Uppdaterad 21.40 | Publicerad 21.40
Per Bohmans fem punkter från Gais derbyseger mot IFK Göteborg.
Följ ämnen
1. En inställd petning är också en petning
Efter cupmatchen mot Skövde i slutet av februari skrev jag att IFK Göteborg var ”parodiskt beroende” av Arbnor Mucolli. Det var inte hållbart för vare sig spelaren eller Blåvitt. Mucolli blev solen precis allt kretsade kring. Men det kan hända mycket på drygt 70 dagar!
För nu var Jens Askou beredd att bänka 24-åringen i det första allsvenska derbyt mot Gais på tolv år. Jag vet inte om det hade varit rätt beslut, men det var förstås högintressant att tränare Jens Askou kände att han kunde peta honom. Nu blev det inte så eftersom den tänkte startmannen Laurs Skjellerup kastade in handduken redan på uppvärmningen, och en för kvällen underkänd Mucolli välkomnades in i laget. Den självklara slutsatsen efter 90 minuter? Det gynnade inte Blåvitt.
2. Blåvitt huffade och puffade, men…
Bortaklacken hälsade Gais tillbaka till derbysammanhang med banderollen ”Hela stadens lag”. Första halvtimmen var Blåvitt också hela planens lag. Den lite kantige energispelaren Kolbeinn Thordarson såg ut som en lenfotad futsallirare när han ledigt sulade sig förbi de grönsvarta. Thomas Santos stressade i sin tur den (farligt) lugne Gais-målvakten Mergim Krasniqi. Blåvitt hade kommandot och försökte kombinera sig fram centralt med snabba fötter. Men utan Skjellerup som riktmärke och fokuspunkt återföll ett tandlöst IFK i gamla synder och attackerna ebbade ut i ingenting i höjd med straffområdet. Blåvitt huffade och puffade men hade inget eller ingen som kunde blåsa omkull Gais-huset.
3. Tog tillfället att slå storebror på käften
Jag kunde inte bestämma mig för om Gais var lite tagna av stundens allvar eller om de lugnt bidade sin tid. Oavsett vilket var jag lite besviken på insatsen i den första halvleken. Åtminstone speltekniskt, även om de genom hela matchen visade den där positiva desperationen som ska prägla en nykomling i ett hett efterlängtat tillfälle att ge storebror på käften. Försvarsspelet var tryggt och de gjorde livet till ett helvete för finlirarna i Blåvitt genom att ta otaliga frisparkar. Defensiven var trygg men de var lite för nöjda med att hålla ett impotent Blåvitt utanför de farligaste ytorna. Anfallsspelet? Ovanligt torftigt och chansartat för att vara Fredrik Holmbergs lag. Men vad spelar det för roll om man är hundraprocentigt effektiva när det enda läget väl dök upp?
Gais tilldelades en billig frispark just utanför straffområdet när Harun Ibrahim kraschade in i Thordarson. Robin Wendin Thomasson piskade in ett lågt, hårt skruvat inlägg och ett rekordslappt Blåvitt lyckades tappa bort två grönsvarta. Rivige Axel Henriksson styrde enkelt in ledningsmålet för Gais.
4. Briljanta budgetspelare!
Gais hade i pausen skakat bort det lite överdrivet bevakande draget i sitt spel och gick på attack direkt i den andra halvleken. Pådrivna av en närmast besatt Axel Henriksson rev de upp stora sår i Blåvitts vänsterkant som aldrig hann läka.
Matchen öppnade upp sig något. Paulos Abraham fick ingen kontroll på sin vänsterfot och missade i princip öppet mål. Gustav Svensson fläkte sig och stoppade den rejäle August Wängberg från att kruta in tvåan för Gais.
Det stod och vägde i ett derby som var långt mer spännande än välspelat.
Men Gais omställningar var hela tiden konsekvent farligare än Blåvitts ömkliga, svaga stångade mot den grönsvarta, låga försvarsmuren. Harun Ibrahim slog en enkel boll i djupled, Elis Bishesari stod för sitt första tydliga misstag i Blåvitt med en orutinerad utrusning och den nyinbytte, fräsche Alexander Ahl-Holmström dödade matchen med en nätt liten lyftning.
I den första halvleken var jag bekymrad över Gais (relativa) passivitet. Det förbyttes i ren beundran av den andra halvlekens uppvisning i total kontroll. Briljanta budgetbackar som August Wängberg, Axel Norén, Robin Frej och Robin Wendin såg ut som de tillbringat sina karriärer i något ultradisciplinerat serie a-gäng snarare än Qviding, Falkenberg och Eskilsminne.
helskärm
1 / 2Foto: Mathias Bergeld / Bildbyrån
5. Änglarna har åkt på pisk – sämst i stan på alla sätt som räknas
Framåt hade tränare Fredrik Holmberg hade återigen stor nytta av sin breda, jämna (och uppenbarligen underskattade) trupp när pigga spelare fortsatte kontra sönder Blåvitt sista tjugo minuterna.
Gais kunde ha gjort tre-fyra mål till. Förnedrat Blåvitt även resultatmässigt, men i stället snyggade Paulos Abraham till siffrorna med en sen reducering. Det spelar ingen roll: alla som hejar på grönsvart vet att det här var en svidande, djupt förnedrade kväll för värsta rivalerna. Änglarna har åkt på pisk och Håkan Hellström firade vildsint med långt över tiotusen grönsvarta bröder och systrar på läktarna.
IFK Göteborg är sämst i stan i allt som som betyder något, på allt som verkligen räknas. Försiktiga, positiva tendenser i grundspelet spelar liksom ingen som helst roll om man är Göteborgs sämsta lag i allt som verkligen räknas: den allsvenskan tabellen och i den interna derbyligan. Det här är ett enormt hårt slag mot den (redan mörbultade) blåvita självbilden som kommer ta lång, lång tid att återhämta sig från.