Bank: Tänk på barnen

Djurgården mot Malmö FF, i nästa vecka möts de kanske i vanlig fotboll.

Nu fick vi det här.

Tänk på barnen.

Jaha, vad ska vi testa nästa gång? När inte ens det här fungerar?

När vi ser Pontus Jansson älga hundra meter rakt fram och hoppa upp på reklamskyltarna framför bortaläktaren, när Erik Botheim petat in en spik till i det där guldtornet de håller på att bygga i Malmö?

Det här visste alla: Thomas Lagerlöf och Kim Bergstrand har grym plusstatistik i sina möten med Henrik Rydström. Djurgården brukar trivas mot Malmö FF.

Men korten har blandats om, maktförhållanden skiftat, och nu stod de här inför samma fråga som alla andra:

Hur bär man sig åt för att vinna fotbollsmatcher mot Malmö FF?

helskärm

Jesus på en rostig trehjuling

MFF kom till Stockholm för prestigematch, toppmatch, maktmatch, och de gjorde det utan playmakern Sergio Peña (utanför truppen, på grund av utlänningskvoten) och skyttekungen Isaac Kiese Thelin.

Om det var ett kostymgenrep inför cupfinalen? Nja, så här ser inte genrep ut.

Om det var en vanlig fotbollsmatch? Nix, det var ju inte det.

Ett par timmar efter att förbundsbasen Fredrik Reinfeldt pratat med Sportbladet om våld i samband med fotbollsmatcher blev man lite nyfiken på hur han ser på våld i fotbollsmatcher.

För Jesus på en rostig trehjuling, här small det.

Malmö FF gled in fint, Lasse Berg Johnsen dikterade spel i fem minuter, och Mohammed Al-Hakim hade lagt en ganska sträng nivå i sitt dömande. Djurgården varvade upp, började spela bakom MFF:s backlinje (Samuel Leach Holm) och tog/vann dueller på ett sätt de inte gjorde i 08-derbyt senast.

Vad fick vi? En stunds fotbollsmatch där MFF tappade boll på väg fram på ett sätt som fick mig att undra om de såg det här som ett träningspass med fokus på defensiva omställningar.

Sedan: Ragnarök.

Skenade som ett expresståg

Olyckliga smällar för Miro Tenho (groggy och utbytt) och Derek Cornelius (ont i nosen, men spelbar). En stenhård, vårdslös tackling av Erik Botheim mot Tobias Gulliksen (gult kort?).

Al-Hakim hade bytt nivå, slutat blåsa – och matchen skenade iväg som ett expresståg som tappat rälsen. Ni vet vad vi brukar säga om fotbollsvåld, att de får väl göra upp i grusgropar om de nu måste. Här gjorde de upp på planen, i ett sjujäkla sjöslag till kaosmatch.

När vi summerade statistiken efteråt var det lagläkarna som svarat för flest maxlöpningar.

Det var, på många sätt, internationellt stentufft, välgörande och härligt. En miljö som ställde krav på spelarna, fick dem att lyfta sig, inte nödvändigtvis spelmässigt, men på många andra sätt.

Besard Sabovic styrde spel fint emellanåt, Lasse Berg Johnsen kunde tänka, Sebastian Nanasi trippade på ungefär som vanligt, men annars var det ett prestigemöte som präglades av tacklingarna, armbågarna, manglingarna, alla spruckna benskydd.

Senast spelade Djurgården ett derby där domaren Glenn Nyberg gav spelarna ansvaret, la ribban högt, och behärskade det. Mohammed Al-Hakim får axla sin del av ansvaret för att det inte fungerade på samma sätt här.

När Jacob Une Larsson stämplade sönder Oliver Bergs fot före paus borde frågan varit hur många matchers avstängning det röda kortet skulle leda till. Al-Hakim blåste inte ens frispark, för det enda uppenbara övertrampet i matchen.

Och så kunde raggarslagsmålet fortsätta.

Det var slagsmål

Under den första kvarten av andra halvlek fick Piotr Johansson Pontus Jansson över sig på en hörna, och blev liggande. Johan Dahlin rammade Cornelius, som låg kvar. Jacob Widell Zetterström fick vård efter att ha kolliderat med Marcus Danielsson, och på hörnan som följde låg Sabovic på marken efter att ha fått en smäll.

Så där höll det på. Ett tag oroade jag mig för om vi skulle få ställa in cupfinalen på grund av personalbrist.

Om ni vill ha en taktisk analys av andra halvlek får ni leta någon annanstans. Det var liksom inte det det handlade om här. Det var ett chicken race lika mycket i väntan på att någon skulle kliva för långt över gränsen som det var en väntan på att någon skulle klara att dyrka fram en målchans genom teknisk kvalité.

Det var slagsmål.

Och Malmö FF var till slut bäst på det, också.

Jävlas ni med varandra?

Om jag skulle välja en enda spelare på planen att inte utmana på duell så var det den briljante bjässen Derek Cornelius, men det var just vad Tokmac Nguen gjorde när han byttes in. Cornelius tacklade djurgårdaren stenhårt, snyggt, och provocerade honom med en segerdans efteråt – och Nguen svarade med att visa ut sig själv med en obegåvad knuff utanför spelet.

Det var som om norrmannen var överraskad:

– Smäller ni på hårt här ute? Jävlas ni med varandra?

– Jo, sa Cornelius. Det har vi gjort i en timme nu.

Malmö FF vann till slut, inte för att de spelade elva mot tio i slutminuterna, utan för att de har en annan sorts mittbackar. Pontus Jansson Lucio-störtade fram en offensiv hörna, Cornelius vann mot Danielson i luften, Erik Botheim måltjuvade in 1–0.

Klockan hade tickat en bit in på stopptid när det hände. Henrik Rydström hade slagit Bergstrand och Lagerlöf, inte i fotboll, men på fajt.

– En härlig holmgång, sa Rydström efteråt – och det är det ju när man vinner.

Nu har Djurgården redan åtta poäng upp till täten i allsvenskan, och på första maj möts de här lagen igen i en cupfinal som just blivit mer laddad än vad som kanske är sunt.

Kanske blir det fotboll då, ingen vet säkert.

Men tänk på barnen.