Simon Bank om Real Madrid – Bayern München i Champions League
I 88 minuter gjorde FC Bayern det omöjliga i returen, tack vare Manuel Neuer.
Sedan kom den:
Returen. Avgrunden.
Det går inte att tänka på något annat än det här:
För 25 år sedan, nästan på dagen, var FC Bayern i Spanien och spelade en Champions League-match som är ett sår som aldrig läker. 1–0 när matchen verkade vara slut, 1–2 när den verkligen var det.
Då förlorade de en final mot Man U.
Nu förlorade de en semifinal med Manu.
Manuel Neuer, 38, drar av sig sin matchtröja efter den där sortens trauman som man eventuellt måste heta Manuel Neuer för att komma över. Han bar FC Bayern hela vägen till himlens portar, till tröskeln till en reprisfinal på Wembley från 2013: Bayern mot BVB, den bästa tyska romantiken sedan Den unge Werthers lidanden.
Och så – tragik.
Neuer hade räddat allt som Real Madrid (läs: Vinicius Jr) kastat mot honom, han hade varit världens bäste målvakt igen. Han hade stått längst bak och sett det där osannolika kontringsmålet när Harry Kane och Alphonso Davies snittade upp Madrids försvar.
Lyfte ett och ett halvt ögonbryn
I jämförelse var ett fladderskott från Vinicius i sista minuten ett rutinjobb, den sortens räddning han gör halvt i sömnen. Men han fumlade, bjöd på en retur, och så högg Joselu (en gråsten bland galácticos) in 1–1. Thomas Tuchel hade bytt för att försvara, och när Neuer rämnade rann hoppet ur dem. Tre minuter senare kom 2–1 också, en gammal Stuttgart-spelare (Rüdiger) spelade fram till den Stuttgart-födde Joselu.
Och det är klart att det finns hjälteberättelser att skriva om det. Om den osannolike frälsaren Joselu, om Madrids moral, om Carletto Ancelotti som firade kvitteringsmålet med att lyfta ett och ett halvt ögonbryn, om allt.
De förtjänade allt de fick, men det är taggen i Manuel Neuers bröst som är fotboll.
Men för all del… Real Madrid.
De har vunnit Champions League genom att vara bäst, de har vunnit genom att helt enkelt veta hur man vinner.
Den här gången verkade det som om de bestämt sig för att vinna utan att vinna alls. De hade tagit sig hit utan att vinna någon av sina senaste fyra slutspelsmatcher, de klev in under taket på Bernabéu för att möta FC Bayern och en tränare som a) redan fått sparken, och b) hade väldigt klara plussiffror mot Madrid (en förlust på nio möten).
Respekt: Ömsesidig.
Och det krävdes inte många minuter för att förstå precis hur motiverad den var, åt båda håll. Både Real Madrid och FC Bayern kom omedelbart fram till fina lägen att få väldigt fina lägen, Madrid genom bollvård och Vinicius Jr, Bayern genom vertikala kontringar genom mittfältet.
Man kan säga mycket om Thomas Tuchel, men han är en fantastisk cupcoach,
För tre månader sedan blev han, på en vecka, omöjlig i Bayern. De förlorade bort titelchansen mot Bayer Leverkusen (0–3), de förlorade mot Lazio (0–1) i Champions League och de förlorade ansiktet mot Bochum (2–3).
Tuchel fick kicken, men jag håller inte för uteslutet att cheferna på Säbenerstraße sväljer stoltheten och ber honom vara kvar efter sommaren, trots allt.
Här satsade han på Gnabry från start, en indikation om att det var kontringsspel han tänkt sig. Uppspelen (främst från Eric Dier) riktades hela tiden in mot centralt mittfält, men Bayern slarvade när de hade lägena, och Madrid kunde styra spel från Toni Kroos briljanta quarter-back-fötter långt ner i planen.
FC Bayern visste ju att det var länken Kroos-Vinicius de behövde se upp för, men hur försvarar man sig mot genialitet?
De gjorde det med Manu Neuer, och det räckte. Länge, räckte det.
Höll historien i handen i 88 minuter
Ancelotti bytte innermittfält, in med Modric och Camavinga, och in med Joselu där fram. Tuchel plockade in en mittback till, och om det var logiskt sett till tyngden av matchen så var det kanske också historielöst.
I Madrid finns det en myt de vårdar mer ömt än alla andra: Espíritu de Juanito, Juanito-andan. På 80-talet var de bäst i världen på att vända omöjliga underlägen till bragdvinster på hemmaplan, och ingen förkroppsligade den andan, den moralen, mer än Juanito Gómez.
1985 ska han ha vänt sig till Inter-backen Graziano Bini efter en 2–0-förlust på bortaplan, med ett meddelande inför returen:
– Nittio minuter är väldigt lång tid på Bernabéu.
De kan förlora på bortaplan, de kan låta bli att vinna matcher över huvud taget, de kan ligga under med två minuter kvar i en match där motståndaren har en demon som målvakt.
Jag antar att de kommer att prata om Espíritu de Joselu i Madrid i dag, med all rätt, men det är ju inte det jag kommer att komma ihåg.
Manuel Neuer drog av sig sin tröja, han står rak i ryggen och pratar med Thomas Müller. De har vunnit så mycket, varit med om så mycket, men ingen kommer att försöka trösta Neuer, eftersom de vet att det vore att förminska honom.
I 88 minuter höll han historien i handen, sedan tappade han den.
Vad skulle de säga?
