Nej, inte heller Erik ten Hag var hjärtkirurgen ni behövde, Manchester United.
Det är nog hög tid att slå fast det nu.
Frågan är om det ens behöver vänta till säsongsslut.
Följ ämnen
För drygt två år sedan beskrev Ralf Rangnick det som att Manchester United behövde ”öppen hjärtkirurgi”. Detta för att få bukt med alla institutionella och sportsliga bekymmer som den anrika storklubben lidit av de senaste åren. När de sett en ärkerival från Merseyside fira både liga- och CL-titlar. När de sett en lokalrival från Eastlands fira desto fler triumfer.
Det ska ju sägas Ralf Rangnick inte direkt visade sig vara någon hjärtkirurg. Långt ifrån. Snarare var det knappt att han hade mandat att skriva ut recept för den svårt sjuka patienten som Manchester United som klubb beskrevs som – med all rätt ska sägas.
Sommaren 2022 kom i stället Erik ten Hag in. Och visst var det ändå med visst hopp och framtidstro som fjolårssäsongen stängdes. Det här verkade ju vara ett projekt på rätt väg. Som blott behövde några extra ingredienser för att faktiskt börja närma sig sina rivaler och bli en toppklubb att räkna med igen.
Ack så fel vi hade.
”This is Manchester United”
Det kanske känns opportunistiskt att gå in och sparka stenhårt mot ett skadeskjutet och liggande United, som precis blivit avklädda på Selhurst Park av Oliver Glasners pigga och trivsamma Crystal Palace.
Detta Palace, med den underbara trion Olise-Eze-Mateta som offensiv spets, är trots allt ett av ligans just nu intressantaste och roligaste lag. Manchester Uniteds försvar, dagen till ära med veteranen Jonny Evans och en utcheckad Casemiro som mittlås, är ett av ligans mest skadedrabbade och urholkade.
Men för att säga något som börjar bli en klyscha – This is Manchester United.
Och med det påståendet i åtanke så är måndagens kollaps och lagets nuvarande situation generellt så långt ifrån godkänt det kan bli.
I och med måndagens förlust är faktiskt Chelsea (!) förbi dem i tabellen. Det Chelsea som varit utskrattat och hånat en hel säsong (med all rätt). Men som faktiskt nu, sent omsider, börjat visa tendenser på att poletter börjar trilla ned och att Mauricio Pochettino kanske ändå borde få ytterligare en höst på sig att få rätsida på saker och ting.
Men var är de positiva tendenserna i detta United? Vad har egentligen blivit bättre sedan Erik ten Hag, med stora förhoppningar på sina axlar, för första gången klev in på Carrington för snart två år sedan?
Kan inte rå för allt elände
Spelare som Rasmus Höjlund, Alejandro Garnacho och Kobbie Mainoo ger absolut anledning till framtidstro och hopp. För det är en trio värda att satsa på och hålla stenhårt i. Valet att ge Bruno Fernandes en kaptensbindel är fortfarande korrekt i mitt tycke (för säga vad man vill, han bryr sig ju faktiskt om den här klubben). Och är det verkligen Erik ten Hags fel att Casemiro blivit så proppmätt som blott en brasiliansk, framgångsrik fotbollsikon kan bli? Eller är det hans fel att backskadorna hopat sig på den nivån att varje laguttagning varit någon form av krislösning?
Nej, så klart han inte kan rå för allt elände.
Men jag ser inte heller hur han ska kunna vända på detta. Och då åsyftar jag inte nästa säsong.
Utan även det lilla som är kvar av denna.
1 / 3Foto: Alex Pantling / Getty Images
Inte ens det lyckades Amrabat med
Manchester United behöver fortfarande någon form av hjärtkirurgi, det kan vi nog alla slå fast bara av att titta på tabellen och även på deras spel. Nu verkar ju åtminstone en operationstid ha bokats genom att man fått in nya krafter och nya idéer. Både i ägarstrukturen och även i den sportsliga ledningen.
En Erik ten Hag från Ajax hade mycket väl kunnat vara ett bra tränarval här och nu. När det har börjat byggas upp någon form av struktur och idé i verksamheten.
Men är en totalt dränerad Erik ten Hag efter två svåra år i United ett bra tränarval för säsongen 2024/2025?
Nej, för oavsett vad finns det trots allt en smärtgräns för hur många motgångar det går att resa sig från.
Och den gränsen passerades nog långt innan en omarkerad Tyrick Mitchell petade in 3–0. Eller när Michael Olise placerade in 4–0. Eller när en inhoppande Sofyan Amrabat (JÖSSES, vilken snedrekrytering det har visat sig vara) insåg vad han bytts in till och gjorde sitt bästa för att få lämna planen direkt.
Han fick bara gult kort. Så inte ens det lyckades han med.
Jo, visst är smärtgränsen nådd med råge, Erik ten Hag.