Uppdaterad 09.17 | Publicerad 09.13
”Kommer han att känna igen oss? Kommer han att kunna prata? Läsa? Gå?”
Nu berättar Kristoffer Olssons pappa Mats för Sportbladet om sonens kamp för livet och väg tillbaka – steg för steg.
– Läkarna har räddat hans liv, så enkelt är det.
Mats och Lena Olsson hade lekt med sonsonen Jamie, 4, en stund på morgonen den 20 februari hemma i sonen Kristoffers hus i Silkeborg när Mats bestämde sig för att knacka på sonens dörr för att kolla hur det var med honom.
Kristoffer hade känt sig hängig och krasslig till och från i ett par veckor och hade gått och lagt sig innan föräldrarna kvällen före då han kände sig febrig. Man bestämde då att Jamie, som hade anlänt samma dag med sina farföräldrar från Norrköping där han annars bor med sin mamma Sofie efter skilsmässan för något år sedan, skulle sova mellan Mats och Lena så att inte han också blev sjuk. Det var sportlov hemma i Sverige och Jamie, Mats och Lena skulle bo hos Kristoffer hela veckan.
Mats fick en chock när han klev in i Kristoffers rum.
– Han hade spytt ner sängen och vi fick ingen kontakt med honom. Det var skarpt läge. Vi ringde efter en ambulans och samtidigt skulle vi försöka lugna lilla Jamie, berättar Mats.
Han och Lena har flera gånger ställt sig frågan vad som hade hänt om de inte hade varit hos Kristoffer just den morgonen.
– Det var verkligen stor otur att drabbas av det han gjorde. Men det var en jäkla tur att vi var där. För Kristoffer och laget var lediga på tisdagen så förmodligen hade ingen saknat honom, och börjat söka honom, förrän på onsdagen.
”Infektionen i lungorna satte sig på hjärnan”
Men familjen Olssons mardröm hade egentligen bara börjat.
Ambulansen körde först i ilfart till Viborgs sjukhus men där slog man snabbt fast att Kristoffer omedelbart måste föras till Århus universitetssjukhus.
– Då förstod man att det var allvarligt för där, berättade de, fanns specialisterna på hjärnsjukdomar.
I Århus klev Mats och Lena in i det som de beskriver som en bubbla i vilken de sedan levde i flera veckor.
– Det var respirator direkt, slangar hit och dit och tre-fyra sjuksköterskor inne på rummet. Man satt bara där hjälplös och tittade medan de jobbade, säger Mats och fortsätter:
– Man började leva otroligt mycket i nuet. Människan är ju märklig på vissa sätt, hur man anpassar sig efter situationen. Det var såklart en otrolig sorg och hela den biten men efterhand började man hitta de små glädjeämnena. De sa ganska tidigt att hans värden var väldigt bra när det gällde hjärta, puls och allt det. Där hade han säkert en klar fördel av att vara elitidrottsman. Men trycket på hjärnan var väldigt, väldigt allvarligt.
Först trodde läkarna att Kristoffer hade drabbats av ett virus, eventuellt på träningslägret i Portugal i början av februari.
– Eller möjligen på det överlevnadsläger laget hade varit på i Skottland kring årsskiftet. Men efter ett tag uteslöt man det.
I början på mars kommunicerade Olssons klubb FC Midtjylland att han hade drabbats av flera små blodproppar på båda sidor av hjärnan, vilket är väldigt ovanligt.
Nu kan Mats berätta mer.
– Han fick en infektion i lungorna, förmodligen för att han hade tränat när han egentligen var sjuk, som sedan satte sig på hjärnan, vilket är extremt ovanligt.
Hyllar personalen
Föräldrarna flyttade in på ett hotell 500 meter från sjukhuset i Århus och var hos Kristoffer varje dag, från morgon till sen eftermiddag. De första två-tre veckorna var också Kristian Bak, klubbens vice sportchef, och fystränaren Thomas Bay där och stöttade familjen varje dag.
Mitt i traumat levde de som sagt på de små glädjeämnena.
– När de började släppa på respiratorn i fem-tio minuter åt gången var vi helt och hållet i himlen. När han sedan började röra lite, lite på fingrarna var det världens största seger den dagen. När han började öppna ögonen lite fick man en kick av det. Det är så vi har levt.
Men samtidigt visste ingen utgången av det hela.
– Det är klart att det kom tankar som ”Kommer han att känna igen oss? Kommer han att kunna prata? Kommer han kunna gå? Kommer han att kunna läsa?”. Ovissheten var förstås jättejobbig. Men samtidigt kände man optimismen hos läkarna hela tiden.
Mats kan inte nog hylla sjukhuspersonalen både i Århus och sedan på neurocentret i Hammel där Kristoffer nu befinner sig.
– Läkarna har räddat hans liv, så enkelt är det. Men de är inte bara duktiga på sitt jobb utan sättet de har bemött oss har varit sagolikt bra; med kärlek, värme och lugn. Vi vill verkligen tacka dem för allt de gjort.
Vägde bara 60 kilo
Den 10 mars kunde man koppla från respiratorn fullt ut. Då kunde Kristoffer andas helt på egen hand och redan dagen efter flyttades han till Hammel.
Då hade han varit sängliggande i nästan tre veckor och vägde bara 60 kilo jämfört med matchvikten på 72 kilo.
Men han kunde fortfarande inte prata.
Mats har bra koll på datumen eftersom han uppmanades av personalen att föra dagbok över vad som hände. Nu kan han gå tillbaka och se när framstegen togs.
– Den 15 mars har jag skrivit att han gick i en slags gåmaskin. Men han var liksom uppbunden i maskinen och fick hjälp med utföra rörelserna. Så det var en konstgjord gång egentligen. Men vi var ändå helt överlyckliga.
Fem dagar senare började Kristoffer säga sina första ord: hej, ja, nej, tack.
– Redan i slutet av den veckan kunde han sedan säga kortare meningar. Och när väl talet kom igång började han också läsa direkt.
Han gjorde snabba framsteg inte minst motoriskt efter flytten till Hammel.
– Den 10 april kunde han slå bredsidor med en mjukboll när han stod och höll i en ribbstol. Det var stort för oss.
Den 12 april kunde Kristoffer gå för egen maskin och i den vevan flyttades han till en annan avdelning i Hammel som jobbar mer med den kognitiva rehabiliteringen.
Det ser nu ut som att han får flytta till en ny avdelning i Hammel nästa vecka.
– Där är man lite mer självständig och har lite mindre personal. Man jobbar helt enkelt för att klara av sin vardag på egen hand.
”Han springer, cyklar och kör styrka”
När vi intervjuade Kristoffer i måndags lät han övertygad om att han skulle kunna spela fotboll, till och med elitfotboll, igen. Är det i dina ögon mer en dröm än en realistisk målsättning?
– Han tränar bra nu: springer, cyklar och kör styrka. Men det är en sak att springa rakt fram och en annan att spela fotboll. Och det är ju inte fotboll på korpnivå heller i så fall. Om han kommer tillbaka på elitnivå? Kristoffer har ju verkligen den drömmen och drivkraften så vi får hoppas att den uppfylls. Men det viktigaste nu är att han får en fungerande vardag och en bra relation till sin son igen.
Kristoffer har inte träffat Jamie sedan han åkte in på sjukhus den där tisdagsmorgonen i februari.
– Det hade kanske gått (att de hade setts på sjukhuset) men vi har tänkt dels på Kristoffer och dels praktiskt – och på Jamie förstås. Han är ju van vid att pappa kastar honom och busar med honom och leker som en vanlig pappa. Men det blir ju inte på samma sätt nu. Fast tanken är att Jamie ska komma hit ganska snart och då får Kristoffer säkert energi av det.
När Kristoffer flyttades till Hammel, en liten by mellan Århus och Silkeborg, flyttade Mats och Lena till sonens hus i Silkeborg.
De är båda sjukskrivna från sina jobb i Norrköping för att stötta Kristoffer.
Hur mår ni i dag?
– Vi mår förhållandevis bra. Man har bra dagar och lite sämre dagar men jag tycker att vi har hittat en ganska bra vardag. Sedan är det som vi sa för några veckor sedan: nu är det ingen fara för hans liv längre. Det gör att man kan andas ut lite. Han kommer att kunna klara sig. Om det blir med stöd eller inte får vi se, men han kommer att kunna klara sig.