GÖTEBORG. Per Bohmans fem punkter från IFK Göteborg-IFK Norrköping på Gamla Ullevi.
Följ ämnen
1. Svennis berörde mer än jag trott
Det hade ju varit idel storslagna hyllningar av Sven-Göran Eriksson sista månaderna. Lazio, Liverpool, engelska landslaget. Alla ville hedra svensk fotbolls största tränare genom tiderna. Det här är kanske lite fult att erkänna, men jag var nog lite avtrubbad och trodde därför inte att arrangemanget inför Blåvitt-IFK Norrköping skulle drabba mig så hårt som det faktiskt gjorde. Att se den dödsjuke Svennis vandra ut på ett fullsatt Ullevi arm i arm med sin gamle lagkapten Stig Fredriksson var vackert, värdigt och välregisserat. Förr upprepades det alltid (till leda) att svensk fotboll ”är så dåliga på att minnas sina legendarer”. Ingen som såg hyllningarna den här lördagen kan dra den klyschan igen.
2. Blåvitt har gjort vad de lovade
Det är rätt tillfredsställande att bevaka en förening som fullföljer sina planer. IFK Göteborg vill bygga ett större truppvärde (yngre spelare med försäljningspotential) samtidigt och samtidigt bli ett lag som oftare kan kontrollera matcherna (vilket ofta, men inte alltid, kräver majoriteten av bollinnehavet).
2022 hade Blåvitt en snittålder på 29,7, 2023 var den 27,8. 2024 är den nere på 24,4, vilket är tredje yngst i serien (BP bäst på 24,1).
Bollinnehavet?
2022 låg det på 47,1. 2023: 46,1. I år har Göteborg snittat 54,9 (tredje högst i allsvenskan). Matchen borta mot ett historiskt lågt HBK drar förstås upp det totala bollinnehavet, men å andra sidan spelade de en timme med en man mindre mot Djurgården så det jämnar ut sig. Tre matcher var inget stort statistiskt underlag, men det var ändå tydligt att retoriken färgat av sig på fotbollsplanen. Så också mot Norrköping?
3. Hemmalaget var bättre – men Peking har Traustason
Först föll regnet, sedan haglet. Vädret gjort sitt yttersta för att skapa en okontrollerad, vårdslös och slipprig fotboll. Men tack vare utvecklingsstegen Blåvitt tagit sista månaderna lyckades de få hyfsad fason på spelet. Vårdade fötter från Elis Bishesari, Anders Trondsen, Andreas Pyndt och inte minst den outtröttlige Arbnor Mucolli såg till att Blåvitts tidiga, trygga speluppbyggnad också ledde till konkreta farligheter.
IFK Norrköping? Lite rakare och ibland småhafsiga i sitt 5–3-2 (?) med Yahya Kalley/Joseph Ceesay som vindsnabba kantspringare och Tim Prica/Christoffer Nyman som hyfsat starka targetspelare. Jag tycker att hemmalaget var klart bättre.
Men kanske blev Göteborg för bekvämt med bollen? Pyndt lät sig för första gången i den blåvita tröjan pressas till ett misstag, tappade bollen och gav Tim Prica ett friläge (som brändes). Peking fick vittring och bara minuter senare skickade Arnor Traustason in en frispark. Islänningen måste bidra med den sortens klassaktioner i Peking, och verkar njuta snarare än tyngas ner av den pressen.
4. Han håller inte, han dominerar
IFK Göteborg fick dock in kvitteringen redan före paus, vilket i grunden var rättvist. Inlägg från Kolbeinn Thordarsson, nickskarv Thomas Santos och ett välavvägt volleyavslut av Paulos Abraham.
Dags för Blåvitt att springa ifrån? Inte riktigt. Nej, Norrköping inledde bra i den andra halvleken. Spelade sig ur Blåvitts press och behöll under längre perioder ett tryck mot bortamålet. Det är inte heller konstigt att Peking blivit lite starkare jämfört med tidigare nu när spelare som Nyman, Traustason, Ssewankambo och Lushaku alla kan starta.
Omedelbart i den andra halvleken tryckte Isaac Ssewankambo sig fram och fick – någon meter från mål – till en präktig nick på Ceesays fina inspel. Elis Bishesaris reflexräddning var som hämtad ur Matrix.
Efter en timmes spel chippade Ssewankambo ett inlägg mot den bortre stolpen och den så erfarne Trondsen omfamnade orutinerat Nyman. Andra gula, rött kort och straff. Och ytterligare ett bevis på att tonåringen Bishesari inte bara håller på allsvensk nivå, utan är på väg att bli en dominant målvakt. 18-åringen dök som en panter och räddade Tim Pricas straffspark.
5. Man ska vara försiktig med överorden, men…
Det hade varit lätt att omedelbart gå ner på fembackslinje för att rida ut stormen. Men Jens Askou ville annat. Dels saknade han defensiva alternativ på bänken, dels ville han behålla ett offensivt hot. Gustav Svensson var överallt försvarsspelet och den magiske Malick Yalcouye en urkraft på mittfältet. Blåvitt spelade vidare med ett 4-4-1/4-3-2 och Peking kunde bara i perioder få till den där riktigt grisiga forceringen.
Nog fick Peking sina chanser, men då stod Bishesari där som en omöjlig slutboss.
Man ska vara försiktig med överorden. En sådan som Johan Bångsbo höjdes upp och förgylldes på ett orimligt, orättvist sätt. Sedan blev folk besvikna och hånfulla när stackars Bångsbo inte kunde leva upp till rollen som den ”unika supertalang” han kanske aldrig var. Med det i åtanke vill jag alltså inte ta i för mycket men samtidigt göra det klart att Elis Bishesari överträffat alla förväntningar den här våren. Han kastades in just före den allsvenska premiären och har inte stått för en enda svag insats på de fyra första omgångarna. Tvärtom har 18-åringen varit en spelare de andra kunnat luta sig mot. Tänk att grabben inte ens är ”färdig” som målvakt, men ändå håller så hög, jämn nivå. Spelet med fötterna och reflexerna imponerar mest. Mot Norrköping visade Bishesari dessutom att han kan stå emot värsta sortens belägring genom att – hård trängd! – plocka mängder av inlägg och se till att Blåvitt knep en poäng.