Emilia Larsson hann ta farväl av sin farmor – direkt efter premiären
Publicerad 08.00
En premiär är alltid speciell, för Rosengårds Emilia Larsson var den extra känslosam.
Innan matchen mot Vittsjö fick hon ett samtal från familjen.
– Mamma och och pappa visste inte riktigt om jag skulle hinna hem och säga hej då, säger Larsson.
Emilia Larssons farmor Gunilla hade varit dålig ett tag, men veckan innan seriepremiären blev läget allt sämre, allt snabbare.
Därför ringde hennes föräldrar upp, med farmor, innan match via Facetime. Anfallaren förklarade att hon hade seriepremiär och det var hennes farmor medveten om.
– Hon sa att jag skulle göra ett mål och att det skulle bli vinst.
I den 65:e minuten blev Larsson inbytt och 18 minuter senare fick hon en passning av Bea Sprung.
– Jag kollade över axeln och sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag gled förbi och sköt och den gick in.
Målet var ett riktigt drömmål. Hon snurrade sig förbi en försvarare, dribblade sig förbi ytterligare två innan hon drog till med högern och satte den i bortre.
– Det var mycket glädje och lite ledsamt också så klart. Det var en känslig dag.
Målet som betydde 5–0 för Rosengård blev matchens sista, så farmor Gunilla fick rätt. Det blev ett mål och det blev en vinst.
– Det var nog egentligen det sista hon sa till mig.
”Otroligt jobbigt att se henne så”
Efter matchen skyndade sig Emilia Larsson från Malmö IP för att hinna med första bästa tåg hem till Linköping. En resa som aldrig känts längre.
– Det jobbiga var väl att veta i fall jag skulle hinna dit eller inte.
Men hon hann.
– Jag tror att hon höll i tills vi alla hann dit. Det var bara jag och min syster Selma kvar.
Hon var inte vaken när Emilia kom fram till ålderdomshemmet och hade väldigt svårt att andas.
– Det var otroligt jobbigt att se henne så, men jag är väldigt glad att jag hann dit och fick säga hej då.
Vad skulle du säga att din farmor har betytt för dig?
– Jättemycket så klart. Ända sen jag var liten så har farmor och farfar skjutsat mig till olika sporter, men det var väl framför allt farmor och jag som åkte ut till Ljungsbro och hockeyträningarna. Det var hon som hjälpte mig att knyta skridskorna och fixa nya snören och så.
Det dröjde inte länge efter att Emilia och hennes systrar Selma och Simona lämnat ålderdomshemmet innan Gunilla somnade in. Hon blev 81 år gammal och Emilia minns sin farmor med värme och glädje.
– Det var en kvinna som visste vad hon tyckte och tänkte och gärna sa det också.
På frågan om hon har något favoritminne tillsammans med farmor Gunilla kommer svaret snabbt.
– Vi pratade faktiskt om det häromdagen. Mitt favoritminne är ett jävligt konstigt minne. När vi satt ut i bilen till hockeyträningarna så lyssnade vi alltid på finsk radio. Ingen av oss förstod någonting, men vi satt och lyssnade som att vi fattade.
– Det var ingen som vågade byta kanal heller.
Efter att ha varit hemma i Linköping med familjen några dagar är Emilia Larsson nu tillbaka i Malmö.
– Det har varit några jobbiga dagar. Framför allt att se pappa och min faster ledsna. Det är klart det var tufft men jag har en stor familj och vi tar hand om varandra på ett bra sätt.
I helgen väntar ännu en match, ännu ett Skånederby och nu blir det lite lättare att fokusera för Rosengårds
– Nu vet jag att hon sover glatt och har det bra. Nu försöker jag bara komma tillbaka till vardagen på ett bra sätt och försöka fokusera på det som farmor hade velat att jag skulle fokusera på.
Om två veckor väntar begravning.
– Det blir väl som det blir. Det känns okej och jag känner mig glad i vissa perioder och ledsen i vissa, men det går mycket bättre nu än vad jag gjort tidigare såklart.