Arsenal visade framfötterna, medan lokalrivalen föll tyngre än på nära hundra år.
Bäst på planen? Möjligen Martin Ödegaard, i hård konkurrens.
Men Ben White är säsongens mest utmärkande högerback.
Följ ämnen
Kai Havertz och Nicolas Jackson har en del gemensamt.
De irriterar motståndarnas backlinje med bravur. Droppar gärna djupare i planen för att bygga uppspel, på ett briljant vis.
Frågetecknet som förföljer dem båda? Hur de hanterar de avgörande lägena.
Efter en vecka av oflyt framför målet, på så väl Wembley som The Emirates, kommer det dröja innan Jackson kan ruska av sig tvivlen.
Havertz har däremot genomgått en förvandling under 2024, med sju mål på sina tio senaste ligamatcher.
När tysken sköt in sin andra fullträff för kvällen mot Chelsea, hans gamla klubb, satte den verkliga festen igång i norra London.
Mitt i all glädjeyra stod en annan spelare, som tenderar att hamna i skymundan. Nu klev han fram ordentligt, även han med dubbla mål.
Benjamin White log retfullt när ett uppenbart inlägg letade sig in i nätmaskorna bakom målvakten Petrovic. Vilket innebar förkrossande 5–0 till Arsenal mot lokalrivalen, nytt rekord i Premier League.
Det är en speciell individ, Ben White. Visserligen är han inte en kille som sjunker ned i tv-soffan och kollar matcher på eget bevåg. Tvärtom undviker han gärna fotboll på sin fritid, inklusive Englands landslag.
White går sin helt egen väg – och visst verkar det fungera.
Ödegaard superb
I halvtid måste den som bara följde Londonderbyt via statistiska uppdateringar ha trott att det var en rakt igenom jämn match.
Sett till antalet stora chanser var det sant att Chelsea höll jämna steg (dessutom 57 procents bollinnehav). Med det sagt syntes klasskillnaden när bollen hamnade framför de rödvita motståndarnas fötter.
Tidigt i matchen kom Arsenal stormandes mot offensivt mål. Listigt låtsades Declan Rice vika inåt, för att i nästa sekund sätta passningen till Leandro Trossard till vänster.
20-årige högerbacken Alfie Gilchrist, som gjorde sin första ligastart, var en av de som överrumplades. Skickligt tryckte Trossard in ledningsmålet och tycktes få Arsenal att slappna av.
Om det inte var Rice som gjorde snurrfinter, dribblade Bukayo Saka energiskt på sin högerkant.
Den med allra känsligast fötter var – föga förvånande – superba Martin Ödegaard. Norrmannen tillhörde en annan dimension, så pass överlägsen var han.
Det var när Chelsea väl lyckades hitta fram till blixtsnabba Noni Madueke eller länkade upp med Jackson som dominansen lättade en aning. Kvalitet finns, även om den minskar drastiskt utan Cole Palmer.
Bortalagets främsta problem denna kväll var att man inte klev ut med lika stor hunger från avspark. I stället stod spelarna på hälarna inledningsvis i båda halvlekarna, medan Arsenal öste på.
Att släppa in mål i fjärde, 52:e och 57:e minuten gör det knappast enklare att få med sig något från The Emirates.
White i säsongens lag
Detta var Arsenals största seger mot Chelsea sedan 1930, ett möte som på förhand såg svårare ut än det visade sig vara.
Det är möjligt att Palmer, som toppar skytteligan, hade gjort skillnad. Mauricio Pochettino tog trots allt själv upp begreppet ”Cole Palmer FC” på sin presskonferens inför matchen.
Nu hade resten av laget chans att visa att Chelsea kunde vinna matcher ändå – ett försök som misslyckades brutalt och för Arsenal upp i toppen.
I stället var det Trossard, Havertz och Ben White som bättrade på målskörden. Ödegaard adderar två nya, fenomenala framspelningar till assistligan.
Sade jag förresten att White måste skickas rakt in i säsongens lag? Ingen annan högerback har varit konsekvent bättre än honom från september fram till nu, målen (fyra totalt) har blivit en extra krydda.
Kontroversen med Englands landslagsledning – som han nobbade i samband med förra samlingen – kommer sticka i ögonen hos många sårade engelsmän.
Särskilt på Saint George’s Day, som det råkar vara just i dag.
Att inte bry sig märkbart om fotboll i stort verkar vara rena rama framgångsreceptet för Whites del. Det är tillräckligt att bara bry sig väldigt mycket om sitt (klubb)lag.