Man känner igen det – kräkreflexerna jobbar

Man känner igen det – kräkreflexerna jobbar
Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN

MALMÖ. Ny fin start på matchen, och ny förlust, efter sudden death.
De som följer Malmö Redhawks känner igen mönstret och kräkreflexerna får nog jobba när man tänker på det.
Men rent krasst går att att konstatera att det finns backar i Malmö Redhawks som inte levererar på den nivån man kan förvänta sig av en SHL-back.
Därför har man otroliga problem att stänga igen matcher, och tappar ännu fler onödiga poäng.

Energin som Redhawks avslutade med mot Brynäs i lördags var som bortblåst.
Malmölaget var ordentligt påkopplat.
Framåt då alltså.
Ponthus Westerholm var bättre än på länge, Carl Persson flög fram och Kalle Östman studsade upp mot insatsen i lördags.
Dessutom var Carl Söderberg den centertanken han ska vara.
1-0 var i underkant.
Sedan var det en sedvanlig kavalkad i missade målchanser, ett fruktansvärt svagt powerplay, och vips var det Rögle som var inne i matchen med 1-1.
Rögle visade ett topplagsbeteende och lyckades få med sig 1-1 in i paus.

I den andra perioden tog Redhawks tag i sakerna igen, men när man väl gått upp till 3-1 är det precis som man är rädda om det man har.
Man börjar att göra saker som man inte kommit överens om, och med Matias Lassen som utgick tvingades Malmö Redhawks att avsluta matchen på sex backar.
Det är normalt sett en dröm för backarna att spela mycket i tre rena backpar och få en ordentlig synk i sina byten.
Men sanningen är att i egen zon kan man förvänta sig avsevärt mer av en sådan som Oliver Lauridsen, och även av Carl-Johan Lerby som är långt ifrån den nivån när han under strama tyglar fungerade på ett väldigt bra sätt under Peter Andersson.
Backparet med Alexander Molldén är alldeles för tamt och motståndarna skapar mycket målchanser när de är inne.
Samtidigt var det inte mycket till val för tränarna.
Med Markus Lauridsen skadad och Matias Lassen som hade utgått, så försvinner dels det mest stabila och samspelta backparet man har, men det innebär att istiden ökar för spelare som inte är redo att ta sig an uppgiften. I alla fall inte i egen zon.
Mot ett så bra lag som Rögle är, så håller det inte att bjuda bort så klara lägen. Rögle kunde avgjort redan under ordinarie speltid, när man hade en styrning i ribban, för att backar inte klarar av att vinna en kamp framför eget mål.
Rögle är ett topplag av en anledning. En grundtrygghet genomsyrar hela laget och om man har en dålig kväll på jobbet så håller man det bara ännu enklare.

Därmed kan Redhawks skriva in match nummer tolv på hemmaplan denna säsongen.
Nu har man tagit två av tolv trepoängare.
Jag tror inte vi behöver gå in på hur svagt det faktiskt är med en trupp av denna digniteten.
Det kan vara så att den enda lösningen på detta är att hitta en utpräglad stabil defensiv back som löser knutarna. En back som går in och spelar 20-21 minuter och bara står för stabilitet rakt igenom.
Under säsongen har man stärkt upp med Fredrik Händemark och Magnus Pääjärvi. Pusselbiten som saknas kan nog vara en back in.
Annars riskerar det att bli en säsong som handlar om att kriga bland slutspelsstrecket, eller i värsta fall bli indragna i en bottenstrid.
Den risken ska inte på något sätt fnysas bort. Tar man inte poäng i en mer omfattande utsträckning än Redhawks har gjort hittills, så kan det snart vara ett faktum.
Då spelar det ingen som helst roll ”hur bra vi spelar”.

Nu säger signalerna att Markus Lauridsen snart är tillbaka.
Han behövs.
Matias Lassen också.
Och kanske ännu en back.

Malmö – Rögle 3-4 efter sudden death
1-0 05.09 Eric Engstrand (Lassen, Söderberg)
1-1 19.32 Ludvig Larsson (Mckiernan, Brithén)
2-1 27.10 Carl Persson (Ryan, Westerholm)
3-1 30.18 Ponthus Westerholm (Östman, Molldén)
3-2 32.28 Ludvig Larsson (Sjödin, Kelleher)
3-3 41.41 Dennis Everberg (Stål-Lyrenäs, Jonsson)
3-4 62.52 Adam Tambellini (Brithén, Mckiernan)

Snack med Joakim Fagervall efter matchen: