Brenning: Skräms och straffar
”Det är när det går dåligt du ska snacka”, var alltid Zlatan Ibrahimovics ledord.
Det är enkelt att vara kaxig när du har vinden i ryggen men det är när regnet piskar dig i ansiktet du som ledare ska stå upp och peka ut vägen framåt.
Svensk taekwondo står mitt i en hagelstorm men har en ledning som bölandes satt sig i en snöhög i väntan på att någon annan ska ta ansvar.
Kristoffer Bergström har i tre delar pekat på extremt oroande problem inom svensk taekwondo. I den första blottlades omfattande problem med en våldsam ledare i Sveriges största förening. En OS-idrottare som fått underlivet söndersparkat och en klubb som kämpade med näbbar och klor för att undvika sanningen.
I den andra visades hur en förbundskapten slår en pojke med en pinne och i den tredje skriver Bergström om hur ett förbund behandlar en landslagsaktiv som dristar sig att rikta kritik mot sin egen förbundsledning.
Den sjufaldige svenske mästaren Josef Alami beklagade sig över de ekonomiska förutsättningarna i landslaget. Han och alla andra, höll jag på att skriva.
Trend i idrotter med problem
För Centrum för idrottsforskning har precis på regeringsuppdrag presenterar ett mastodontjobb kring svaga förutsättningar för elitidrottare i Sverige i dag. Värst är det för individuella aktiva i mindre sporter utan kommersiell kraft. Det talas som en svensk elitidrott som halkar efter.
Svenska taekwondounionen (STU) hade med enkelhet därför kunnat ta rygg på Alami och utnyttjat situationen för att äska mer pengar till sin och hela idrottsrörelsens landslagsverksamhet. Istället stängde de av sin färska SM-mästare i ett år för att han ”uttalat sig negativt om förbundet” och därmed ”bröt mot tävlingsreglementet”.
En behandling som vore otänkbar i en välfungerande idrott – men är en återkommande trend i de med problem (ridsporten under dess tidigare ledning är ett av de senaste exemplen).
När Aftonbladet börjar ställa frågor blir det dock ännu märkligare.
Istället för att (som sig bör i demokratiska folkrörelse som finansieras av skattepengar) svara på Aftonbladets frågor om anklagelserna skriver Svenska Taekwondounionens ordförande Fresia Pérez ett eget pressmeddelande där hon i klassisk härskarteknik tydligt inleder med reportern Kristoffer Bergströms namn.
Sedan mejlas en hänvisning till Aftonbladets chefredaktör, med förminskande citationstecken kring ordet ”granskning”. I texten det hänvisas till dyker sedan en rad nya anklagelser upp.
STU skriver att Alami varnades redan i somras, för att bland annat ha lämnat en samling i förtid, ha stulit kläder från SOK och ha vägrat fotograferas med svenska flaggan med motiveringen att korset är en religiös symbol.
Det framstår som löjeväckande. För varför stängdes han i så fall inte av redan då? Varför nämndes ingenting om det här i mejlet där den faktiska avstängningen meddelandes?
Är rädda att de tappat kontrollen
Hela hanteringen är en skymf mot allt vad professionellt och hållbart ledarskap är, och jag kan bara tolka det som att det här är människor som är rädda. Rädda att de tappat kontrollen. Oroliga över vad de ska göra. Men istället för rakryggat ställa sig upp i hagelstormen och peka ut en ny riktning – eller ödmjukt be om hjälp att hitta vägen dit – agerar de genom att skapa sig en illusion av kontroll.
Genom att stänga in sig. Genom att skrämmas. Genom att straffa. Genom att ställa sig med ett brännbollsträ och slå sönder haglet i hopp om att det ska sluta falla.
Men du kan inte kompensera fel riktning med ökad hastighet. Istället är det här agerandet en varningssignal om större bekymmer.
Inom såväl svensk taekwondo som hela den svenska idrottsrörelsen.
STU skriver att Alami brutit mot tävlingsreglementet, men om han ska stängas av som ett bestraffningsärende måste beslutet tas av en disciplinnämnd (samt den aktiva ges rätt att yttra sig).
Absurt nog kan STU om de vill istället hänvisa till att han bara är avstängd från landslaget. Då anses det bara som ”god sed” att ens ge en motivering. Eller med andra ord: Då kan de göra som de vill och beslutet kan inte överklagas.
Det måste finnas en rask, objektiv och professionell granskning av den här typen av ärenden som snabbt kan ge antingen STU eller Alami rätt. Som kan stå som garant för att svensk idrotts företrädare inte kan agera som maktfullkomliga pampar. Som säkerställer att de små resurser som bär svensk elitidrott hamnar i rätt fickor.
RF har i flera år motsatt sig att Sverige ska ha en sådan extern aktör (istället vill föreningarnas eget intresseförbund granska sina egna medlemmar) men den här frågan håller på att bli större än så. Svensk idrott håller (på Anna Kindberg Batra-språk) på att få ett trovärdighetsproblem.
För Svenska taekwondounionen är trovärdigheten inte längre ett problem. Den är helt borta.
För vem vill vara landslagsaktiv under den här typen av ledarskap? Vem vågar skriva in sitt barn i en organisation som hanterar utmaningar, kritik och problem på det här sättet?
De som verkligen månar svensk taekwondos bästa måste nu ställa sig upp i den här hagelstormen och peka ut en ny riktning.