Publicerad 17.11
Att vara ishockeyspelare på elitnivå, satsa allt på sina studier och sin karriär är en sak.
Men att hamna på IVA när det väl blir för mycket, det är en annan innan man fyllt 27.
– De flesta patienter du träffat i samma tillstånd har kommit in döda, säger hon om sin egen skräckupplevelse.
Hon har varit lagkapten i landets högsta serie.
Men nu är spelarkarriären ett minne blott för Matilda Rantanen, 27.
Med sitt tresiffriga antal matcher var hon i allra högsta grad en av stöttepelarna när hennes Göteborgs HC kämpade i motvind, innan Frölundas damsatsning tog fart.
Några år senare har hon spelat sina sista matcher längre ned i seriesystemet och håller igång med korphockey.
– Nu kan jag spela för att det är kul och vara tränare. Jag känner att det jag lärt mig inte är förgäves. Det här handlar om glädje till sporten, säger hon i ett samtal med Sportbladet.
Hon beskriver till stora delar sin tid på elitnivå som att vara i en ”destruktiv hockeymiljö”, ”en kamp i motvind” och ”en känsla i laget som inte blev som tänkt”.
– Att stå ut med att gå på läkarprogrammet och samtidigt spela hockey på elitnivå… man har två heltidsjobb och det krävs att man älskar det man gör, vilket jag verkligen gjorde.
2020 spelade Rantanen sina sista matcher i högsta serien efter att ha kombinerat sin elitsatsning med läkarstudierna, men också drabbats av flera motgångar.
– När hockeyn inte ger dig energi tillbaka blir det inte en utvecklade miljö. Efter fem hjärnskakningar och två korsbandsoperationer satsade jag på att bli tränare och läkare i stället.
Men sin kanske största motgång drabbades hon av i fjol.
Lättnaden: ”Det räddade livet på mig”
Efter en olycka i skidbacken opererade hon knät där läkarna ”borrade hål i lårbenet för att skapa nytt brosk”.
– Läkarna ville sjukskriva mig. Men jag tänkte att “hjärnan är det ju inget fel på”, tog rullstolen och rullade runt för att hjälpa patienterna på avdelningen. Många patienter skrattade och frågade ”behöver doktorn hjälp?”. I det läget var det tur att jag var så envis och fortsatte befinna mig på jobbet, det räddade livet på mig.
Bara några dagar efter operationen blev Matilda allt sämre, både tröttare och mer svullen om benet.
– Jag är ju som de flesta andra idrottare och tänkte att jag kunde lösa det här själv. Så jag lade knät i högläge, gjorde mer rehab och tänkte att det var det som var felet. Jag kände att jag fått fruktansvärt dålig kondition så jag gick till gymmet, lade benet på en bänk och körde cykelintervaller. Men hur hårt jag än tränade blev jag bara sämre. Det var dock inte varningsklocka nog, jag körde på.
Hon fortsätter:
– Det är utmanande och tufft i början av karriären som läkare, man ska visa framfötterna, jobbar natt i 17 timmar utan att sova och äta. Men det är också jättekul. Så jag reflekterade inte så mycket över hur trött jag var.
Till slut snurrade det till en gång för mycket. Hon svimmade själv hos en patient – som hon skulle dödförklara.
– Jag hoppade med kryckorna in i rummet. De anhöriga står runt sängen och jag ska vara hövlig och beklaga sorgen. Då känner jag att jag blir andfådd, får bröstsmärta och säger till de anhöriga: ”Ursäkta, men jag kommer svimma nu”.
Plötsligt låg hon på en brits med kollegor runt sig.
På britsen bredvid låg personen hon själv skulle dödförklara.
– Jag fick ligga på de anhörigas säng, bredvid en död person. Det är helt absurt. Jag ligger där och ser mitt liv passera i revy för jag kan inte andas. Jag tittar åt sidan och ser en avliden dam på britsen och tänker att jag måste härifrån. Jag säger att jag ”nog inte kan jobba mer och ska gå hem”.
Bara några steg ut i korridoren blir Matilda svimfärdig på nytt. Syresättningen är vad kollegorna beskriver låg. Hon körs vidare genom sjukhusets korridorer.
Oron: ”Jag kan få hjärtstopp nu”
En av dem kommer efter med hennes rullstol, en annan med kryckorna och hennes väska.
– De kör mig genom sjukhuset, min arbetsplats, och där ligger jag i läkarkläder med syrgasmask. Det är så sjukt.
Även om hon skrattar åt att hennes kollegor hälsade på henne som vilken dag som helst och att hon ”kände sig som en VIP-patient” var det allvar.
– När de undersökte mig så förstod man att det var livshotande. Det fanns en massiv blodpropp som vandrat från benet upp till lungorna och sedan täppt till det stora kärlet som går ut till båda lungorna. Jag fick svår syrebrist och hjärtat sviktande. Det ledde till en sekundär hjärt- och lunginfarkt.
Dagarna därefter var skräckartade. Tankarna gick på högvarv i huvudet.
– Några dygn på IVA är traumatiskt för vem som helst. Att vara läkare och veta exakt vad risken för hjärtstopp är och veta att de flesta patienter du träffat i samma tillstånd har kommit in döda… då vet man hur allvarligt det är. Det önskar jag ingen.
Det blev till slut drygt en vecka på IVA och hjärtintensiven.
– Man ser ju sin skärm och sina värden i realtid, varje sekund. Du ser när det sjunker, personalen går därifrån och du tänker: ”Jag kan få hjärtstopp nu”. När du har kunskap blir rädslan större för du är medveten om vad som kan hända. Det var otroligt läskigt. Jag hade förmodligen inte överlevt om jag inte befunnit mig på sjukhuset.
– Men jag hade precis varit elitidrottare. Har man så starka lungor och hjärta… då klarar kroppen mycket mer. Min återhämtning blev nog mycket snabbare också än om det drabbat någon mindre vältränad. På sätt och vis kan man säga att hockeyn räddade livet på mig.
Rantanen: ”Tvungen att vara tacksam”
Hon sprang tjejmilen bara några veckor senare.
– Jag minns känslan när jag gick i mål, helt magiskt. Jag kommer aldrig mer att ta en promenad för givet. Tre månader senare gick jag Jämtlandstriangeln med 20 kilo ryggsäck. Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv tror jag.
Tiden efteråt har också handlat om att kunna ha en fungerande vardag utan att bli andfådd av en kortare promenad.
– Att gå från sängen till toaletten var en maxansträngning. Nu, tio månader senare kan jag ändå gå på ett spinningpass och spela hockey. Det har krävt väldigt mycket hård träning, men jag klarade det.
Nu ligger glädjen i att bara kunna spela veteranhockey eller gå till gymmet.
– Man har tagit sig tillbaka till livet, för mig är det inte ett liv utan att kunna vara fysiskt aktiv.
Men hon har också fått en påminnelse om att inte ta saker för givet. Även om det i perioder var tufft att spela ishockey och innebar, som hon beskriver det, en del ”lidande”.
– Det räddade ju mig ändå. Så jag har ändrat inställning till livet. Man kan inte vänta på något. Jag har aldrig rökt en cigarett eller varit full, jag har tränat på elitnivå och pluggat så mycket man kan. Jag har alltid presterat på topp i livet. Ändå är det jag som nästan dör, så man kan aldrig veta. Man måste passa på och göra det man vill göra här och nu. Det är lätt att bli bitter över hur orättvist livet är, men jag har blivit tvungen att tänka att jag är tacksam för att ha fått livet tillbaka.
Vill inspirera unga tjejer
Härnäst ser hon fram emot att fortsätta träna Skövdes F15-tjejer i Göteborgsserien, gå fler ledarutbildningar.
– Det hade ju varit en dröm att kanske ta sig till ett F16-landslag och kanske ha med mig lite läkarkunskaper någonstans i tränarlivet.
Finns en dröm om att stå på en tränarbänk ”högre upp” så småningom?
– Jag har alltid haft svårt att våga drömma riktigt. Någonstans blir man besviken när det inte slår in… men när det gäller tränarkarriären så handlar det om vad det ger mig tillbaka. Jag vill verkligen köra och det ger mig mycket.
Hon vill även kunna inspirera unga tjejer som drömt på samma sätt som hon gjort, eller kunna få dem att drömma ännu större.
– När jag var liten frågade folk ”varför ska du spela hockey, du kan inte bli något ändå”. Det behöver inte tjejer i dag tänka på. Du kan tjäna pengar, matcher sänds på tv, du kan spela i NDHL eller SDHL. Att få vara deras kvinnliga förebild och försöka ge dem förutsättningar betyder mycket, säger hon och avslutar:
– Även om jag inte tog mig hela vägen till toppen så vet jag vad som krävs för att ta sig dit. Jag tror att tjejerna både kan behöva se och höra hur man gör det.