Per Bohmans fem punkter från Häcken-AIK.
1. En av seriens mest underskattade
Kristoffer Lund fick mycket beröm under guldåret 2022 och konstigt vore det väl annars. Danskens fina inspelsfot var avgörande för Häcken. Men det innebar också att hans ytterbackskollega Valgeir Fridriksson blev orättvist förbisedd. Den unge islänningen ser ut som en begränsad, no nonsense-försvarare hämtad från Sean Dyches gamla Burnley men skenet bedrar. 22-åringen kan spela på båda kanterna, är effektiv med bollen, flink på små ytor och mycket svår att stressa till misstag. Han spelar med koncentration och har saknats under sin skadefrånvaro. Jag säger inte att Fridriksson är en av allsvenskans bästa ytterbackar, men definitivt en av de mer underskattade. Därför gladdes jag åt att högerbacken mot AIK blev (visserligen turlig) målskytt för andra matchen på raken.
2. Inte briljanta, men behövde inte vara det
Häcken förtjänade ledningen i pausen, utan att på något sätt behöva vara briljanta. Hemmalaget bearbetade AIK metodiskt, letade efter Rygaard i ytan framför bortalagets backlinje och hoppades sätta Zeidane Inoussa, Edward Chilufya och Amor Layouni i en mot en-lägen. Gnaget spelade en fotboll för att optimera Rui Modestos, Omar Farajs och Ioannis Pittas styrkor: det snabba djupledsspelet. Det var väl inte så dumt tänkt och gav ett hyfsade (om än bortslarvade) omställningslägen. Med ett nykomponerat innermittfält (Lamine Dabo/Isamaila Coulibaly i Anton Salétros frånvaro) ansåg nog Henning Berg att AIK inte hade spelskickligheten eller erfarenheten som krävdes för att ge Samuel Gustafson, Amane Romeo och Mikkel Rygaard en kamp om bollinnehavet.
3. Såg ut som i fornstora dagar
Den sortens lite mer reaktiva matchplaner kan invagga ett lag i en falsk trygghet, just eftersom ett baklängesmål blir så ödesdigert. AIK slängde i princip in två billiga bollar i eget mål och då kan det bli knivigt att ställa om laget utifrån den nya verkligheten. Vid 0-0 räckte det att försöka begränsa Häckens bollinnehav till ett ofarligt handbollsrullande och hoppas kunna straffa dem när de väl tog risker.
Nu var det AIK som tvingades ta den där risken. Pressa högre, få ett större bollinnehav och öppna upp matchen på vid gavel. Det är läskigt mot Häcken. Paco Johansens mannar straffade Gnaget direkt efter paus när Layouni i lugn och ro fick placera in 3-0. Mikkel Rygaard såg ut som i fornstora dagar när han kort därefter påminde Martin Ericsson om sitt utgående kontrakt genom att steppa sig igenom ett paralyserat AIK och vispa upp 4-0 i bortre krysset.
4. Situationen är inte hållbar, Berg
AIK har nu alltså släppt in 27 mål på 12 omgångar. Det är värt att sätta i ett historiskt sammanhang. De senaste tio åren har AIK vid fem tillfällen (2016, 2017, 2018, 2019 och 2021) inte släppt in i så många mål ens efter 30 omgångar. Henning Berg har vid flera tillfällen antytt att den läckande defensiven är ett nödvändigt ont då AIK försökt utveckla sitt offensiva spel. Det finns poänger i den sortens resonemang. Men också en gräns för när situationen inte är hållbar längre. För om omgivningen ska acceptera en så havererad defensiv måste laget spela en bländande anfallsfotboll. Det gör inte AIK, även om de gör mycket mål i perioder. Det är bara att plita ner följande självklara sanning: Gnaget är inte i närheten av att vara tillräckligt bra framåt för att vara så genant svaga bakåt. Den kalkylerade risken har exploderat i ansiktet på Berg. Nu har han velat vikta om laget lite igen, försökt få till en defensiv stabilitet, men inte alls kunnat stoppa blodflödet.
Gnaget tävlar med katastroflagen IFK Norrköping och Kalmar FF om seriens sämsta försvarsspel. Det är uppenbart att Berg misslyckats med balansen i laget. Ibland tar man för givet att den stenhårda gamla Premier League-backen, med kärv framtoning och rakad skalle, är en duktig defensiv strateg. Har han verkligen förmågan att organisera en modern, proaktiv, kompakt och stark kollektiv defensiv, som går bortom ”sitta lågt med elva man och hoppas på det bästa”? Tveksamt.
5. Härlig allsvensk vår
Jag har svårt för de mediala typerna som vid varje givet tillfälle berättar för omvärlden hur mycket de ”älskar allsvenskan”. Jag kan inte skaka av mig känslan att det handlar nästan lika mycket om ett beräknande, personligt varumärkesbyggande som genuina kärleksförklaringar, vilket solkar ner det lite.
Ibland finns det dock skäl att stanna upp och reflektera över vilken lycka det är att få följa den här hetsigt svängiga serien. Toppduon Malmö och Djurgården åkte plötsligt på varsin näsbränna. Häcken, Elfsborg och AIK är tre tilltänkta topplag som svajar fram och tillbaka vilket skapar en intressant, oviss känsla kring matcherna. Bajen hade en obehaglig minikris men ligger lagom till uppehållet ändå riktigt bra till i jakt på Europaplatser. Mjällby är trea! Gais är välförtjänt hela allsvenskans gullegrisar men fick nu storstryk mot antihjältarna i HBK. VSK tog livlinan borta mot KFF och man ska vara bra hjärtlös om man inte unnar nykomlingen den retroaktiva utdelningen.
Tabellen är därmed utsökt jämn. Två raka segrar kan innebära att ett bottenlag får häng på Europaplatserna, två raka förluster och ett topplag stirrar ner i avgrunden. Precis som det ska vara.