What broke down for South Carolina, the debate for the new No. 1 and weekend picks

Well, that was quick. Just nine days into the 2020-21 women’s college basketball season, the nation’s No. 1 team was toppled Thursday as No. 8 NC State upended South Carolina on the Gamecocks’ home court. What does it mean for Bracketology? Which team will be the new No. 1 when Monday’s rankings come out? Our experts — ESPN.com’s Mechelle Voepel, Graham Hays, Charlie Creme and D’Arcy Maine — preview the Jimmy V Women’s Classic and the weekend ahead, and make their picks for the biggest games on the schedule.

Jump to predictions for the weekend’s top games

What broke down for No. 1 South Carolina on Thursday? What are the ripple effects in Bracketology, where the Gamecocks were the No. 1 overall seed? And, knowing we could have another upset before then, which team should take over No. 1?

Creme: While the Gamecocks were the overwhelming pick as the preseason No. 1 team in the country and had won 29 games in a row, most of us agreed this wasn’t a perfect team. A couple of areas were minor concerns, and they both showed up on Thursday night, contributing to No. 8 NC State’s 54-46 upset in Columbia. As talented South Carolina is, the Gamecocks are young. Who was going to provide the leadership that Mikiah Herbert Harrigan and Tyasha Harris provided last season? And do the Gamecocks have reliable, consistent perimeter shooting?

The leadership never materialized against the Wolfpack. A lack of urgency at key moments of the game was a problem as no one asserted herself when the game was on the line. I don’t expect this to be an issue as the season progresses. Every team needs more time together on the court, and South Carolina is no exception.

But the shooting might not be as easily correctable. The entire game was an evening of missed shots. South Carolina was 20-for-74 from the field (27.0%).

Sophomore guard Zia Cooke might be the key to better shooting. She was 1-for-5 from 3-point range against NC State, and the Gamecocks made 2-of-12 from deep. Cooke’s importance was really underscored on Thursday.

The loss doesn’t do major damage to South Carolina’s Bracketology status. The Gamecocks remain a No. 1 seed, although not No. 1 overall. That distinction goes to Stanford. South Carolina’s wins over South Dakota and Gonzaga last weekend don’t get forgotten because of this loss.

The biggest Bracketology impact is for NC State, which is now also on the top line. The Wolfpack entered the game No. 6 overall on the S-curve. A road win against the No. 1 team in the country is massive for the résumé no matter how quirky the season or circumstances might be. NC State elevates past Louisville and Baylor to become the fourth No. 1 seed. When compared to the teams NC State will be competing against for a No. 1 or No. 2 seed, the Wolfpack now have a win that almost no one in the country owns.

Voepel: Coach Dawn Staley was really unhappy with everything her Gamecocks did, including that no one stepped forward to get them organized on the court. This is where they miss a point guard with as much experience as Harris had, as Charlie mentioned. It’s also an example of what it’s like to play a Wes Moore-coached team if your offense is stagnant: It gets ugly and stays that way. Staley was irritated with South Carolina’s shot selection, or lack thereof. She pointed to the Gamecocks shooting 10.5% from the field in the second quarter and said, “I told our team I could be blindfolded with defense, and I could shoot better than 10%. That just tells me we’re taking bad shots and we don’t have any flow.”

Both teams looked like they were blindfolded at times Thursday, with each shooting less than 30%. Guard Destanni Henderson, who played so well in the Gamecocks’ two victories in South Dakota last weekend, was 1-of-13 from the field. The inside battle between South Carolina’s Aliyah Boston (4 of 14 from the field, nine points) and Elissa Cunane (3-of-13, 14 points) was basically a standoff with neither player at her best, Staley said.

But the Wolfpack just had a bit more life in this game and got a really key performance from Kayla Jones with 16 points and 12 rebounds. This is a wake-up call of sorts for South Carolina, which goes to No. 23 Iowa State on Sunday (ESPNU/ESPN App, noon ET). Cyclones coach Bill Fennelly excels at coming up with junk defenses against more athletic teams, and we know how much Iowa State will try to stretch South Carolina’s defense with the 3-ball.

South Carolina has some real work to do in practice the next couple of days, but it’s probably for the best for a young team to have a tough loss like this. Consider how the Gamecocks reacted to their last loss, in November 2019 to Indiana: They didn’t lose the rest of the season.

As for who will be No. 1 in Monday’s AP poll now, that’s interesting. No. 2 Stanford is still trying to figure out its schedule with the Santa Clara County ordinance prohibiting games or practice in the county through at least Dec. 21. Stanford is supposed to play at UNLV on Saturday, which will be the Cardinal’s second game this season. If they win, it seems likely they move to the top spot. But will No. 3 UConn, a team that still hasn’t played yet, move up, too? Or might No. 4 Baylor or No. 5 Louisville jump ahead of the Huskies if they win? And how far up will the No. 8 Wolfpack move if they win Sunday against Coastal Carolina?

With No. 3 UConn on a 14-day pause, No. 20 DePaul has stepped in to play No. 5 Louisville on Friday (ESPN/ESPN App, 6:30 p.m. ET) in the Jimmy V Women’s Classic. What intrigues you most about the matchup?

Hays: DePaul coach Doug Bruno and Louisville coach Jeff Walz are as good as anyone at not just identifying talent but talent that fits the way their respective programs play. Walz increasingly does that within the talent pool of, roughly, the top 50 recruits, while Bruno has to cast a slightly wider net, but both do it well. So as much as this game matters in the present, I’m interested to watch the future, namely Louisville freshmen Hailey Van Lith and Olivia Cochran and DePaul freshman Darrione Rogers.

Van Lith has been sensational through two games, but will a step up — both in level of opposition and pace of play — make her look more her age at all? Or is an up-an-down pace with a premium on shot-making the perfect stage for her to put down a marker in a race for freshman of the year honors that many of us essentially ceded to UConn’s Paige Bueckers?

On the DePaul side, Rogers is a top-50 recruit, something of a rarity for the Blue Demons. She hasn’t started yet but played starter’s minutes in a 93-91 season-opening loss against then-No. 13 Texas A&M.

Dana Evans is still Louisville’s star. Sonya Morris still leads DePaul’s veteran ensemble. But this game offers a glimpse of what’s ahead for two programs that always have plans.

Maine: OK, so it’s not the former Big East clash the original schedule had promised, but it’s a great matchup between two former conference foes and as good of a consolation prize as you’re going to get in 2020. These programs have history — DePaul holds a slight 17-15 edge in the all-time series — and might I remind you about the last time these two programs squared off? It resulted in a thrilling, jump-out-of-your-seat 73-72 upset by DePaul during the second round of the 2016 NCAA tournament. The rosters are obviously different now, but with the Blue Demons losing their first test of the season against Texas A&M and the Cardinals looking for an early signature win against a ranked opponent, both squads will definitely bring their A-plus games.

In a season with so many unknowns and uncertainties, teams will need to seize the somewhat elusive opportunities against quality, nonconference opponents because they might not have many other chances. It will be fascinating to see which of these teams and players step up on Friday and take advantage in this unexpected meeting.

Creme: First, we should give kudos to the coaches and schools and everyone else who made this matchup happen. The disappointment of not getting to see two top-five teams square off is eased by an excellent top-20 matchup. DePaul and the Big East had to agree to move a conference game against Villanova to make this game happen. That should be recognized. Flexibility is going to be needed on so many fronts this season, and this is a leading example of doing something under unforeseen circumstances that is good for the sport.

Any game that involves DePaul has the potential to be highly entertaining. Because of the style Doug Bruno’s teams play, the Blue Demons are capable of beating anyone in the country on the right night. DePaul plays fast, spreads the floor and has multiple 3-point shooters, led by veterans Morris and Lexi Held.

Bruno has often used five-guard lineups in DePaul’s first two games — that near upset of Texas A&M and a school-record 128-point performance against Chicago State — and the Cardinals have one of the best guards in the country in Evans and Van Lith, the reigning ACC freshman of the week, in their backcourt. Strength against strength makes for some fun.

What other game are you most looking forward to seeing over the next three days?

Maine: There are so many good matchups on the calendar this weekend that I have started typing and then deleting my response many times. But I can’t wait to see the Pac -12 showdown between No. 7 Arizona and No. 9 UCLA on Friday. The conference is so stacked this season, and both squads are looking for early bragging rights.

And this game of course features two of the top three best players in women’s college basketball in the Wildcats’ Aari McDonald and the Bruins’ Michaela Onyenwere. Both will contend for Pac-12 player of the year honors, as well as every other major award, down the stretch, so buckle in on Friday, grab some snacks and be prepared for the pair to trade buckets and wow with their highlight-worthy athleticism.

Creme: Contrasting styles can make for compelling basketball. That’s one of the reasons I am anxious to see No. 4 Baylor’s visit to No. 16 Arkansas on Sunday (ESPN2/ESPN App, 6 p.m. ET).

With Chelsea Dungee, Destiny Slocum and Amber Ramirez, the Razorbacks want to push the pace, shoot 3-pointers and make the game a bit frenetic. Baylor has size and would prefer getting the ball to NaLyssa Smith and Queen Egbo in the post.

Arkansas didn’t do a good job defending the interior against Maryland on Sunday, allowing 42 points in the paint in a 115-96 loss. The Lady Bears are more imposing than the Terps, so I am curious to see if the Arkansas defense shows improvement.

On the other hand, Baylor didn’t make a single 3-pointer Tuesday against South Florida, and the offense looked choppy at times. Despite the great news of DiDi Richards’ return, the Lady Bears are still searching for more playmakers in the backcourt. Arkansas has a few of those. How will those matchups play out and which team will show the most improvement in their areas of weakness?

Hays: The basketball rivalry between the states of Indiana and Kentucky is old enough that the annual high school girls’ basketball all-star series between the neighbors predates the NCAA women’s basketball tournament. But any women’s basketball rivalry between the universities that bear each state’s name was usually an afterthought. No longer. With both teams highly ranked and harboring significant postseason aspirations, Sunday’s meeting (ESPNU/ESPN App, 4 p.m. ET) is the biggest in series history.

Without making too much of a rout, No. 13 Indiana’s comprehensive dismantling of Eastern Kentucky in its season opener stood in contrast to last season’s more workmanlike opening win against similarly overmatched Mount St. Mary’s. With Grace Berger and Ali Patberg combining for 35 points and 13 assists and Mackenzie Holmes going for 26 points, 8 rebounds and 7 blocks, Indiana dominated the way a contender should against lesser competition. But with a backloaded Big Ten schedule, Sunday’s game might be one of only two opportunities to play a ranked opponent until the end of January. In other words, if the Hoosiers want to be taken seriously in the upper echelon, this is the time to earn that respect.

But on the other side, No. 11 Kentucky might have already turned heads with its early performances. Without Rhyne Howard, the preseason national player of the year, first Chasity Patterson and then Dre’una Edwards seized their opportunity to make a statement about the cast Kentucky can put around Howard.

It adds up to a game worthy of the basketball bad blood between the neighboring states.

After South Carolina’s loss, which other game this weekend has the single biggest Bracketology impact?

Creme: Of all the teams involved in these quality matchups this weekend, No. 25 Texas has the most to gain in its game against 12th-ranked Texas A&M on Sunday (ESPN2/ESPN App, 8 p.m. ET). The Longhorns have looked dominant in their first three games, and Charli Collier is the breakout star of the season’s first week. But beating SMU, North Texas and Louisiana Tech are merely footnotes on an NCAA tournament résumé. Knocking off Texas A&M would move to the top of the page. This game will also serve as a true measuring stick as to where Texas is in its transition from Karen Aston to Vic Schaefer on the sideline.

The Aggies enter the weekend as a No. 3 seed in Bracketology and the No. 10 team overall on my board. A win like this following one against DePaul could put Texas A&M in a position to make a possible move to the No. 2 seed line.

Sources: PSG exploring summer move for Messi

Paris Saint-Germain are exploring the possibility of signing Barcelona‘s Lionel Messi in the summer, sources have told ESPN.

Messi wanted to leave Barca in August after the 8-2 Champions League elimination to Bayern Munich and sources told ESPN at the time that Manchester City led the chase to sign him.

Insider Notebook: Man United give Solskjaer backing
Stream FC Daily on ESPN+

However, sources have told ESPN that Neymar and PSG sporting director Leonardo also discussed bringing the Argentina international to France at that time and have not lost interest in him since.

“I cannot talk about it at the moment,” PSG’s president Nasser Al-Khelaifi said on Thursday when asked about Messi’s future.

After PSG’s 3-1 win against Manchester United on Wednesday, Neymar told ESPN that he wanted to play with Messi next season.

“What I want most of all is to play with Messi again, to be able to enjoy him once again on the pitch,” Neymar said.

“He can play in my place, I have no problem with that! But I want to play with him next year, for sure. We have to do it next season.”

Messi, Neymar and Luis Suarez have remained close since their days together at Barcelona and the three have a WhatsApp group where they still talk.

He also is close with Angel Di Maria, Leandro Paredes and Rafinha who are in Paris as well.

Messi’s wage bill will be one of the stumbling blocks for PSG as he earns €60 million a year at Barcelona, much more than Neymar’s €36m a year or Kylian Mbappe‘s €20m a year at PSG.

Sources have told ESPN that the immediate priority for the club is securing extensions to Neymar’s and Mbappe’s contracts.

Joseph, 8, värvad för en jättesumma

Många av de största stjärnorna inom e-sporten är väldigt unga. Men Joseph Deen, 8, är yngst av alla proffsen. Amerikanen har skrivit på för det nya laget Team 33, enligt Dot Esports och har arbetat med dem ända sedan han var sex år gammal.

– Vi är väldigt exalterade över att ha Joseph i vårt exklusiva Team 33-lag, säger lagets medgrundare Tyler Gallagher enligt Dot Esports.

Åttaåringen fick en dator värd 42 000 kronor samt en bonus på ungefär 300 000 kronor när han skrev på kontraktet. 

– Vi har gjort en poäng av att träna honom under de senaste åren eftersom unga gamers är framtiden, och vill vill börja träna dem tidigt.

Föga förvånande har nyheten blivit en het potatis i e-sportvärlden med tanke på Joseph Deens unga ålder. Många på sociala medier har visat sin ilska mot värvningen och samtalet har riktats mot de lager som finns i USA kring barnarbete.

”Skeptisk till det”

E-sportadvokaten Ryan Fairchild menar att Team 33 kan ha hittat ett kryphål i lagen för att kunna värva åttaåringen, genom att utnyttja regelverket inom nöjesbranschen där barn får arbeta under särskilda villkor.

”Jag är skeptisk till att de har ägnat mycket tanke åt att utreda lagarna det vid det här laget”, skriver han på Twitter.

Fortnitetillverkaren Epic Games tillåter inte att barn under 13 års ålder tävlar i turneringar, så Deen kommer få vänta på att tävla på några av de största scenerna. 

Följ SportExpressen E-sport på Facebook och Twitter!

Barnen lockas till över Sverige och försvinner


Jag tittar på ett fotografi som inte försvinner från näthinnan. Det är taget i Göteborg sommaren 2013. Inte ett moln syns på himlen. Det är den 20:e juli och värmen omsluter konstgräsplanen. I bakgrunden guppar ett segerrusigt publikhav och framför kameralinsen ler en 16-årig kille från Uganda stort.

Kampala Junior Team har vunnit finalen och nummer 5, Charles Ssali, har avgjort med bara minuter kvar.

Strax bakom honom till höger – man ser inte hela ansiktet – står en annan person. Han bär en svart matchtröja med texten UGANDA över magen.

Han heter Mohamed Abdi Elmi, och det är inte sista gången han passerar genom händelsernas centrum.


Charles Ssali jublar. Bakom priset som MVP: Mohamed Abdi Elmi.

Foto: Tommy Holl

Inte nog med att Charles Ssali har avgjort finalen, han håller upp ett pris som turneringens mest värdefulle spelare.

Efter matchen försvinner spelarna i Kampala Junior Team, en efter en. 

Ingen märker något. Ingen anmälan görs, inga nyhetsartiklar skrivs, ingenting händer. Jag ska snart upptäcka att det andra laget som Kampala Junior Team skickar till Gothia Cup 2013, det som vinner turneringen för 18-åringar, också innehåller ett antal spelare som tycks gå upp i rök. 

Jag ska förstå att samma sak hände 2012 och att det hela upprepas 2014, och att det finns skäl till att ingen vill berätta hur det gick till.


För min del inleds försöken att söka svar på allt det här under februaris första dagar 2019 när jag skriver om Kalmar FF:s Lumala Abdu för första gången.  

Abdu är uppmärksammad i Sverige. Han kommer flygande genom seriesystemet via Mjällby AIF och når allsvenskan med en fascinerande livshistoria. Den berättas om och om igen och tar alltid sin utgångspunkt i hur han släpps av på Sturup som 16-åring, lämnad åt sitt öde av en så kallad ledsagare och flyttar in på ett boende för ensamkommande i Bromölla. Division sju-laget Gualöv ger honom chansen att spela fotboll – och han visar sig vara oväntat bra med tanke på att han ”aldrig tidigare spelat organiserat”. 

Det är bara det att historien om Lumala Abdu till stora delar tycks vara osann. Han heter av allt att döma inte Lumala Abdu, utan Charles Ssali.


Lumala Abdu i träning med Kalmar FF, 2019.


Anledningen till att jag börjar nysta i alla frågetecken som finns för Abdus identitet är en granskning av division 3-klubben Växjö United. 

Växjö United är en historia för sig, men den är tätt sammanflätad med det jag ska berätta nu. På senare år har matchfixningsmisstankar, konkurser, försvunna bidragspengar, hot, uppgifter om människoexploatering och falska identiteter blandats friskt i rapporteringen om klubben. I huvudsak riktas polisens misstankar mot personen bakom föreningen, den före detta socialdemokratiske kommunpolitikern Mohamed Abdi Elmi, 39. 

Själv har jag haft svårt att släppa polisens spår om människoexploatering.

I december 2018 berättar DN att en tidigare spelare i Växjö United polisanmält ett hot. Hotet har framställts av en företrädare för klubben. Spelaren går i samband med sin polisanmälan till Migrationsverket och berättar att han vistats i Sverige under falsk identitet. Polisen säger därefter att man utreder huruvida det kan finnas ”fler fall med falska identiteter, liksom uppgifter om att personer har fått asyl i Sverige med hjälp av felaktiga uppgifter”.

De misstänker att det hela är organiserat.

– Vi behöver veta om någon utnyttjar unga, talangfulla fotbollsspelare i andra länder och lockar hit dem under förespeglingen att de ska bli proffs. Då har någon haft ett intresse av att de ska komma hit, säger polisen Nils Martling när jag pratar med honom.

Det är under en av många sökningar på ugandiska spelare i Sverige jag upptäcker Lumala Abdu.

Efter en omfattande kartläggning av de många sambanden och likheterna mellan honom och Charles Ssali stämmer jag till slut träff med honom i Kalmar. När jag visar honom ett klipp från Gothia Cup 2013 stelnar han. Han känner inte igen någonting, säger han. Vet inget. Vi sitter och pratar en lång stund. Dementierna övergår i mer defensiva svar. Han trasslar in sig i ett förslag om att vi ska prata om ”det här” senare.


Lumala Abdu förnekar för SportExpressen att han är samma person som Charles Ssali.


I två senare polisförhör minns inte Abdu någonting, får jag höra.

Sommaren 2019 lämnar han Sverige. Han har fått chansen i Ugandas landslag under Afrikanska Mästerskapen. Ett par soloräder i en av turneringens första matcher räcker för att ett erbjudande från Egypten ska dyka upp. Abdu lämnar Syrianska, där han varit på lån, för att flytta till klubben Pyramids. 

Samtidigt rapporterar ugandiska fotbollssajter att Abdu inte kan resa in i sitt hemland för hemmalandskamper. Skälet som uppges är att han och en lagkamrat till honom, också baserad i Sverige, väntar på svenskt medborgarskap. Det står att båda fått uppehållstillstånd i Sverige med hjälp av asylskäl som inte är giltiga om de återvänder till Uganda.


Kampala Junior Team firar titeln för 18-åringar – med Mohamed Abdi Elmi längst till höger.


Tiden går. Polisens utredning strandar och spåret om människoexploatering likaså.

Men i min inkorg ramlar det in tips, jag får bilder på ett pass och tar emot telefonsamtal från gamla tränare till ugandiska spelare som har känt att ”något varit på tok”. Jag kommer i kontakt med lagkamrater till olika spelare som säger samma sak.

Under hösten 2020 har spåren blivit många. 

Jag återvänder till bilderna från Gothia Cup och finalen 2013. Efter lite pusslande hittar jag stora delar av Kampala Junior Team-laget i det svenska seriesystemet, trots att flera av spelarna nu presenterar sig med nya namn. 


Charles Ssali under finalen 2013.


Som bäst har det gått för en mittfältare. 

I Sverige heter han Kamaliza Mahad Ndhodhi och dyker först upp i Seskarö IF i Norrbottens division 5. Likheterna med Lumala Abdus historia är flera. I februari 2014 figurerar Ndhodhi i en artikel från SVT och berättar att han ”inte har spelat fotboll på två år”. Hans medspelare tycker att han håller ”landslagsklass”. Han flyttar snart vidare till Växjö. 

Kamaliza Mahad Ndhodhi heter egentligen Moses Waiswa och säljs så småningom till Syrianska. Nu för tiden är han proffs i sydafrikanska Supersport United och spelar landslagsfotboll för Uganda.


Moses Waiswa – eller Kamaliza Mahad Ndhodhi – vinner en duell i Gothia-finalen 2013.

Kamaliza Mahad Ndhodhi registrerar sig hos myndigheterna i Sverige den 23:e september 2013, samma dag som Lumala Abdu och två andra lagkamrater.

Jag börjar dokumentera deras första år i Sverige och slås av hur många nyhetsartiklar i lokalmedier som påminner om varandra. Ugandiska spelare dyker upp från ingenstans. Tränarna är häpna, medspelarna likaså

Kartläggningen växer snabbt. Jag ser att flera av spelarna från U18-laget blir kvar i Sverige också. Detsamma gäller för truppen som reser till Gothia Cup 2014, och den som reste 2012.

Det går fem timmar, det går tio. Jag kopplar ihop Facebook-profiler, Instagram-konton, fotografier, blogginlägg, nyhetsartiklar, folkbokföringsuppgifter och offentliga handlingar. En arbetsdag blir en vecka, två veckor blir tre. Omfattningen skenar från en sida till 45. Sedan växer den ännu mer.

Tio spelare blir 25. 

25 blir 50. 

Efter flera veckors arbete innehåller kartläggningen i närheten av 80 ugandiska fotbollsspelare och ledare som har kommit till Sverige, nästintill alla mellan 2012 och 2014. Det jag hittar tyder på att antalet är större.

Vad är det egentligen som har hänt?


Spelare från Kampala Junior Team får instruktioner, 2013.


Jag begär ut handlingar från Migrationsverket för att bringa mer klarhet i sammanhanget. Tillbaka får jag en lista som visar när spelarna och ledarna sökt sina uppehållstillstånd. 

De flesta – några av spelarna visar sig vara registrerade som kongoleser eller somalier i Sverige – har registrerats hos myndigheterna mellan juni och september, tiden under och efter Gothia Cup. 

Då ansökte spelarna och ledarna om uppehållstillstånd*

Spelare 1 2011 – Juni

Spelare 2 2012 – Augusti

Spelare 3 2012 – Augusti

Spelare 4 2012 – Augusti

Spelare 5 2012 – Augusti

Spelare 6 2012 – Augusti

Spelare 7 2012 – Augusti

Spelare 8 2012 – Augusti

Spelare 9 2012 – Augusti

Spelare 10 2012 – Augusti

Spelare 11 2012 – Augusti

Spelare 12 2012 – Augusti

Spelare 13 2012 – Augusti

Spelare 14 2012 – September

Spelare 15 2012 – September

Spelare 16 2012 – September

Spelare 17 2012 – September

Spelare 18 2012 – September

Spelare 19 2012 – September

Spelare 20 2012 – September

Spelare 21 2012 – November

Spelare 22 2012 – December

Spelare 23 2013 – Februari

Spelare 24 2013 – Mars

Spelare 25 2013 – Juni

Spelare 26 2013 – Juni

Spelare 27 2013 – Juni

Spelare 28 2013 – Juni

Spelare 29 2013 – Juli

Spelare 30 2013 – Juli

Spelare 31 2013 – Augusti

Spelare 32 2013 – Augusti

Spelare 33 2013 – Augusti

Spelare 34 2013 – Augusti

Spelare 35 2013 – Augusti

Spelare 36 2013 – Augusti

Spelare 37 2013 – Augusti

Spelare 38 2013 – Augusti

Spelare 39 2013 – Augusti

Spelare 40 2013 – Augusti

Spelare 41 2013 – September

Spelare 42 2013 – September

Spelare 43 2013 – September

Spelare 44 2013 – September

Spelare 45 2013 – September

Spelare 46 2013 – September

Spelare 47 2014 – Mars

Spelare 48 2014 – Mars

Spelare 49 2014 – April

Spelare 50 2014 – Juni

Spelare 51 2014 – Juli

Spelare 52 2014 – Augusti

Spelare 53 2014 – Augusti

Spelare 54 2014 – Augusti

Spelare 55 2014 – Augusti

Spelare 56 2014 – Augusti

Spelare 57 2014 – Augusti

Spelare 58 2014 – Augusti

Spelare 59 2014 – Augusti

Spelare 60 2014 – Augusti

Spelare 61 2014 – Augusti

Spelare 62 2014 – Augusti

Spelare 63 2014 – September

Spelare 64 2014 – September

Spelare 65 2014 – September

Spelare 66 2014 – September

Spelare 67 2014 – September

Spelare 68 2014 – Oktober

Spelare 69 2014 – Oktober

Spelare 70 2014 – Oktober

Spelare 71 2015 – Februari

* SportExpressen har kartlagt ett antal ytterligare ugandiska spelare som rest med Kampala Junior Team och spelat eller spelar fotboll i Sverige. Vissa saknar datum för ansökan om uppehållstillstånd hos Migrationsverket. Efter svar från Migrationsverket har dessutom ett antal spelare tillkommit i kartläggningen.

I kartläggningen tyder det mesta på att en stor majoritet av spelarna har rest till Sverige med Kampala Junior Team för att delta i Gothia Cup. Det finns även flera exempel på spelare som kommit med en annan akademi, Kent Sports Academy, i synnerhet 2014. I andra fall, där det är svårare att fastslå, framstår det som sannolikt att spelaren kommit med något av lagen. De flesta är födda mellan 1993 och 1998. 

Ett flertal spelare har i likhet med Charles Ssali av allt att döma bytt namn. I intervjuer runtom i landet vill inte många gå in på hur man hamnat i Sverige. Det är, säger flera, en lång historia, och deras tränare har fått höra detsamma. 

Ingen vill prata om det som har varit.


När jag går tillbaka och letar efter nyhetsartiklar om försvunna fotbollsspelare från 2010-talets början tar rapporteringen slut vid en besynnerlig tidpunkt.

Under 2000-talets första år pågår en diskussion i Sverige om ungdomsspelare som avviker i anslutning till Gothia Cup. Både arrangören och polisen uttrycker bekymrat hur det inträffat flera år i rad. 2008 är det fem spelare från Tanzania som inte går att hitta. 

Migrationsverket reagerar och skärper kraven för att få inresetillstånd till turneringen. Från och med 2011 är det fingeravtryck som gäller, berättar bland andra SVT. 

Leif Andersson, enhetschef på asylprövningsenheten i Göteborg, poängterar samtidigt att de spelare som avviker brukar vänta ett par månader med att söka asyl för att det inte ska vara lika lätt att göra kopplingen till Gothia Cup. 

Gränspolisen: “Välkänt problem med viseringsmissbruk”

För att som afrikansk fotbollsspelare få möjlighet att delta i Gothia Cup behövs ett viseringstillstånd. Ugandiska lag som deltog under början av 2010-talet fick sina viseringstillstånd prövade av den norska ambassaden i Nairobi, inom ramen för Schengen-avtalet.

Att komma till Sverige med viseringstillstånd och sedan söka asyl är tillåtet, vem som helst har rätt att söka asyl och få sitt ärende prövat av Migrationsverket.

– Oavsett om man tagit sig till Sverige med hjälp av ett visum eller genom att passera gränser dolt har du fortfarande rätt att söka och få din asylansökan prövad i Sverige, säger Patrik Engström, chef för Gränspolisen.

– Men själva syftet med en visering är att man gjort en förhandsbedömning. Man anger att man ska delta i en idrottstävling till exempel. Man är skyldig att förhålla sig till det och vara sanningsenlig i sin visumansökan, men även lämna Schengen när viseringen går ut. Schengen är en del av EU-staternas reglerade migration.

Avvikelser från viseringar har länge betraktats som problem av svenska myndigheter och varit föremål för åtgärder.

– Viseringsmissbruk är ett omfattande men välkänt problem. Missbruk av viseringar i samband med idrottsevenemang har varit en trend länge. Allt eftersom Europas gränskontroll blivit mer effektiv har man i större utsträckning börjat använda viseringsbedrägerier. Till exempel har vi haft problem med att man får visum för att delta i maratonlopp i Sverige, men där man inte dyker upp utan söker asyl i Norge. Det är ett vanligt förfarande, säger Engström. 

– Det spelar ingen roll om man bara stannar kvar, söker asyl eller arbetstillstånd. Vi kallar det missbruk eftersom det inte var det ursprungliga syftet med viseringen. Viseringar är ofta ett sätt att komma till Europa.

Men åsikterna om huruvida Gothia har ett problem med spelare som avviker eller inte går isär.

Sommaren 2011 kommenterar svensk polis en rapport från norska Stavanger som menar att spelare ”köper” platser i lag som ska resa till både Gothia och norska Norway Cup för att sedan avvika och söka asyl i Skandinavien – men den avvisas av turneringens generalsekreterare Dennis Andersson.

– Jag vill inte tro att det sker att det köps platser. Det sker väldigt noggranna kontroller innan någon kommer till Gothia Cup, säger han.


Gothia Cups generalsekreterare, Dennis Andersson, på plats under turneringen 2013.



Rapporteringen når sin kulmen året efter. Flera svenska medier rapporterar att totalt 30-40 barn har avvikit från Gothia Cup sedan 2000-talets början, och 2012 berättar kriminalinspektör Eva Lannborg att man har ett nytt, dystert rekord: Sex spelare är borta, den yngste tolv år.

Men sedan ljusnar det.

Sommaren 2013, tre dagar efter att Charles Ssali avgjort finalen mot Consodole Sapporo, pratar Lannborg med Göteborgs-Posten igen.

Den här gången är det gladare besked.

– I år har vi faktiskt också rekord. Vi har inte fått en enda anmälning, säger hon.


Att en ung person från Uganda vill till Sverige har sina skäl. I Uganda är fattigdomen utbredd, rättsstaten svag och korruptionen överallt. Förtrycket av homosexuella är extremt och kvinnans ställning väldigt svag.

Att ugandiska idrottsmän och -kvinnor avviker under utlandsresor inträffar därför återkommande, och skälet är i regel detsamma: Jakten på ett bättre liv. 

Jag läser fotbollsspelaren Micheal Aziras vittnesmål på The Players’ Tribune och slås av den råa uppväxt han beskriver. Sex syskon i ett litet rum. Rån och skjutningar utanför dörren, föräldrar som sliter dag och natt för att livet inte ska falla isär. 

Förhoppningarna om en drägligare tillvaro hör ihop med drömmen om att komma därifrån.


Fattigdomen i Uganda är utbredd.


Många exempel på ugandiska idrottare som avvikit

• 2003 avvek ett par unga fotbollsspelare från Kampala efter en turnering i Holland. De hittades så småningom, bland annat efter att Ugandas idrottsminister kopplats in och fått hjälp av Interpol.

• 2009 avvek sex cricketspelare i Ugandas U19-landslag i Kanada. Lagets tränare anmälde deras försvinnande omedelbart. 

• 2014 avvek tre ugandiska rubgyspelare i Tyskland – innan de dök upp i Wales våren efter. Ugandas rugbyförbund motsatte sig det hela högljutt.

• 2017 avvek tre boxare som hade deltagit i AIBA World Championships i Tyskland. Ugandas nationella sportråd krävde svar från boxningsförbundet och beklagade sig.

• 2018, under Gold Coast Commonwealth Games i Australien, avvek sex ugandiska idrottare. Deras pass överlämnades till den australiska polisen av lagledningen och i hemlandet höjdes röster för att förhindra liknande fall.

Cricketspelare, boxare och friidrottare. Det finns många exempel på ugandiska idrottare som har avvikit från viseringar bara de senaste åren, men en uppenbar skillnad går att ta fasta på när det gäller ungdomsspelarna som stannat i Sverige: Det är ingen som reagerar.

Resorna till Gothia Cup var inga hemligheter. Titlarna som Kampala Junior Team vinner är omskrivna på hemmaplan. Både när lagen ska ge sig av och återvänder hem ansluter representanter från det ugandiska förbundet och politiker till pampiga ceremonier. 

Spelarna står uppradade, det hålls tal och ser högtidligt ut.


Avskedsceremoni för Kampala Junior Team, 2013.

Den regionala idrottsministern i Buganda, ett subnationellt kungadöme i landets södra delar, Henry Ssekabembe, säger några väl valda ord till spelarna i Kent Sports Academy, 2014.

– Ni åker till Europa för att spela fotboll. Ni kommer att representera Uganda. Var disciplinerade och försök aldrig rymma, Interpol kommer att leta efter er, säger han.

Men så blev det ju inte. 

Minst hälften av spelarna i laget blir kvar i Sverige. Jag hittar ingenting om att Interpol har letat efter dem. Vare sig deras tränare, ministern eller representanten från förbundet som också är på plats gör något väsen av sig.

Jag hittar ingen utredning, inga efterlysningar, ingen tränare som gör några anmälningar, inga pass som överlämnas från lagledare. Inte 2012. Inte 2013. Inte 2014.

Inte ens när flera av spelarna dyker upp på elitnivå och spelar under andra namn – inte ens då höjer någon från Uganda på ögonbrynen.


Kampala Junior Team firar ett mål, Gothia Cup 2013.

Foto: Tommy Holl

Handlar det här verkligen om spelare som avviker?

Det är det stora frågetecknet som tornar upp sig över den här historien. 

Månaderna efter sin ankomst gör spelarna och ledarna entré i det svenska seriesystemet. Jag listar deras första klubbadresser – och fram träder ett mönster.

Av alla olika destinationer i Sverige är det ett område som sticker ut i kartläggningen. I närheten av 50 ugandiska spelare och ledare kommer till Växjö-trakten. 

Nästan 40 olika spelare och ledare passerar genom samma klubb. Nästan 30 har den som första klubbadress i Sverige.

Fram till 2015 heter den Sufstars FC, men byter sedan namn till Växjö United.

Det ska snart visa sig hur vägen från Kampala dit inte bara handlar om en vilja att komma bort från något. 

På andra sidan finns någon som vill hämta ugandiska ungdomar till Småland.


Redan i början av 2000-talet utmärkte sig ugandisk ungdomsfotboll i Sverige. Kampala Kids League, en välgörenhetsverksamhet, åkte på turné i Skandinavien varje sommar och vann massor av titlar i Gothia Cup, Norway Cup och danska Dana Cup. 

Fram till 2009 var laget en stående attraktion under somrarna i Göteborg. När deras besök upphörde fanns en annan organisation redo att föra traditionen vidare: Kampala Junior Team (KJT).

Ledaren för KJT, Kabugo Mansoor, hyllas ofta i Uganda. Själv framhåller han och KJT gärna hur organisationen finns till för att hjälpa utsatta och föräldralösa barn i Kampalas förorter. 


Kabugo Mansoor håller tal hos KJT, 2020.

Foto: Privat/KJT

Klubben lyfts dessutom fram av det ugandiska förbundet och deltar i olika regionala serier – men framför allt lockar den barn och föräldrar med sina resor till Europa.

Lagen som åker på Gothia Cup i början av 2010-talet innehåller flera blivande landslagsspelare. Den mest framgångsrika är Farouk Miya, i dag i turkiska Konyaspor. 

Miya startar på topp i Gothia-finalen för 16-åringar 2013. 

Efter slutsignalen åker han till Halmstads BK och IFK Norrköping för att provträna innan han flyger hem till Uganda igen. En kort tid senare säljs han till belgiska Standard Liége. 

Farouk Miya i spel för Ugandas landslag.


Charles Ssali och Farouk Miya, Gothia Cup 2013.

Foto: Skärmdump från Viasat Sport / Viasat Sport

Med sig på provspelen i Halmstad och Norrköping har Miya en annan spelare från KJT, skyttekungen i U18-laget som också vinner Gothia Cup.

Vi kan kalla honom Stjärnan.

Det har gått bra för Stjärnan. Han är också landslagsman för Uganda. Jag hör mig för med personer som stött på honom i svensk fotboll och får en samstämmig historia beskriven för mig. Egentligen ska Stjärnan åka hem med samma flyg som Farouk Miya sommaren 2013, men när det är dags att kliva på planet är han inte där. I stället blir han kvar i Sverige och tar sig till Växjö. I september söker han uppehållstillstånd, samma dag som tre lagkamrater. Namnet han använder skiljer sig från det som finns i laguppställningen i Gothia Cup.

När säsongen 2014 drar i gång gör Stjärnan debut i division fyra. Han öser in mål för uppstickarföreningen Sufstars FC. 

Jag försöker prata med honom, men han vill inte. 


Lagaptenen i Sufstar, Ziani Ousama, och Mohamed Abdi Elmi, i september 2013.

Foto: Ziani Ousamas Facebook-konto. / Skärmdump Facebook.

Den här resan, från Kabugo Mansoors ungdomslag i Kampala till Mohamed Abdi Elmis kometlag i Småland, den gör i närheten av 40 ugandiska spelare under bara ett par år. Totalt sett är det nästan 50 ugandiska spelare som hamnar i Växjö-trakten. Flera av spelarna spelar i andra, närliggande klubbar.

Sufstars är en förgrening av Somaliska Ungdomsföreningen i Växjö, hemmahörande i stadsdelen Araby, som av polisen ska komma att klassas som ett ”särskilt utsatt område” några år senare. Fotbollsklubben grundas 2004. 

Laget vinner division sex 2012, och därifrån tar det fart. 

Av sin ordförande och starke man, Mohamed Abdi Elmi, beskrivs Sufstars ständigt som ett integrationsprojekt. Den aspekten och insatserna i Araby skildras titt som tätt i olika medier.

– Vi jobbar med att vägleda spelarna bort från problem och se de goda möjligheterna i samhället. Tillsammans är vi starka och då vinner vi samtidigt fotbollsmatcher, säger Elmi till Smålandsposten 2015. 

I samma artikel berättar lagkaptenen, Ziani Ousama, att det är många spelare från Uganda i laget, och hur han och Mohamed Abdi Elmi upptäckt spelarna på Gothia Cup. 

Jag får tag i Ousama och frågar hur det hela egentligen gick till.

– Jag jobbade på Gothia Cup och berättade för Elmi att det var ett grymt lag. Han kände redan till dem och pratade med grabbarna och tränarna där. Jag vet inte hur det gick till, hur de fick stanna. Men Elmi var ju anställd på kommunen. Han fixade till något, lite lägenheter och så, säger han.

– Hela laget kom till Växjö innan Gothia också. Vi mötte dem i en träningsmatch. Jag spelade i ett annat lag men gick till Sufstars eftersom Elmi sa att han skulle fixa så att alla de här grabbarna skulle spela för laget.

Ni som inte kom från Uganda undrade aldrig hur det var möjligt? Många av spelarna var ju 16 år och ni spelade i division 5.

– Det var bara jag och två andra kvar när de duktiga grabbarna kom, resten fick lämna. Jag tänkte bara att det var häftigt att så många kunde stanna. Jag hade ingen kunskap om hur sådana saker gick till på den tiden.

Som mest uppmärksamhet får Sufstars när man lyckas slå ut Växjös stora fotbollsstolthet, Öster, ur Svenska cupen 2015.

Till säsongen 2016 byter klubben namn till Växjö United och går upp i division 3.

En del av det här överraskar mig – framför allt hur många spelare som kommit just dit – men inte allt. 

Redan i början av 2010-talet åker Kabugo Mansoor med en grupp unga ugandiska spelare till Växjö. Det ser ut som ett träningsläger, en av spelarna beskriver det på samma sätt i en blogg.


Lumala Abdu – eller Charles Ssali – i träningsmatch med Sufstar, 2013.

Foto: Privat/Ziani Ousama

Kopplingen mellan Mansoor och Elmi, mellan Kampala och Växjö, växer sig allt starkare. 

Jag hittar bilder från sommaren 2013 där Lumala Abdu – eller Charles Ssali – spelar en träningsmatch med Sufstars i Växjö. 

Sedan tidigare har jag samlat på mig bildmaterial på när Mohamed Abdi Elmi besöker Kampala Junior Teams klubbledning i Kampala inför Gothia Cup 2013 – och när han firar titlarna i turneringen med laget.

Mohamed Abdi Elmi hos KJT i Kampala.

Foto: Privat/KJT

Mohamed Abdi Elmi hos KJT i Kampala.

Foto: Skärmdump från KJT Facebook

Mohamed Abdi Elmi och Kabugo Mansoor firar en titel i Gothia, 2013.


Dessutom finns bilder på när KJT-chefen Kabugo Mansoor, som är med på mötena i Kampala, jobbar för Sufstar och Växjö United – men även när han gratulerar Lumala Abdu till kontraktet med Kalmar FF.

Mansoor i Sufstar.

Foto: Privat/Kabugo Mansoor

Mansoor gratulerar Abdu till flytten till Kalmar.

Foto: Kabugo Mansoor:s Facebook

I ytterligare bildmaterial från Gothia Cup 2013 syns spelare efter spelare från min kartläggning. Han med den spexiga frisyren. Han med tre olika namn. Han som framställs som ett lyckat utlandsproffs i sitt hemland trots att han tycks vara bänkad i svenska division fem.

Men framför allt är Mohamed Abdi Elmi med överallt. 

Han inte bara firar titlarna, han promenerar runt planerna under Gothia Cup, hänger över ett staket och spejar intresserat på KJT, hela tiden i en Uganda-matchtröja.


Mohamed Abdi Elmi tittar på KJT, 2013.

Bredvid sig har Elmi ett par personer jag börjar känna igen. Framför allt är det en annan man som börjar bli bekant. Han håller i ett papper och har keps på sig.

Han är med på mötet i Kampala, han är med på Gothia – och han är med i Växjö.

Vem är han?


Efter hundratals frågetecken, resultatlösa telefonsamtal och en administrativ process som aldrig tycks ta slut kommer äntligen svar.

På en obskyr hemsida med kontaktuppgifter till Kampala Junior Team omnämns en ”Swedish Branch”. Ett telefonnummer står listat under. Det går till en Moses Male, skriven i Araby, Växjö.

Male har jobbat eller jobbar som lastbilschaufför. I en branschtidning där han intervjuats om sitt arbete läser jag att han kom till Sverige 2002, har ett engagemang i både boxning och fotboll, och under 2000-talets första decennium är engagerad i en annan lokal fotbollsklubb, Växjö FC.

Ungefär samtidigt som jag gör den här kopplingen lossnar dokument från Ugandas bolagsverk om ett företag jag börjat intressera mig för, Actic Sports.

Actic Sports har en hemsida där det står att företaget vill hjälpa unga idrottare i Uganda att visa upp sina färdigheter i Europa. Kontor finns i Växjö och Kampala. Där finns också telefonnummer, ett ugandiskt och ett svenskt, men inget går att komma fram på. 

Företaget säger att man samarbetar med ett antal idrottsföreningar i Växjö-området, däribland Växjö United, men även föreningar i Hovmantorp och Rydaholm. De två sistnämnda känner inte till samarbetet när vi pratar med dem. Dessutom finns bilder på Kampala Junior Teams Gothia-vinnande lag och klubbmärket som tillhör den andra bekanta akademin, Kent Sports Academy.

Jag bläddrar bland filerna från bolagsverket och får upp en pdf med tre fotografier på Actic Sports ägare. 

En av dem: Moses Male.


Handlingar från Ugandas bolagsverk.

Foto: Ugandiska bolagsverket

Male svarar i telefon direkt. Han berättar om Actic Sports och har, till skillnad från nästan alla andra i den här historien, inga problem med att utveckla hur det ligger till. 

På grund av sin bakgrund i Kampala fick han kontakt med Kabugo Mansoor och Kampala Junior Team. Han bjöd in honom och ett par spelare till att träna inför Gothia Cup redan 2011.


Kabugo Mansoor och Moses Male i Växjö, 2011.

Foto: Privat/Kabugo Mansoor

– Tanken med Actic Sports var att skapa ett sorts utbytesprogram och visa spelarna stöd, säger Male.

Male säger att Mohamed Abdi Elmi tog kontakt med Kabugo Mansoor på egen hand under ett träningsläger i Växjö. 

– Jag kände inte till Sufstars. Det var en liten förening, väldigt svag. Men Elmi var intresserad. De var med i en träningsturnering vi anordnade. Elmi och Mansoor blev bekanta då. Sedan ville Elmi följa med mig till Kampala. Han förklarade inte varför riktigt, jag förstod det som att han ville ha tag i spelare till sin klubb och sälja dem, säger han.

Vad sa Elmi under mötet i Kampala?

– Det var inget om att han skulle importera hela laget. Det har jag inget minne av. Han ville bygga en akademi. Spelare skulle komma från en annan klubb, och om allt gick bra skulle han sälja dem sen. Det var planen som jag uppfattade det. Men allt det här gick helt fel. Jag bröt upp från KJT helt eftersom vi inte gick åt samma håll.

Vilket håll menar du?

– Jag vet inte. De här människorna gick bakom ryggen på mig, Elmi och Mansoor. Vad de ville göra var totalt annorlunda från vad jag ville göra. Min idé och mina tankar var något annat. Det kanske var därför de aldrig involverade mig i sina planer. Kabugo (Mansoor) är den enda jag har jobbat med, aldrig Elmi. Och Kabugo gick bakom ryggen på mig och jobbade med Elmi i stället.

Har du någonsin frågat dig hur det kom sig att ett helt lag från Kampala stannade i Sverige? Många dök ju upp i Växjö.

– Ja, många gånger. Spelarna dök ju upp här, en efter en. Men de sa att de hade allt. Papper, tillstånd att stanna. Papper som sa vilka de var och så. Och vem är jag? Jag är inte myndigheterna. Jag kunde inte börja argumentera om det. Jag var helt utanför det där. Jag var helt grön. Kabugo och Elmi vet. Kabugo var lagets ledare. Han är involverad. Jag kan inte säga vad Elmi har gjort och inte för jag var inte där. De hade sin egen agenda. Jag gick till vänster och de gick till höger, säger han.


En annan person i Actic Sports ska snart väcka mitt intresse.

Efter ett drygt år får bolaget en fjärde ägare: Mwanje John Bosco.

Fram till 2013 jobbar Mwanje för Kampala Junior Team. Han är ansvarig för marknadsföring, figurerar på många bilder och är med runt laget innan det reser till Gothia Cup. 

Han är även med på mötet när Mohamed Abdi Elmi besöker Kampala.

I mer än en månads tid försöker jag få tag på Mwanje, men det är inte lätt.

Mwanje lever gömd, på flykt från ugandiska myndigheter. Via olika konton och hemsidor bedriver han en intensiv politisk kampanj och manar till revolt mot den sittande presidenten, i mångas mening dikatorn, Yoweri Museveni. Till följd av sina kampanjer har han tvingats fly landet. 

I Uganda är han nämligen efterlyst, död eller levande, och lever med ett pris på sitt huvud: Två miljoner dollar utlovas till den som tar livet av honom. Mwanje står anklagad av polisen för att leda ett ”kriminellt syndikat” som ”sysslar med utpressning, hot och terror”.

Efterlysningen är svår att sätta i sammanhang, vad är sant och inte om en politisk meningsmotståndare i korruptionens Uganda? 

Till slut får jag tag på honom via en krypterad app. Mwanje menar att anklagelserna är grundlösa svepskäl för att undanröja honom på grund av hans politiska motstånd. Han beskriver sig som en förkämpe för mänskliga rättigheter och en revolutionär.

Och han pratar gärna om mötet med Elmi.

– Efter att laget hade rest till Gothia Cup 2013 blev allt väldigt rörigt i KJT, dålig kommunikation och ekonomisk misskötsel från personerna som styrde allt. Jag var tvungen att dra mig ur, säger han.


Mwanje John Bosco vid avskedsceremonin för KJT, 2013.

Foto: Privat / Kampala Junior Team

– Jag minns mötet med Elmi. Han utlovade ett partnerskap med Kampala Junior Team, han skulle hitta klubbar till spelarna i Sverige och Europa. Han sa att han hade en klubb i Sverige som KJT skulle arbeta under, vilket skulle göra processen enkel för spelare som ville komma dit, säger han.

Hur sålde han in det hela?

– Elmi pratade om vad han skulle erbjuda spelarna. Det var allt; mat, boende, pengar, arbete och alla papper som behövdes för att stanna. Allt. Dessutom skulle de få klubbar att spela för. Han lovade att bistå med allt tills de värvades av hans klubbar.

Vad hade Kabugo Mansoor för roll i det som hände?

– Kabugo startade KJT, Elmi manipulerade honom. Efter att den där löjliga mannen förstörde Kabugo rådde han honom att stanna i Sverige. Kan du förstå att Kabugo vid den tidpunkten övergav allt han hade i Uganda och sin dröm här för att stanna i Sverige?

– Pengar försvann till saker som vi inte kunde följa upp. Jag stannade kvar och hade övergripande ansvar, allt föll tillbaka på mig medan Kabugo var borta. Det kostade mig stora summor pengar som jag inte kunde kräva tillbaka från honom eftersom även han verkade vara i Elmis fångenskap i Sverige.

Behövde spelarna som reste betala Elmi?

– Alla han lotsade genom sitt nätverk. Det var därför han tog deras pass när de kom till Sverige.


När det gäller Kampala Junior Teams chef, Kabugo Mansoor, börjar beskrivningarna samlas på hög.

I sitt hemland skildras Mansoor som en hjälte, ansvarig för att ha hämtat hem pokaler från Skandinavien och fostrat stora talanger. Numera är han invald i styrelsen för det ugandiska ungdomsfotbollsförbundet, UYFA. 

I Skandinavien möter jag en annan bild av honom.

Likt spelarna i Kampala Junior Team vistas Mansoor i Sverige efter Gothia Cup och arbetar för Sufstars och Växjö United. Han är med på plats tillsammans med Elmi när två ugandiska spelare, bland annat Moses Waiswa, säljs från Växjö United till Syrianska. 


Mohamed Abdi Elmi och Kabugo Mansoor hos Syrianska, 2015.

Foto: Privat/Kabugo Mansoor

I början av 2019 ställde jag frågor om Mansoor till Mohamed Abdi Elmi. Han slog ifrån sig allt samröre. 

Sedan dess har Mansoor raderat nästan alla bilder från sin tid i Elmis förening.

De senaste åren har han gjort flera besök i Sverige, till synes med spelare i släptåg, iklädd träningsoveraller från svenska fotbollsklubbar långt ned i seriesystemet. I maj 2019 står han på Kastrup. Med sig har han en spelare och många stora väskor – på sig har han en träningsjacka från ett division 4-lag utanför Alvesta.

Även bland arrangörerna av Norway Cup är Mansoor en välkänd figur.

– Kabugo (Mansoor) tar med spelarna runt som en scout och försöker sälja dem. Vi har regler som säger att han inte får göra så. Han tar en avgift. Om en pojke får ett kontrakt får han pengar för det. När jag frågade honom om det sa han att han inte gjorde det, men jag sa: Jag vet att du gör det. Då säger han ”kanske, kanske inte”. Han är ingen trevlig person, säger Lucy Kathleen Thoresen som varit med och anordnat turneringen i över 40 år.

– Det var något konstigt med honom. Alla afrikanska lag ville ha hjälp med pengar till flygbiljetter. Kabugo hade alltid massor med pengar. Han ville att spelarna skulle bo på hotell. Det gjorde mig misstänksam. Tar du med dig lag från Uganda kostar det mycket.

Jag söker Mansoor på tre olika telefonnummer, via hans Facebook-sida och Instagram-konto samt ett antal mejladresser, via Kampala Junior Team och ugandiska ungdomsförbundet – men det förblir tyst. Inte heller Ugandas ”National Sports Council” svarar.

Till slut säger det ugandiska förbundet, FUFA, att Mansoor ska höra av sig, men något samtal kommer aldrig.


Kabugo Mansoor höjer pokalen efter U18-finalen 2013.


Tystnaden påminner om den han och alla andra lät nöja sig med när tonåringarna som åkte på Gothia Cup inte kom hem. 

Hur ska den tolkas? Vad var poängen med allt det här?

När samtalet med Moses Male tar slut är det bara timmar kvar tills dess att en ny detalj ska komma till min kännedom. I den uppenbarar sig en omständighet som till stora delar vänder på bilden av den här historien. 

En dom faller i Växjö Tingsrätt, och med den förändras mycket.


Hon kommer till Sverige 2014. 

Hon ska fylla 18 samma år. Hon är ensamkommande och hon får en god man. 

Den gode mannen har hand om hennes bankkonto, det vet Skatteverket.

Det görs många stora överföringar från hennes bankkonto till den gode mannens. Skatteverket konstaterar att ”inget tyder på att en normal tjej i hennes ålder har disponerat kontot”. Hon köper inga kläder, åker ingen kollektivtrafik. I stället har pengarna gått till ”stora insättningar på bettingsajter”, utlägg till olika företag och andra ”aktörer” som kan ”knytas” till den gode mannen personligen.

Hon har inte lämnat några avtryck i Sverige. Det saknas anställningar, inga arbetsgivare kan bekräfta hennes närvaro eller identitet. Inga löner är inrapporterade trots att hon står som företrädare för ett antal bolag och har suttit med i styrelsen för ett stort antal föreningar. Hon har dessutom varit folkbokförd hemma hos den gode mannen, men bor nu enligt officiella uppgifter hemma hos en närstående till honom.

Har hon någonsin varit här? 

Skatteverket drar slutsatsen att hon utvandrade från Sverige för många år sedan, men att hennes id har använts i syfte att driva verksamheter och göra transaktioner i hennes namn.

Den gode mannen heter Mohamed Abdi Elmi, och nu byter den här historien skepnad.



Vad väntade de ugandiska spelarna på andra sidan Gothia Cup?

Livet tar olika vändningar. Vissa spelar landslagsfotboll, andra är målare. Någon starar en egen fotbollsklubb, några har fått barn, ett fåtal har åkt tillbaka till sitt hemland, någon berättar nästan för sin tränare hur det ligger till, någon pluggar, blir av med sitt körkort och andra kämpar för sitt genombrott på planen. 

Långt ifrån alla har passerat genom Växjö eller nödvändigtvis haft någonting med Mohamed Abdi Elmi att göra, men gemensamt för många av spelarna och ledarna är att de kommer i kontakt med honom.

För Sufstars, Växjö United och Elmi går det utför efter 2015.

Elmi, som haft uppdrag för Socialdemokraterna i både kommunfullmäktige och kommunstyrelsen fram till 2015, får lämna sina uppdrag när han går i personlig konkurs med ungefär 1,2 miljoner kronor i skulder.

Samtidigt hopar sig misstankarna mot honom och de olika företag och föreningar han drivit. 


Mohamed Abdi Elmi visar upp ett gym för utvecklingsgruppen ”Integration som tillväxt” i Växjö, 2013

Foto: Privat/Växjö City

I början av 2015 beslutar Arbetsförmedlingen att hastigt avveckla systemet med arbetslotsar. Systemet har gått ut på att hjälpa nyanlända in på arbetsmarknaden, men misstankarna om hur det nyttjas till olagligheter växer. Bedrägeri, mutor, utpressning och försäljning av folkbokföringsadresser tycks förekomma.

Somaliska ungdomsföreningen i Växjö, som står bakom Sufstars och Växjö United, har bedrivit etableringslotsverksamhet. Under perioden juni 2014 till juli 2015 tar Elmi och verksamheten emot drygt 6,4 miljoner kronor i statligt stöd. Men Arbetsförmedlingen stoppar utbetalningarna eftersom räkenskaperna inte redovisas korrekt. Till slut kräver myndigheten tillbaka pengar – men några återbetalningar äger aldrig rum.

För Elmi är det bara början. Under åren som följer rullas en gigantisk bidragshärva upp. I synnerhet är det P4 Kronoberg som granskar hans olika bolag och förehavanden. 

Över 20 miljoner kronor i skattemedel har betalats ut. Totalt sett rör det sig om ett tiotal konkurser och företag där bokföring saknas, skulderna är stora och tillgångarna minimala. 

Mohamed Abdi Elmi och bidragsskandalen

P4 Kronoberg har i ett flertal publiceringar visat hur Elmi systematiskt tagit emot stora statliga bidrag till bolag som sedan gått i konkurs. 

När Elmis bolag kollapsat har bokföring saknats och skulderna varit stora. 

I vissa fall har lönegarantier betalats ut till ”bluffanställningar” för arbete som aldrig ägt rum. I ett fall rör det sig om lönestöd som betalats ut för städning av en 200 kvadratmeter stor lokal som visat sig vara tom. 

I Skatteverkets utredningar påvisas även hur pengar slussas vidare till Elmis privata konton. 

• Polisen upplever försöken att utreda och väcka åtal mot Elmi som frustrerande under 2019 och 2020. I december 2019 genomför man en husrannsakan hos honom tillsammans med Kronofogden och Skatteverket, men på grund av hur svensk lagstiftning ser ut när myndigheter samverkar på det sättet – det är Skattemyndigheten som har tillståndet – finns inga möjligheter att gå in i Elmis bostad utan förvarning. I stället tvingas man vänta två timmar utanför dörren medan Elmi förbereder sig för myndigheternas intåg. Enligt SportExpressens uppgifter kommer och går personer från platsen, någon försöker springa från huset och Elmi själv pratar mest om att han ska bli president i Somalia.

• Efter omfattande rapportering och bevisning i både Skatteverkets utredningar och medier skrivs en polisanmälan från Arbetsförmedlingen, som vill åtala Mohamed Abdi Elmi för grovt bedrägeri – men i februari 2020 läggs utredningen ned av åklagare i Malmö.

• I juni 2020 återupptas utredningen efter att överåklagare omprövat ärendet och krävt en mer grundlig utredning. Nu väntar en annan åklagare i Växjö på att en ny utredning ska bli klar. Den här gången kommer fler händelser i och runt fotbollsklubben som mycket kretsar kring, Växjö United, att ingå i underlaget. 

Utöver den polisutredning som Elmi är föremål för slår Skatteverket ned på honom i oktober 2020 och kräver honom, men även närstående till honom, på miljonbelopp.

– Det är stora flöden av pengar som hamnat hos den faktiske företagsledaren, säger utredaren Magnus Eriksson till SR.

Skatteverket och polisen delar samma bild av vem som egentligen står bakom bolagen som går i konkurs, men för jämnan sitter andra personer än 39-åringen själv i styrelserna – de misstänks vara så kallade målvakter.


Historien om Växjö United får ett kaotiskt slut. 

Uppgifterna och misstankarna om matchfixning tilltar. Bland annat tappar klubben en solklar serieledning 2018. Man leder en match med 5-1 men spelar 6-6. Samtidigt pågår stora rörelser på asiatiska bettingsajter. I truppen ingår en spelare som dömts för matchfixning tidigare, men även spelare från Uganda, Argentina, Brasilien, Nigeria och andra länder. Många befinner sig i Sverige på så kallat turistvisum, utan möjligheter att tjäna pengar vitt. 

Polisen både utreder och misstänker matchfixning. Flera spelare vittnar öppet om påtryckningar och uppmaningar till matchfixning från Elmi själv. SportExpressen har talat med spelare som säger samma sak. Enligt DN har spelare hotats. 

Elmi har nekat till anklagelserna flera gånger, bland annat för SR.


Sufstar 2013. Hela 13 spelare i laget är ugandier.

Foto: Privat/Sufstars

Säsongen 2019 är bara två matcher gammal när förbundet genomför en id-kontroll bland spelarna i laget. Matchen förlorar Växjö United med 15-1. Veckan efter lämnar laget walkover innan det hela är över. I april utesluts föreningen från SvFF. 

Många ugandiska spelare har lämnat laget redan lagom till 2016. En före detta Växjö United-spelare, som vill vara anonym, berättar att flera av dem var upprörda på att Elmis löften om ersättning och boende inte uppfyllts, bland annat. 

Jag gör nya försök att få tag i någon som kan tänka sig att prata om sina upplevelser av livet i Växjö, om identitetshandlingarna och veckorna efter slutsignalerna på Gothia Cup.

Efter löften om anonymitet får jag slutligen smulor av vittnesmål från spelare. Tillsammans med mina uppgifter om vad som sagts i förhör med polisen framträder en enhetlig bild av hur flera ugandiska spelare utnyttjats: 

• Till Sverige kommer man för ett bättre liv, till Växjö flyttar man med löften om att tjäna pengar på att spela fotboll.

• Jag får höra exempel på hur spelare tagit emot instruktioner om vad som ska sägas på Migrationsverket och lämnat ifrån sig pass.

• Det finns inga bevis för att någon spelare skrivit på kontrakt. Både Sufstars och Växjö United saknar bokföring. Mindre summor har, enligt vissa spelare, betalats under bordet. Tomma löften om ersättning och boende fick slutligen spelare att lämna. 

• En spelare med förflutet i laget berättar hur han reagerar när en annan ugandisk spelare bönar och ber om pengar till mat. 

En spelare berättar om hur sju ugandiska spelare bor på madrasser i ett och samma rum och samlar ihop sina pengar för att kunna äta. 

• I bakgrunden, säger spelare, finns hela tiden hotet om att Migrationsverket ska uppmärksammas på vem man egentligen är. Då väntar återresa till Uganda.

Men lämnar man Mohamed Abdi Elmi om man lämnar Växjö United?

Det är i resterna av alla konkurser som den frågan uppstår.



Moses Waiswa, i blått, spelar med Supersport United.


I ledningen för ett av Elmis bolag återfinns Moses Waiswa, registrerad med sitt namn i Sverige, Kamaliza Mahad Ndhodhi, han som spelar för Ugandas landslag nu. 

Mellan det att Waiswa är 16 och 18 år bor han hemma hos Abdi Elmi. När P4 Kronoberg frågar honom om bolagsengagemanget säger Waiswa först att det stämmer att han är vd för ett av bolagen – men under samtalets gång ändrar han sig och vill undersöka saken.

Jag börjar stämma av Elmis olika företag mot min kartläggning av ugandiska spelare. Waiswa har eller har haft fyra olika bolagsengagemang i Sverige under sitt andra namn, Kamaliza Mahad Ndhodhi. Samtliga bolag ser ut att kontrolleras av Mohamed Abdi Elmi, och Waiswa lämnade landet för flera år sedan. 

I ett av bolagen ser jag att han delar ansvaret med en nigeriansk spelare som vistades i Sverige på turistvisum 2018. Även han spelade för Växjö United.

Hur många av de ugandiska spelarna figurerar i Elmis bolag? Hur många vet om det?

Moses Waiswa läser mina frågor men svarar inte. Detsamma gäller den nigerianska spelaren.

Men det är inte bara i styrelserummet jag hittar spelarna. Den 7:e oktober faller en dom i Växjö Tingsrätt. 

Arbetsförmedlingen har anmält ett företag som på papperet drivs av en familjemedlem till Mohamed Abdi Elmi. Man visar hur bland annat två ugandiska spelare som spelat i Växjö United varit föremål för lönestöd, men aldrig fått någon lön utbetald. Bevis för att arbete har utförts saknas också.


Enligt Tingsrätten var spelarna listade för lönestöd – men vare sig arbete eller lön kunde styrkas.

Foto: Tingsrätten i Växjö

Tingsrätten friar familjemedlemmen, som inte blir återbetalningsskyldig, eftersom han ”inte insett eller borde insett felet”. 

I förhör pekar Elmis familjemedlem ut en tredje före detta spelare i Växjö United som den verklige chefen för arbetsplatsen. Spelaren i fråga står även listad i flera andra av Elmis bolag.

En annan ugandisk spelare som står listad i Elmis bolag kan tänka sig att prata mot anonymitet. Han har ingen aning om att hans namn figurerar där.

– Jag hade ingen aning om det här. Det här har jag aldrig godkänt, säger han.

– Jag tror inte att någon annan spelare har det heller. 

När jag har gått igenom alla bolagsstyrelser begär jag ut sammanställningar av utbetalda lönestöd från Arbetsförmedlingen och namn på personer som begärt lönegarantiersättning efter konkurserna. 

Många uppgifter är alltjämt otillgängliga, men det lilla jag kan gå igenom ger en inblick.

Spelare efter spelare dyker upp.

Ugandiska spelare i Elmis bolag

• Spelare 1 är suppleant i bolag A

• Spelare 1 är vice vd i ett bolag B

• Spelare 1 är suppleant i bolag B

• Spelare 2 står uppsatt som mottagare av lönestöd i bolag C

• Spelare 3 är ledamot i bolag D

• Spelare 3 är ledamot i bolag E

• Spelare 3 är suppleant i bolag F

• Spelade 3 är ledamot i bolag G

Spelare 3 får lönegarantiersättning av bolag H

• Spelare 4 är ledamot i bolag F

• Spelare 5 omnämns som ”chef” i bolag F

• Spelare 5 är ledamot i bolag K

• Spelare 5 är ledamot i bolag I

• Spelare 6 står uppsatt som mottagare av lönestöd i bolag F

• Spelare 7 står uppsatt som mottagare av lönestöd i bolag F

Spelare 8 får lönegarantiersättning av bolag J 


Mohamed Abdi Elmi själv går inte att få tag på. 

Jag ringer honom flera gånger och skickar upprepade sms för att fråga om ett tillfälle då vi kan prata. Jag skickar även fysiska brev till två olika adresser för att ge honom möjlighet att bemöta innehållet i den här publiceringen.


Mohamed Abdi Elmi, 2012.


I utbyte mot ytterligare löften om anonymitet får jag tag på personer som befunnit sig i Elmis närhet. Jag får berättat för mig hur han skrutit om sin pool av spelare i Kampala, hur han ”kan ta hur många han vill till Sverige” – men det målas också ett porträtt av en lågmäld, diskret person, hela tiden präglad av noggranna ordval och en förmåga att aldrig berätta för mycket.

Till slut läser Elmi ett meddelande från mig på WhatsApp, men svarar inte. 

Vad säger han om allt det här? 

När jag sökte honom förra gången, i februari 2019, pratade vi länge. 

Elmi slog i från sig det mesta.  

– Nej, lyssna. Växjö United har inte haft något avtal med Kabugo Mansoor eller Kampala Junior Team, menade han.

Kabugo Mansoor finns ju med på bild i både Sufstar och Växjö United-kläder. Han närvarar även vid rekryteringar och försäljningar av spelare. Men ni har inte haft något som helst samarbete med Kampala Junior Team?

– Inte Växjö United. Slå upp Växjö Uniteds organisationsnummer. När startade det?

2016. Men Sufstar blev ju Växjö United.

– Just det.

Hade Sufstar ett samarbete med Kampala Junior Team?

– Jag vet inte vad du försöker göra. Jag har inga kommentarer när det gäller Kampala Junior Team. Tyvärr. Jag har inte det.

Då skriver jag det.

– Du kan skriva vad du vill. Det finns ingen koppling mellan Växjö United och Uganda överhuvudtaget.

Det finns ju en bild på när Kampala Junior Team vinner Gothia Cup 2013 där du är med och firar med laget.

– Ja, men jag var inbjuden.

Och en bild när du besöker klubbledningen i Kampala. Men det har inte funnits något samarbete mellan Sufstar och Kampala Junior Team?

– Det finns inget avtal eller några överenskommelser när det gäller Växjö United och Kampala Junior Team.

Inte när det gäller Sufstar heller?

– Däremot var det något projekt med Somaliska ungdomsföreningen och Kampala. Det är en annan sak.

Hade det med fotboll att göra?

– Det var inte Växjö United. Växjö Uniteds historik började 2016. Du får gärna fråga vad som har hänt mellan 2016 och 2019.

– Det fanns något projekt där, men jag kan inte tala om det, för jag representerar inte den föreningen. Jag kan inte det. Jag har inte behörighet.


Hur ska man förstå den här historien? 

Vad är det som händer när en ugandisk tonåring kommer till Växjö med löften om att spela fotboll och få betalt, men inte skriver på något kontrakt, byter namn, bor trångt med sex-sju lagkamrater och dyker upp i en bolagsstyrelse utan att veta om det?

Jag beskriver händelseförloppet för Dr. James Esson, doktor i kulturgeografi och universitetslektor vid Loughborough University i England. Esson är expert på det som kallas fotbolls-trafficking och har jobbat med ämnet sedan 2009.

– Det här bär alla kännetecken på trafficking genom fotboll. Det finns en handling, det finns en metod och det finns ett syfte. Spelarna beskriver att de utnyttjats, säger han.

Fredrik Gårdare, som leder polisens aktionsgrupp mot idrottsrelaterad brottslighet, och har utrett Mohamed Abdi Elmi länge, beskriver Elmi och polisens bild av honom.

– Jag brukar inte använda klanbegreppet, vi har ju inte haft det innan Mats Löfving tog upp den diskussionen, säger han. 

Det var i september som biträdande rikspolischef Mats Löfving under Ekots lördagsintervju i SR använde ”klaner” för att beskriva de minst 40 kriminella släktnätverk som polisen uppger finns i Sverige. 

– Men helt klart har vi någon som ingår i ett släktbaserat nätverk här. Det är ett lokalt nätverk i Växjö som fokuserar på Växjös utsatta område men också har kontakter över gränser, bland annat i Afrika, säger Gårdare.


Fredrik Gårdare leder polisens aktionsgrupp mot idrottsrelaterad brottslighet.

Han reagerar även på mängden ugandiska spelare som kommit till Växjö via Gothia Cup och noterar hur det hela mötts av tystnad.

– Det här är nya uppgifter för oss. Naturligtvis är det jätteintressant. Det är även intressant att det är tyst, och varför inte Svenska fotbollförbundet eller Riksidrottsförbundet har reagerat. Att så mycket tycks hända i anslutning till Gothia Cup är också relevant för oss, det är mycket möjligt att vi kommer att prata med ansvariga där, säger han.

När jag beskriver händelsekedjan för chefen för Gränspolisen i Sverige, Patrik Engström, säger han att det låter som ett förlopp myndigheterna i regel har svårt att upptäcka.

– Rent generellt: Vi kommer ofta i kontakt med människohandel eftersom vi arbetar vid gränsen. I den typen av fall när man har rest in på en visering, hoppar av den och söker asyl, då är det inget vi upptäcker. Inresan skedde lagligen. Om Migrationsverket i sin process kring ansökan inte ser ett mönster, då är det inte säkert att de kommer att vända sig till polisen. Då finns det inget naturligt sätt för polisen att uppmärksamma sånt här, säger han. 

– Det skulle möjligtvis vara om man lokalt, på en särskild plats ser hur det dyker upp ett stort antal ungdomar, om det blir synligt för lokalsamhället och polisen där att någonting är konstigt. Men i systemen är det inte helt säkert att Migrationsverket identifierar ett sådant här modus.


Under arbetet med den här granskningen söker jag kontakt med nästintill alla spelare som figurerar i kartläggningen. Jag vill höra vad som hände efter Gothia Cup, vad som var avtalat på förhand, fråga om kontrakt med Mansoor och Elmi, veta saker om deras liv i Sverige och Växjö United, men även förstå mer om drivkraften att ta sig hit. 

Ett antal spelare svarar i telefon. En och annan gläntar på dörren, men merparten lägger på när jag säger vad jag vill prata om. En fras som återkommer i fyra separata samtal är ”jag vet inte vad du snackar om”.

– Du har ringt till fel person, säger en av spelarna efter att ha introducerat sig med sitt namn.

– Växjö, var ligger det?, frågar en annan när jag vill veta varför det bar av ditåt direkt efter slutsignalen.

– Du har tagit helt fel, säger en före detta ledare i Kampala Junior Team.

I sociala medier blir jag blockerad av konto efter konto när jag söker kontakt.

– Man vet inte så mycket om Sverige, bara att det är bättre. Och lite kallt, säger en spelare som berättar en helt annan historia om sin väg hit än den jag känner till.

Jag tittar på bilder från sommaren 2013 igen.

Slutsignalen skär genom tid och rum. Glädjen vet inga gränser.

Lagkaptenen Dan Birikwalira åkte tillbaka till Uganda efter turneringen. Jag får tag på honom. Först säger han att alla lagkamrater följde med hem, att de hyllades i en ceremoni, att han minns hur han var där med allihop.

Jag invänder. Han vet ingenting, säger han.

På bilderna ser jag hur han tar plats bredvid resten av laget när pokalen ska lyftas. Jag tittar på en mittfältare och tänker på alla meddelanden jag hann skicka innan han blockerade mig. Charles Ssali, mittbacken, Farouk Miya, Moses Waiswa och alla andra.

Vinnarna av Gothia Cup 2013, 16-åringarna från Uganda, och Mohamed Abdi Elmi.


Foto: Tommy Holl

”Det är upprörande att ingen saknar pojkarna”

Det var under onsdagen som SportExpressen kunde berätta om hur ugandiska ungdomsspelare kommit till Sverige via Gothia Cup under åren 2012-2014. En majoritet av spelarna har sedan hamnat i Växjö-trakten och i huvudsak skandalklubben Växjö United. Flera spelare har levt i Sverige med nya identiteter och har utnyttjats, bland annat i en misstänkt bedrägerihärva.

Men trots att i närheten av 80 ugandiska spelare och ledare i SportExpressens kartläggning aldrig återvände hem har reaktioner från ugandisk fotboll och ugandiska myndigheter uteblivit.

Det hör inte till vanligheterna.

Att ugandiska idrottsmän– och kvinnor avviker under utlandsresor är en återkommande problematik. Det finns många exempel på ugandiska idrottare som saknats vid hemfärd under 2000-talet – något som i regel mötts av starka reaktioner från olika idrottsförbund, politiker och ledare.

Starka reaktioner när ugandiska idrottare avviker

• 2003 avvek ett par unga fotbollsspelare från Kampala efter en turnering i Holland. De hittades så småningom, bland annat efter att Ugandas idrottsminister kopplats in och fått hjälp av Interpol.

• 2009 avvek sex cricketspelare i Ugandas U19-landslag i Kanada. Lagets tränare anmälde deras försvinnande omedelbart. 

• 2014 avvek tre ugandiska rubgyspelare i Tyskland – innan de dök upp i Wales våren efter. Ugandas rugbyförbund motsatte sig det hela högljutt.

• 2017 avvek tre boxare som hade deltagit i AIBA World Championships i Tyskland. Ugandas nationella sportråd krävde svar från boxningsförbundet och beklagade sig.

• 2018, under Gold Coast Commonwealth Games i Australien, avvek sex ugandiska idrottare. Deras pass överlämnades till den australiska polisen av lagledningen och i hemlandet höjdes röster för att förhindra liknande fall.

Men i fallet med de många saknade ungdomsspelarna och ledarna som SportExpressen berättat om har ingen anmälan gjorts och ingen oro uttryckts från ugandiska förbundet, lagledare eller myndigheter. 

Detta trots att personer i ledande ställning – däribland ministrar – varit med vid avskedsceremonier och varnat spelare från att avvika, men även funnits där för att gratulera lagen vid hemkomst.

Ugandas förbund: ”Vi är inte ansvariga”

SportExpressen har varit i kontakt med Ugandas fotbollförbund och frågat hur man ställer sig till uppgifterna, därtill även påpekat att ugandiska idrottsförbund i regel reagerar kraftigt mot spelare som avviker.

FUFA, som det ugandiska förbundet förkortas, menar i en WhatsApp-konversation att man inte känner till något, och inte heller tar ansvar för det inträffade.

”Det är människorna som organiserar de här resorna som ska se till att alla spelare återvänder. En del fall med spelare som försvinner hanteras av migrationsmyndigheter i landet där turneringen anordnas”, skriver man i en kommentar till SportExpressen.

Men oavsett vems ansvar det är har vi i närheten av 80 ugandiska spelare och ledare, sannolikt fler, som har avvikit i Sverige. Flera har utnyttjats. Vad anser ni om det?

”FUFA är inte ansvariga för de här spelarnas vistelser i andra länder. Det är migrationsmyndigheter som är.”

Vad anser det ugandiska förbundet om att i närheten av 80 ugandiska fotbollstalanger i tonåren inte kom tillbaka till Uganda?

”Är spelarna i Sverige lagligt eller illegalt? Vi skulle älska att se många ugandiska spelare få chansen att spela i andra länder.”

Tre landslagsspelare för Uganda har stannat i Sverige, två av dessa kan nu inte resa in i sitt hemland på grund av de asylskäl som angivits, enligt ugandiska medier. Har ni noterat det?

”Den trion är nu en del av vår landslagsverksamhet.”

Den ansvarige för Kampala Junior Team som reste till Gothia Cup är Mr. Kabugo Mansoor. Han sitter nu i styrelsen för det ugandiska ungdomsförbundet. Kommer han hållas ansvarig av FUFA?

”Ämnet har aldrig kommit till vår vetskap, men om spelare har stannat kvar är det säkert en fråga för myndigheter, inte FUFA.”

Kommer ni att vidta några åtgärder?

”Vi får vänta på feedback från alla involverade parter och se vilken väg framåt som finns om de här fallen blir aktuella.”

SvFF: Vi behöver Fifa:s hjälp

Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson är starkt kritisk till budskapet från det ugandiska förbundet.

– Om unga människor ger sig i väg till ett annat land tillsammans för att spela en fotbollsturnering, men sedan inte återvänder, då är det helt anmärkningsvärt och upprörande att ingen reaktion kommer. Någon borde ha saknat de här pojkarna. Man är både förvånad och väldigt, väldigt bekymrad av den här typen av företeelser, säger han.

– Trafficking generellt är ett jättestort problem. När vi inom fotbollen blir berörda av sådant här funderar man på om det är något mer vi kan göra i de här frågorna. Det är en väldigt allvarlig händelse, men också en spegling av att de här pojkarna säkert har fått förespeglingar om att de ska kunna förverkliga sina drömmar, de kommer naturligtvis från helt andra miljöer än de vi har här.

– Men att ingen saknar dem eller efterfrågar dem är minst sagt anmärkningsvärt, säger han.

Är det ugandiska förbundets tystnad konstig menar du?

– Absolut. För vår del, med den här kunskapen och det här underlaget, är det naturligt att vi nu tar en diskussion med Fifa om det här. Fifa har ett otroligt tufft regelverk för om man ska göra internationella övergångar för minderåriga spelare. Här är det minderåriga spelare som plötsligt bara försvinner och i vissa fall dyker upp i andra skepnader och i andra länder. Detta om något är en situation där man behöver skydda minderåriga spelare.

– Jag kan inte spekulera i vad det ugandiska förbundet vet eller gör eller hur de har hanterat det här, men någonting behöver analyseras och granskas här. Vi behöver Fifa:s hjälp.

Det finns landslagsspelare i Uganda som inte kan resa in i sitt hemland på grund av sina situationer i Sverige. Har ugandiska förbundet kontaktat er angående det?

– Ingen från Ugandas fotbollförbund har kontaktat oss om den här frågan. Det har flugit under radarn. Det verkar kanske till och med som om det här är något önskvärt från Ugandas sida. Vi måste be om hjälp från Fifa och titta på det här.

Seidl: Sainz young driver test for Ferrari shouldn't be allowed

McLaren Formula 1 boss Andreas Seidl insists that the team’s outgoing driver Carlos Sainz Jr should not be allowed to drive for Ferrari in the Abu Dhabi young driver test.

The FIA has given permission for drivers who haven’t raced in 2020 to join what was originally slated as a test for drivers who have completed no more than two grands prix, thus opening the door for Fernando Alonso to drive a contemporary Renault for the first time since a 100km filming day in October.

Sebastien Buemi is also expected to participate for Red Bull, while Robert Kubica will reprise his third driver duties with Alfa Romeo.

Ferrari was one of several teams left frustrated by the decision to let Alonso gain more knowledge of Renault’s 2020 car, and the Maranello team has now been lobbying for Sainz to be allowed to take part.

The Spaniard said on Thursday that he will be contractually free of McLaren commitments, and he is keen to do the test.

If the FIA does grant permission, he would take the place of regular Ferrari sim driver Antonio Fuoco, who is currently scheduled to drive one of the Italian team’s two cars.

Along with Racing Point, McLaren decided to skip the test to save money and because it didn’t have a young driver who needed mileage, believing there was never any option to run incoming driver Daniel Ricciardo.

Seidl remains adamant that Sainz is not eligible to take part.

“The regulations are clear, so I don’t see any way that Carlos is driving the car,” he said.

“For us, it’s clear that based on the regulations that exist we can’t run there with an active F1 driver, and that is why we made the decision together with all the other teams already in April that we don’t take part in this test.

“And at the moment, I think that is still valid. From our point of view, there’s no plan to do this test.”

Pressed on Ferrari’s ongoing attempt to get permission he said: “There is no room for him to drive a Ferrari because, unfortunately for him, the rules do not allow [it]. It’s a young driver test.

“I only know what the rules are saying. And if someone else decided different, there’s nothing I can do against it.”

Even if the test was suddenly opened up to all drivers, McLaren could not take part because transport of its equipment and personnel has already been arranged.

Seidl added that there is no need to seek any kind of clarification for the future from the FIA because this year’s testing arrangements are a one-off, a result of cost-saving efforts earlier in the year when the pandemic first hit.

“That was a unique situation for this year,” he said.

“I think for now the regulations for next year are clear again, and more back to normal.”

Autosport has produced a standalone special magazine to celebrate our 70th birthday. All current print subscribers will receive a copy for free. To order your copy of the 196-page Autosport 70th Anniversary issue, please go to: autosport.com/autosport70th

“Gute News” zu Hummels – Moukoko “hat sich sofort gezeigt”

Festlegen mochte sich Lucien Favre am Freitagmittag noch nicht. Aber die Chancen auf einen Einsatz von Mats Hummels in Frankfurt sind offenbar gestiegen. “Die News über ihn sind gut”, sagte Dortmunds Trainer. Abwehrkollege Dan-Axel Zagadou steht nach vier Monaten Pause vor dem Comeback.

Beide eine Option für Frankfurt: Die Dortmunder Youssoufa Moukoko und Mats Hummels.

Beide eine Option für Frankfurt: Die Dortmunder Youssoufa Moukoko und Mats Hummels. imago images

Eine Menge offener Fragen beschäftigen Lucien Favre am Tag vor der Partie in Frankfurt. Welche Abwehrformation bastelt er zusammen? Wie ersetzt er Erling Haaland? Steht womöglich Youssoufa Moukoko nach zwei Kurzeinsätzen vor seinem Startelf-Debüt bei der Borussia? Sicher ist nur, dass Thomas Meunier, Haaland (beide Faserriss) und Thomas Delaney einen freien Nachmittag haben. Bei Emre Can ist das noch nicht abschließend entschieden. “Einige Spieler sind sehr müde”, sagte der Trainer, das lässt am Samstag (Anstoß 15.30 Uhr, LIVE! bei kicker) erneut auf eine umfassende Rotation schließen.

Zagadou sogar eine Startelf-Option

Bei Mats Hummels, der kurz vor Ende der Champions-League-Partie gegen Lazio Rom (1:1) unglücklich und unabsichtlich von Ciro Immobile am linken Fuß getroffen und vom Platz geleitet wurde, ist eine deutliche Besserung eingetreten. “Die News über ihn sind gut”, verriet Favre. Gute Nachrichten kommen auch von Dan-Axel Zagadou, der sich am 12. August bei einem Testspiel im österreichischen Altach eine Bänderverletzung im Knie zugezogen hatte und seitdem pausiert. Er könnte eventuell in Frankfurt wieder ein Thema werden, sogar für die Startelf, wie Favre verriet.

Soweit lehnte sich der 63-Jährige bei Sturm-Hoffnung Youssoufa Moukoko nicht aus dem Fenster. Pflichtschuldig verwies der Trainer darauf, dass er “mehrere Optionen” für die Haaland-Position – und Moukoko noch viel Zeit habe. Gleichzeitig zeigte sich Favre aber auch angetan davon, wie das Ausnahmetalent in den ersten beiden Wochen als Mitglied des Profikaders aufgetreten sei: “Er ist gut angekommen und hat sich sofort gezeigt.”

Er ist gut angekommen und hat sich sofort gezeigt.

Lucien Favre

Weiter keine Alternative im Angriff ist der von Real Madrid ausgeliehene Reinier, der bisher in Dortmund überhaupt keine Rolle spielt. Darüber soll sich in Madrid bereits Unmut regen. Sportdirektor Michael Zorc ordnete die bisher für beide Seiten unbefriedigende Zusammenarbeit auf Nachfrage des kicker ein: Reinier habe beim BVB nach einer langen Periode ohne Spiele und ohne regelmäßiges Training “keinen einfachen Start” gehabt und sei durch seine COVID-19-Infektion “noch einmal zurückgeworfen” worden. “Grundsätzlich haben wir die Überlegung nicht, die Leihe zu verkürzen”, betonte Zorc, “wir haben die Geduld mit ihm, und ich hoffe, dass er sie auch hat. Deshalb machen wir in solchen Fällen auch eine zweijährige Leihe.”

Verständnis für “bemühten” Sancho

Viel Verständnis bringt Zorc auch für Jadon Sancho auf, der noch immer weit entfernt von seiner Topform in der Vorsaison ist. “Jadon ist auf der Suche nach seiner Bestverfassung”, unterstreicht Dortmunds Sportdirektor, “ich finde ihn bemüht. Er will es fast erzwingen.”

Thomas Hennecke

Sarah Fuller's impact goes beyond a historic kick (or two) in a college football game

College football Saturdays in the middle of a pandemic have tended to all run together, but the morning started differently last weekend.

Over breakfast, I told my two daughters that Sarah Fuller had a chance to make history at Vanderbilt. I did not have to explain why. Their eyes went wide.

In between bites of her French toast, my 9-year-old daughter started chanting, “I want to see HERstory!”

I did, too.

In a different year, in a different time, in a different house, I sat with my dad on the couch to watch football on Saturdays, desperately wishing I could put on a jersey and shoulder pads and play quarterback just like the players I watched on television.

I knew I would never actually get this chance, of course, and I did not need anybody to explain why. Boys played football. Girls did not. Those were the rules. But that did not stop me from practicing my spirals with my dad in the front yard so that I could be Dan Marino in our neighborhood pickup games — where the boys always let me play quarterback. I might have had zero future in the NFL, but no one said I had to quit football.

I focused all my efforts on becoming a sportswriter, and told anyone who asked that is what I would be when I grew up. By the time I got to the University of Florida in the mid-1990s, a few women had started to break through football barriers, and I wanted to learn more about them. They did what I always dreamed about, and I had to know how it felt — not to be the first woman to kick an extra point, but to actually be on a football team.

As I reported a story on Liz Heaston, the first woman to kick in a collegiate game at NAIA Willamette University in 1997, I learned then-Florida coach Steve Spurrier had offered walk-on opportunities to multiple women soccer players who had planned to play soccer for the Gators. Now I had to talk to Spurrier. It was early December, and he would soon be leaving for New York to attend the Heisman Trophy ceremony. I called his house, and his wife told me he was still at the office.

So I drove to the football stadium to find him. Sure enough, his car was parked out front. I climbed the stairs to the coaches’ offices. The lobby was dark and quiet aside from a light coming from under Spurrier’s door.

Reporters were usually not allowed into the football office uninvited, so I had no way of knowing how Spurrier would react when I knocked on the door. My mind turned over the possibilities as I stood frozen. I got myself this far, I told myself. No point in playing it safe.

I knocked and prepared for him to scream. Instead, he opened the door and looked at me quizzically. I told him why I was there. He invited me into his office and told me to have a seat. I could lie and say I was totally calm and prepared for this moment, but I was as a 20-year-old college student, and never really thought I would get him to talk to me. Now that I was sitting there, as he showed me his photos with Danny Wuerffel and other memorabilia in his office, my heart was thumping so hard I was sure he could hear it from across his desk. He then asked me what I needed. I told him what I had learned. He smiled.

“We’ve had a lot of walk-on kickers,” Spurrier told me. “If it’s a game where we’re way ahead, we allow them to go out there and kick one. So why not let a female kicker go out there and kick one, too?”

Maybe Spurrier remembered that conversation when, nine months later, I asked to punt with the team during a practice for a column I wanted to write. He eagerly said yes, then coached me up on how to punt as the other special-teams players gave me dirty looks. Spurrier told me to ignore them, and also told the equipment manager not to pick up my terrible punts until they stopped rolling. “To maximize the yardage!” he gleefully said.

Spurrier clearly wanted to send a message to his punters, who were averaging a dreadful 32 yards per punt, and he used a woman sportswriter with no previous football experience to do it. But it was not just Spurrier who got something out of the entire experience. For an hour, I had been a part of a football practice, and it was one of the coolest experiences in my professional life. I got one tiny moment where I could tell the world, “Yeah, I punted out at practice today.”

When I recently called Spurrier for a story on current Florida star quarterback Kyle Trask, he asked, “Have you practiced your punting lately?” He clearly has not forgotten, either.

Over the years, women such as Katie Hnida and April Goss and Ashley Martin have had opportunities to kick in Division I games, along with many girls on the high school level, as well. I have cheered for them all. Because they are me: a girl who just wanted to play some football.

So when Saturday rolled around, I thought about all this. Though women had kicked in games before, when Fuller took the field for the second-half kickoff, I had a cheering section with me for the first time — a 12-year-old and a 9-year-old — clapping and hollering and waiting to see history made for themselves.

As sports reporters, we are told not to cheer in the press box, to never show emotion, to remain objective at all times. But when Fuller kicked the ball, my eyes welled up in a completely unexpected way, and I allowed the power of this one simple moment to temporarily overwhelm me. What Fuller accomplished meant something completely different to me now, as the mother of two girls, who are already talking about taking on the world with their headstrong spirits and courage.

I thought back to my dad, sitting on the couch with him, the way my girls were sitting with me. He told me I absolutely could write about football, and I could do anything I wanted, and to never let anyone tell me otherwise. I looked at the TV screen and Fuller — the way she carried herself, the way she came through for her university and team, ignoring the torrent of criticism about a girl daring to do a so-called man’s job.

I looked at my two girls.

“Mommy, are you crying?” my older daughter asked me.

Maybe Fuller gets another chance at kicking a field goal on Saturday against Georgia. Maybe another woman comes along and kicks a field goal in a Power 5 game. Maybe this is just another line in a history book. What happened this past Saturday is not going to profoundly change the course of football. No one should expect it to.

But what Fuller did do is give girls like mine a moment when they could see for themselves: They, too, could do anything they wanted.

“Superspreader”-Event? Justiz untersucht Spiel zwischen Bergamo und Valencia

War das Champions-League-Spiel zwischen Atalanta Bergamo und dem FC Valencia zu Beginn der Corona-Krise ein Treiber der Pandemie? Das Spiel gilt vielen Beobachtern als “Spiel null” und wird jetzt sogar ein Fall für die Justiz.

"Spiel null"? Bei der Partie in Mailand verbreitete sich womöglich das Coronavirus.

“Spiel null”? Bei der Partie in Mailand verbreitete sich womöglich das Coronavirus. Getty Images

Die Staatsanwaltschaft der lombardischen Stadt Bergamo hat eine Untersuchung eingeleitet, da die in Mailand ausgetragene Partie im Verdacht steht, ein sogenanntes “Superspreader”-Event gewesen zu sein. Ein Drittel der etwa 120.000 Einwohner Bergamos war dem Team am 19. Februar nach Mailand gefolgt.

Die Staatsanwälte befürchten, dass sich dabei unzählige Personen mit dem Coronavirus angesteckt haben könnten. Die Ermittler prüfen die Liste der Tifosi, die im Stadion waren, und kontrollieren, wie viele Corona-Fälle in deren Herkunftsorten anschließend registriert wurden, berichtete Staatsanwalt Antonio Chiappani am Freitag im Interview mit “Rai 3”.

“Wegen des Spiels sind 44.000 Atalanta-Tifosi zum San-Siro-Stadion nach Mailand gereist. Sie waren in Bussen, Zügen oder auf Autobahn-Raststätten und Restaurants in engem Kontakt. Die Epidemie ist in Bergamo genau zwei Wochen nach diesem Spiel explodiert”, hatte Francesco Le Foche, Leiter der Abteilung für Infektiologie der römischen Poliklinik “Umberto I”, bereits im März gesagt. Parallel zum Spiel im Giuseppe-Meazza-Stadion hatte es in Bergamo zahlreiche Public-Viewing-Veranstaltungen in Kneipen und Restaurants mit Hunderten von Teilnehmern gegeben. Mehrere Atalanta-Spieler sowie Trainer Gian Piero Gasperini erkrankten an COVID-19.

Das Rückspiel am 10. März in Valencia (3:4) hatte bereits ohne Zuschauer und Journalisten stattgefunden, ein spanischer Journalist hatte sich in Italien zuvor mit dem Coronavirus angesteckt. Sechs Tage nach dem Rückspiel hatte Valencia mitgeteilt, dass 35 Prozent der Personen aus dem direkten Umfeld der Profimannschaft positiv auf das Virus Sars-CoV-2 getestet worden seien.

Lesen Sie dazu:
Bergamos Bürgermeister bezeichnet CL-Spiel als Corona-Infektionsherd