Landslagsstjärnorna behövde noll betänketid innan de bestämde sig för att vifta bort kopplingar till gängkriminella.
Deras förbund?
Jag vet inte, det är fortfarande alldeles tyst. De kanske letar efter en ryggrad?
Anklaga mig gärna för att vara fixerad, men det må så vara. Dels har ingen ännu förklarat hur de tänkt, dels finns det faktiskt värre saker att beskyllas för.
Som att ha lånat ut sitt goda rykte – sin roll som förebild, sin privilegierade position – till organiserad kriminalitet, till exempel.
Det har nu gått ett par dagar sedan en journalistisk granskning pekade på polisutredningar som indikerade att Sveriges främsta agentur (HMC) haft samröre med personer som kopplas till gängkriminalitet.
Det har gått tre dygn sedan vi, i Skärholmen, såg den vidrigaste av följder av att det flödar vapen och narkotika på våra gator.
Inte en enda kommentar
Mer än ett halvt landslag slöt på en sekund upp bakom superagenten Hasan Cetinkaya (jag tar, låt mig vara tydlig med det, inte över huvud taget ställning till uppgifterna om honom eller hans partner, jag vet inte och det här handlar inte om det). De gjorde det med bilder tillsammans med honom på privatjet, med gudfadern-referenser och maffiamotiv (herreminjesus vilken tonträff).
Det är hela saken.
Mjuka fakta är att agentbranschen är en miljö utan fasta konturer, befolkad av allsköns seriösa och mindre seriösa aktörer. Att det är svårt att alltid utkräva ansvar för relationer; i vissa miljöer är det mer sannolikt att ha bekanta som hamnat på fel sida lagen än att inte ha det – det gäller både fotbollsspelare och -agenter.
Hårda fakta: I en journalistisk granskning i en stor tidning påstods att det finns ”kopplingar” mellan Hasan Cetinkayas firma och den undre världen. Spelare, förebilder, brydde sig inte ett skit om det – de red ut till försvar för sin välgörare på en sekund.
Och mot detta, landslagsstjärnornas agerande, har deras förbund inte haft en enda invändning. Inte en enda kommentar.
I höstas satt jag ner med SvFF:s ordförande Fredrik Reinfeldt i en timma, för ett brett samtal om hans ledarskap och visioner. Vi pratade, bland annat, om fotbollens roll i utanförskapsområden.
– Vad kan fotbollen göra för att rätta till en del av det här? frågade Reinfeldt retoriskt. Alltså, det beskrivs nu som att det här är Sveriges största samhällsproblem, och så säger en del ”poliser, straff” och så. Då ska vi säga ”fotboll” också. Kan vi inte göra det?
Några veckor senare kallade han den påvisade kopplingen mellan gängkriminalitet och fotboll för ”ett allvarligt hot”.
Nu är Reinfeldt tyst
Om det finns något område, någon fråga, där mitt förtroende för SVFF-ordföranden är stort så är det i frågor som de här. Komplexa, samhällsorienterade frågor – han har ägnat ett yrkesliv åt att lära sig framstå som en statsman i skarpt läge.
Nu är han tyst. Nu är den handlingskraftiga generalsekreteraren Andrea Möllerberg tyst. Nu hörs inte ett ljud från kansliet i Solna.
Det går inte att tolka på något annat sätt än att de tycker att spelarna agerat rimligt när de bemött de här uppgifterna med närmast mangrann uppslutning kring en agent som just påståtts ha samröre med gängen.
Man kan tycka att uppgifterna är missvisande eller felaktiga, men man kan faktiskt inte garvande vifta bort dem (som spelarna gjort) eller ignorera dem (som förbundet gör).
Eller, ”ignorera” kanske låter illvilligt. Det är ingen vild gissning att det här diskuteras friskt på förbundet, enligt uppgift har det redan dryftats med undrande sponsorer. Men det här handlar ju faktiskt om mer än så, det är så grundläggande att det måste kommuniceras även utanför kansliet.
Det handlar om förtroende.
Det handlar om vad fotbollspubliken ska tro om spelarna och förbundet. De flesta av oss (inklusive Reinfeldts efterträdare på hans förra jobb) att gängen måste bekämpas på alla sätt som tänkas kan.
Hur ska vi förhålla oss till att idoler i landslagströja tycker att frågan är dum, eftersom de har en grym agent?
Och hur förhåller sig förbundet?
Gängkriminaliteten kräver liv – är tystnad verkligen ett alternativ?
1 / 6