Uppdaterad 18.59 | Publicerad 18.57
GÖTEBORG. Hyllad av ett fullsatt Gamla Ullevi.
Men Blåvitt-ikonen Sebastian Eriksson hade svårt att ta in supportrarnas kärlek.
– Jag är uppvuxen i Dalsland, i jantens Mecka. Där fick man inte vara bra på något. Men det kommer absolut att vara ett minne för livet, säger 35-åringen.
Följ ämnen
Han klev in på Gamla Ullevi en sista gång. Iklädd den blåvita tröjan. Och med en egengjord video som han läst in som ett avskedsbrev till fansen. Som en berättelse om karriären och känslorna.
– Jag har suttit i ett halvår. Jag skriver ibland när jag behöver bli av något. Nu har det inte kommit något, men det lossnade för en vecka sen. Då satt jag en natt och skrev lite. Det blev ganska bra, jag är nöjd. Jag fick säga vad jag ville en sista gång, på mitt sätt.
Hans sista match, av 368, var mot Varbergs BoIS i höstas, då en sista spark från Adam Carlén räddade Blåvitt från allsvenskt kval. Ett halvår senare, med lite träningar hos Utsikten innan han tog beslutet att karriären var över, så var det dags att också få möta supportrarna en sista gång.
– Det är tufft. Jag har fått leva min dröm och det har varit mitt liv. När det är slut har man inte så mycket mer kvar än att spela padel. Så det är klart att det känns. Det är tufft när det är över. Jag hade velat spela hela livet, men det går inte.
Efter Blåvitts kämpaseger, där brottarfotbollen avgick med segern, kallades han in på planen igen av fansen som skanderade hans namn. En hyllning som han inte hade jättelätt för att ta in.
– Jag är uppvuxen i Dalsland, i jantens mecka. Där fick man inte vara bra på något. Det där väl hänger väl i från barndomen. När man gjorde mål blev man utbytt liksom. Det var farligt att vara bra.
Men han lyckades ändå till slut ta emot kärleken från supportrarna.
– Jag hoppas det. Det är svårt så här direkt. Men det kommer absolut att vara ett minne för mig, min familj och hela min släkt. De var här allihopa och det var härligt att få avsluta så.
Totalt blev det fyra sejourer i klubben, med mellanspel i Cagliari, Genoa och grekiska Panaitolikos. Sju landskamper. En framgångsrik karriär, som ändå kunde ha blivit så mycket bättre utan de allvarliga och flertaliga skadorna.
– Jag har fått slita hårt och de sista åren var tuffa. Så på ett sätt är det lite skönt också. Men det har verkligen varit mitt liv. Jag har varit stolt varje gång jag dragit på mig tröjan och när man inte får göra det längre blir det tomt. Det är inget att hymla om att det blir jobbigt. Men nu har det gått ett halvår och det börjar sjunka in. Jag har klippt mig och skaffat mig ett jobb så nu får det vara färdigt med intervjuer.