Brenning: Låtsas inte att ni är förvånade
Efter sommarlovet ska Mads börja i ett nytt lag.
För att komma tillrätta får den 15-årige dansken 1,6 miljoner kronor i fickpengar och 78 000 kronor i månadspeng.
Galet? Kanske. Förvånande? Knappast.
Det är danska jätten FC Köpenhamn som värvat 15-årige Mads Jörgensen från Silkeborg (och uppgifterna om ersättningen kommer från bold.dk). Detta efter en påstådd stenhård konkurrens om signaturen och dyrköpta läxor där FCK tidigare förlorat stora talanger till Ajax, Nordsjälland och Bröndby.
Därav den höga ersättningen, sägs det. Men hur hög är den då?
För att sätta den i perspektiv låg snittlönen för en herrallsvensk fotbollspelare 2022 på 114 000 kronor, en spelare i Superettan fick 27 000 och i damallsvenskan 19 000 kronor.
Mads Jörgensen ska spela i FCK:s U17-lag. Men i grunden är han faktiskt inte värvad för att spela.
Är bra PR helt enkelt
FCK:s drömscenario är istället att den centrala mittfältaren ”med blixtsnabba fötter” som mest gör en säsong i deras a-lag. Ska de maximera investeringen måste han nämligen säljas allra helst så fort han blir myndig.
Och i dagens fotbollsvärld är det vad alla lag i de nordiska ligorna strävar efter. En vardag där en enskild guldklimp (stulen eller inte) kan förändra de ekonomiska förutsättningarna för en hel klubb och där även svenska supportrar logiskt nog därför firar en stor försäljning som en sportslig titel.
Men hur ska vi resonera kring vad som hänt i Danmark? Och är det här vad vi har att vänta även i Sverige?
Först ska verkligen understrykas att vi inte ska göra misstaget att blanda ihop det här med talangutveckling. Det är lätt hänt, eftersom en av de mest populära (och mest populistiska) lösningarna som nämns på den upplevda svenska talangkrisen är att vi ska ta efter Danmark.
Men FCK:s värvning av Mads har ingenting att göra med att berika dansk seniorfotboll med bättre fotbollsspelare. Det här är blott ett sätt för en enskild klubb att försöka berika sig själv. Det handlar nu för dem därför också lika mycket om att bygga 15-åringens rykte som hans kvalifikationer som fotbollsspelare.
Det är knappast en slump att det plötsligt skrivs engelskspråkiga pressmeddelanden om en värvning till U17-laget. Min gissning är att det inte heller är en tillfällighet att ersättningen är så hög – och att den läckt till danska tidningar.
Det är bra PR helt enkelt.
Och oavsett om det här inte känns riktigt bra i magen är det var vi i Sverige också kommer hamna. I en återkommande aktiespekulation med fotbollsspelande barn.
Logiskt att 15-åringen får miljoner
De stora ligorna på kontinenten är sedan länge där och för den som kopplar bort att det är människor – barn – det handlar om så är det rent ekonomiskt logiskt att ersättningen även till de yngre spelarna börjar dra iväg.
För visst är det på ett sätt rimligt att familjer börjar kräva pengar tillbaka för (i högsta grad även i Sverige) skenande träningsavgifter, resor och materialkostnader som de betalat föreningarna längs vägens gång när spelaren i fråga sedan får ett högt värde för klubben.
Det är också logiskt att en 15-åring i form av ägare till en ren fotbollsaktie (i sig själv) får miljoner i ersättning om han som 18-åring senare kan rendera i hundratals miljoner för investeraren (klubben) i fråga. Krasst är det kanske till och med en undervärdering.
Men hur långt ner ska det gå? Om den lovande 15-åringen ska få miljoner. Vad ska den lovande 12-åringen ha? 100 000?
Och den mest framstående sexåringen? 10 000?
Är det fotbollen vi vill ha?
I Danmark varnar Silkeborg för att det kommer bli svårt att motivera mindre klubbar att investera i talangutveckling när de större sedan bara stjäl juvelerna. Talar vi ren talangutveckling talar också mycket för att det här är rent kontraproduktivt sett till nationens möjligheter till bred framgång på området.
Då har vi inte ens kommit in på hur 15-årige Mads påverkas av uppståndelsen, och hur incitamenten kommer påverka andra spelare och föräldrar.
Men det spelar ingen roll. Sanningen är att det kvittar vad vi tycker, tänker och vilken fotboll vi vill ha.
För det här är den fotboll vi får när vi spelar med i den europeiska pengamaskinen och låter oss dikteras av en idrottsrörelse där pengar styr allt.
Så inom en snar framtid kommer vi själva stå med en svensk 15-åring i Louis Vuitton-kläder (har de barnstorlekar?) på jakt efter marknadens dyraste EPA-traktor han kan köra till träningen.
Och en barnidrott som snart på alla sätt är en spegling av dess vuxna giriga pappa.