEN. Klockorna går inte att vrida tillbaka, själva kommer vi inte bli unga igen och fotbollen kommer aldrig att bli vad den en gång var.
Elva månader om året är detta realiteter som vi bara får lov att leva med.
Nu börjar den tolfte.
En bra stund efter ombordstigning är lunchflighten mellan Stockholm och München fortfarande både glesbelagd och stillastående, och jag kan inte riktigt begripa vad det är vi väntar på.
Sedan klarnar det. Sedan hör jag det avlägsna mullret utifrån boardingslussen.
– Nooo Scotland – no party!
Det visar sig att det lätt försenade anslutningsplanet från Edinburgh hunnit landa, och nu väller det in skottar i allt annat än raka led. Först kommer fem, sedan tio till och när det väl gått en kvart har en bra bit över hundra mästerskapssugna resenärer sladdat ombord. Det är kiltar, det är retroreplikas, det är marinblå flaggor – och det är fryntligt rödmosiga ansikten fyllda av entusiasm, tillförsikt och glädje.
Graeme från Kilmarnock dunsar ner i sätet bredvid mig, meddelar att hans enda bekymmer för stunden är att han själv inte fått tag på någon matchbiljett till premiären och att all alkohol på Edinburghs flygplats var slut redan vid niotiden i morse.
– Någon biljett till premiären får jag knappast – å andra sidan är jag trygg i att det faktiskt finns alkohol i München. Swings and roundabouts, you know.
Vi är fortfarande kvar i Sverige, men samtidigt som ett flygplan fylls med EM-feber är det som att min egen frusna fotbollssjäl får hjälp med både avisning och upptining. Totalt ska de vara uppemot 200 000 skottar som tar sig ner till Tyskland, och när allt kommer kring är det ju det här som allt handlar om: Den oförställda och reservationslösa utskjutningen in i äventyret.
Ge mig en säckpipa, The Proclaimers i en boombox och fyra snabba Laphroaig – för det är det här jag också vill känna och uppleva, det är det här jag behöver.
Ibland känns det som att jag överhuvudtaget inte vet vad dagens fotboll egentligen är längre, men det är ju i alla fall inte vad jag en gång skrev upp mig för.
Vad hände med den där 7-åringen som en gång förtrollades av Mexiko-VM 1986? Vad hände med hans sport?
Att följa dagens fotboll som någorlunda vuxen människa är förenat med förpliktelser, bakgrundskontroller och en evig moralorientering där både kartan och kompassen hela tiden skiftar.
Om jag såg frisparken igår…? Nej, tyvärr. Målvakten var kanske skymd av muren – själv var jag skymd av en rättslig process runt saudisk sponsring, några twitterkrig om selektering och en trave olika remitteringstolkningar av hur olika ligaföreningar förhåller sig till EU:s frihandelsavtal.
Om du gör någon som helst anspråk på att förstå dig på fotbollen av idag så är det en både lång och brant villkorstrappa du måste bestiga.
Du bör ha doktorerat i såväl national- som företagsekonomi. Du måste definitivt ha gått igenom en juridisk översiktskurs eller tre, samt vara geopolitiskt bevandrad på diplomatnivå. Du behöver begripa dig på olika nyanser av revision, arbetsrätt och marknadsföring – för att inte tala om alla algoritmstyrda databaser och flerkamerafilmade analysprogram som gör anspråk på att kunna kvantifiera själva spelet ner i minsta molekyl.
Som det kanadensiska punkbandet Propagandhi en gång i tiden uttryckte saken i ett delvis annat sammanhang: And I’m just a kid – I can’t believe I’ve got to worry ’bout this kind of shit.
Alla förtjänar vi faktiskt att istället bara vara en brölande mästerskapsskotte ibland.
Många har ju redan teoretiserat kring hur EM 2024 nu kommer att innebära en sorts reningsprocess efter en rad komplicerade och kontaminerade mästerskap – inga döda gästarbetare den här gången, inga förtäckta invasioner – men även om jag alltid delat den rationella analysen har jag haft svårt att överföra den till känslor.
Delvis har det väl berott på det svenska landslaget, men delvis har det nog även bottnat i själva tanken känts så avlägsen. Ett fotbollsmästerskap som främst handlar om fotboll…? Som kretsar kring själva sporten, matcherna och målen?
Det har framstått som en ouppnåelig hägring – men för mig blir nu skotteflyget från Arlanda till München en sorts tidsmaskin till en lyckligare plats och en mer okomplicerad era.
Solen skiner, ölen flödar och Marienplatz i München har svämmats över av skottar som skrålande försäkrar att de minsann kan boogie-woogie all night long. Jag tvivlar inte, och min ambition är nu att följa med till discot.
Visst kommer jag att se fotbollen genom den georgiska kampen, den ukrainska tapperheten och den tyska inrikespolitiken den här månaden också, men alla vi som lever med det här behöver nog ett party snarare än ett seminarium just nu.
Tanken på en obefläckad och opolitisk fotboll kommer alltid att vara en illusion – och solskensbubblan riskerar väl att spricka redan vid den första VAR-härvan – men just ikväll är det weißbier, förbrödring och boogie-woogie i kilt.
– Let’s rock, säger Julian Nagelsmann på presskonferensen inför matchen, och han har helt rätt i att det nu är rock’o’clock.
Ge mig Bellingham, Mbappe och Kroos, och skicka hit Mamardashvili, Sudakov och Aktürkoğlu när ni ändå håller på. Ge mig Sommermärchen 2.0, dansk dynamit och engelsmän som försöker kränga av sig nästan 60 år av smärta.
Låt mig nu bara försvinna iväg bland albaner i Dortmund, österrikare i Düsseldorf och turkar i Hamburg. Vi kan återuppta teoretiserandet och problematiserandet i juli. Låt nu fotbollen rulla förbi verkligheten snarare än att fastna i den.
