SKELLEFTEÅ.
Gud välsignade den sjunde dagen, helgade den, gav den vidare till Robert Ohlsson och Roger Rönnberg som byggde en liten tortyrkammare.
Följ ämnen
Match 7-matchdag.
Skellefteå välkomnade med strålande sol som värmde tills den bitande vinden högg tag.
Symboliskt nog tog de ut varandra, ungefär som Frölunda och Skellefteå gjort i detta nollsummespel till serie, 3–3 i matcher och nu en helt avgörande sjunde för dörren.
TV4-gänget kom med packning för en expedition och ett padelracket-bestånd värd lika mycket som ett ishockeyallsvenskt tv-avtal.
Det var ju en sådan typ av match.
Vid bortaseger väntade hemresa, mellanlandningar, byten och final i Göteborg på lördag, vid hemmavinst skulle de bli kvar här över hela helgen och fram till tisdag.
Själv hade jag med mig en kikare för att, sadistiskt, titta lite närmare på alla match 7-ansikten.
Hur ser ett sådant ut?
Det finns inte ett svar, det fanns i Skellefteå 5 800.
Vissa var glada, stålande och lyckligt ovetande om vad som lurade runt hörnet, andra såg härjade ut som en väggren i Albanien, de allra flesta var ändå av pessimismen sammanbitna.
En match 7-match är ju inte särskilt kul, och ska inte vara kul för någon.
Upplagt för en psykologisk thriller
Kul?
Kul kan det vara att kicka boll med barnen en stund, se en bra film av Galenskaparna, men en match 7-match är så mycket annat än just kul.
En match 7-match kan vara spännande, som neutralt objektiv betraktare kanske också en match att se fram emot, för de allra flesta med sympatier en lång med ångest dags färd mot en natt.
Kul blir det först efteråt, eller några år senare.
I ishockey i allmänhet och den här typen av matcher i synnerhet pratas det ofta och gärna om psykologi.
Skellefteå?
Hemmaplansfördel, en publik som börjat sukta igen, efter att ha legat och slumrat på sofflocket sedan de där gulden 2013 och 2014.
Frölunda?
Redan vunnit en match 7-match mot Leksand och hämtat ikapp ett 1–3-underläge i den här serien, dessutom efter en blytung hemmaförlust i sudden.
Upplagt för en psykologisk thriller, men i ishockey finns det ibland saker som väger tyngre än psykologiskt tjafs.
Som sargstudsar och spring i benen.
Som småländska bönder bände bort stenar
Skellefteå kom anstormande från första nedsläpp, sköt tidigt i ramen och gjorde 1–0 efter bara 2.28 när Jonathan Johnson sköt högt från bortre i powerplay och tillräckligt snabbt för att Lasse Johansson inte skulle hinna över ordentligt.
Jere Innala kvitterade visserligen med ett riktigt Jantunen-mål fri med Söderström efter en blixtsnabb omställning, men den här kvällen såg alla tidigt att de inte skulle räcka till.
Martins Dzierkals kämpade in 2–1 ungefär som småländska bönder bände bort stenar med ett spätt på sin åker.
Efter det målet kändes det som att Frölunda tog slut.
Om den första perioden var öppen och generös som en grekisk gårdsfest var den andra tanklös och tillknäppt på samma gång.
Linus Lindström styrskyfflade in 3–1 med några minuter kvar men som bäst liv i ladan blev det nog ändå när Henrik Tömmernes ”crosscheckade” Elias Salomonsson i ansiktet.
Publiken skrek FEM-FEM-FEM och SKANDAL-SKANDAL-EN DOMARSKANDAL när domarna inte dömde någonting.
Helt rätt, tycker jag.
I SM-finalen i mitten på 90-talet hade Salomonsson blivit utskrattad av sina egna lagkamrater.
1 / 3
Ingen desperation
Jag tittade en del på Roger Rönnberg med min kikare, han var totalt investerad i varenda situation i matchen, han grimaserade sig igenom de två första perioderna och såg ut som en blandning av en polsk höjdhoppare som förbereder sig för ett 2.40-hopp och Janne Schaffer.
När Frölunda kom ut för att göra en sista desperat forcering för att hänga kvar i slutspelet fanns inte mycket kvar.
Ingen desperation, ingen ”push”, som det heter nuförtiden, nej ingenting.
Tomt i tanken, inte en konstruktiv tanke.
Malte Strömwall plockades bort, punktades nästan, kvar fanns Jere Innala som inte kom loss riktigt, bakom de båda – ingenting.
Från Skellefteås 3–1-mål och fram till matchens absoluta slutskede lyckades inte Frölunda skapa en enda riktigt bra målchans och i den sista perioden fick de bara iväg två fjuttiga skott på mål.
Roger Rönnberg fick tillslut erkänna sig besegrad av sin kompis och tidigare assisterande kollega Robert Ohlsson, och han gjorde det med värdighet.
Rob och Roger, de har jobbat ihop, tränat ihop, vunnit ihop, duschat ihop, supit ihop, längre än så vill jag inte gå, och nu har Ohlsson för första gången sedan han lämnade Rönnbergs sida 2014 fått brotta ner sin läromästare.
Det kändes som att det var dags.
Finalspelet inleds här i Skellefteå på lördag, och den stora vinsten är ju faktiskt redan dragen.
Skellefteå slipper möta Växjö en gång till.
Finalen blir klubbens nionde på 13 år och det behövs varken kikare, teleskop eller lupp för att konstatera att det är oerhört imponerande.
Slutar de bara spela Coldplay när hemmalaget gör mål kan det bli riktigt bra drag i ladan framöver.
En tortyrkammare, på riktigt.