Vad är en förutsättning för framgång i en klubb? Vad kan vara en förbannelse för samma klubb?
Lojalitet. Lojalitet.
Halmstads BK borde fundera över vilken sorts lojalitet som leder vart.
Bara misstanken ruskar om mig in på bara skelettet.
En ledare som smält ihop med sin arbetsgivare, en fotbollsman som jag håller enormt högt, och så kommer de här bilderna.
Händer på lår. Tafsande. Mer? En lång historia av, åtminstone, gränslöst och olämpligt beteende? Värre än så?
En klump i magen. En chock.
Problemet är att allt det andra är allt annat än en överraskning. Halmstads BK är en mönsterelev i svensk fotbolls historia, den lilla klubben som hävdat sig genom att vara smartare och kunnigare än alla andra. Som ofta varit bra, ibland varit bäst, och som varit med om att rita den karta som alla andra följde under ett kvarts sekel. De har fostrat fenomenala spelare, de har format fenomenala ledare, hantverkskunnandet sitter i väggarna på Örjans vall.
Men det här är något annat. Det här är själva definitionen av ett daterat och farligt ledarskap.
Sportbladets uppgifter tecknar en bild av ett beteende som normaliserats, som blivit något man viftar bort. ”Det vet man ju hur han är, skit i det”. Och så har man skitit i det, i år efter år har man skitit i det.
En möjlighet är att det är illasinnat skvaller och alarmistiska övertolkningar av enskilda situationer. I så fall vill ett starkt ledarskap se till att gå till botten med det, utreda och undanröja tvivel.
Vad ska föräldrarna tänka?
En annan möjlighet, utifrån evidensbaserad erfarenhet av frågor som de här, är att det ingen sett ofta kan vara mer och större än vad alla sett. I så fall är det en lednings förbannade ansvar att agera med kraft och omedelbart, att göra det för de utsattas skull, för de som kan komma efter – och för den som utfört handlingens skull.
Det finns preventiva vårdprogram för den som brottas med skuld och störningar kring sin sexualitet, det finns vägar som leder bort från katastrofen och till ett normalt liv.
Allt det här vet vi 2024.
Utifrån de uppgifter som Sportbladet publicerar, eller hur de bemötts av HBK, finns inget som pekar mot att Bollklubben hanterat det här med annat än beröringsskräck. Lojalitet med den som kladdar, lojalitet med kameraderiet, lojalitet med en bekväm business as usual-metodik.
Hur ska en förälder till en ung HBK-spelare reagera när den får veta att en ledare agerat gränslöst och närmat sig barn, utan att en arbetsgivare agerat? Vad ska de tänka när de läser om silkesvantarna och korridorviskandet?
Den sortens underlåtenhet är slapp, feg, den kan till och med vara kriminell.
Men den är, sorgligt nog, ingen chock eller överraskning.
Vad hände när ingen såg?
Metoo lät täckelsen falla för mängder av organisationer eller arbetsplatser som låtit kladdare och förövare fortsätta för att man inte orkade ta tag i det, för att beteenden blivit en del av möblemanget och kulturen. Domen blev hård, det var som om en ny blick såg rakt igenom gamla strukturer.
Fotbollen vet om det här. De senaste åren har jag tappat räkningen på alla fall där klubbar välkomnat någon ung, ny kraft som fått mandat att förändra kulturer – bara för att vänta in backlashen.
Den nye grabben eller (oftare) tjejen som ifrågasatt etablerade strukturer har plötsligt framstått som en jobbig jävel, motvinden har nått stormstyrka på nolltid. ”Visst ville vi förändra, men med FÖRNUFT! Och just sådär har vi faktiskt ALLTID GJORT HÄR”.
Jag hoppas att en grundlig utredning visar exakt vad som hänt i just Halmstads BK, jag hoppas att skadorna är minimala. Men oavsett resultat går det redan att slå fast att ledarskapet havererat och glidit undan, när det behövdes som mest.
De var lojala med lugnet och tystnaden, med varandra, med en viktig resurs i den sportsliga verksamheten.
Vad hände under tiden, vad hände när ingen såg? Eller för att ställa en grundläggande fråga:
Vilka borde de varit lojala med i stället?