TRELLEBORG. Ljus kan inte existera utan mörker.
Örebro SK var nere och vände i det allra djupaste av det sistnämnda. Trelleborgs FF kastades in i detsamma.
Jag blev både bländad och förblindad på samma gång.
Örebro räddar kvalspel efter JÄTTERYSARE – se här!
2:49
En 30:e superettanomgång hade kunnat vara betydligt ruggigare, kallare och bistrare än vad fallet faktiskt var i ett grådimmigt Trelleborg – må så vara att det inte direkt var upplyftande vädermässigt.
Men det var trots allt ingenting mot den kyla, depression, mörker och fullskaliga höstångest som infann sig på Vångavallens skapliga gräsmatta, oavsett väderlek.
För det här var ju just denna lördag fotbollsångestens högborg.
På samma sätt som vi människor alltid har fascinerats av en positiv underdogstory så fascineras vi minst lika mycket, om inte mer, av den raka motsatsen.
När allt i stället går käpprätt söderut – rakt ned i ett becksvart helvete.
Så jag förstår till fullo varför hela Mediesverige (undertecknad inkluderat) denna lördag bestämde sig för att bege sig just käpprätt söderut i landet för att beskåda en bottenmatch i superettan. För den skulle spelas mellan två föreningar som egentligen inte ska vara här sett till resurser, historia, supporterskara, ambitioner…ja, allt. Två föreningar vars framtida elitexistens stod på spel under de stundande 90 minuterna. Två föreningar i ett läge så bisarrt att vinnaren får spela kval mot Nordic United eller Hammarby TFF.
På så vis kändes detta som en match med allt att förlora snarare än att vinna.
Och visst såg det också ut så.
”Kunde redan börjat riva Behrn arena”
Korten haglade från domare Rinon Hasani, som ändå måste sägas hanterade matchens dignitet väl och med pondus. Med det sagt kunde han mycket väl ha delat ut fler, kanske även ett par i annan färg, om han hade velat. För varje duell följdes av en eftersläng. Varje eftersläng följdes av synlig smärta. Varje avblåsning följdes av ilska och frustration.
Detta samtidigt som ett förvånansvärt baktungt och passivt ÖSK hade all anledning att vara belåtna med 0–0 i paus, med ganska starka argument för att bygga en Jakub Ojrzynski-staty utanför Behrn arena.
De hade all anledning att till slut faktiskt sluta sprattla och ge upp när Hugo Engström till slut bröt dödläget med sitt 1–0-mål.
De hade all anledning att redan när vi klev in på tilläggstid redan börja riva Behrn arena hemma i Närke och med tunga huvuden acceptera att Örebro numer är en hockeystad snarare än en fotbollsstad.
Sen kom ljuset.
Ren och skinande eufori
Huruvida det var bortaklackens (som sjöng även när det kändes avgjort och över) pyrotekniska hav som gjorde det ska låtas vara osagt. Men 1–1-nicken i minut 95 så sken Örebro som klubb och stad upp på ett sätt de inte gjort på många, många år.
Detta är trots allt en klassikerklubb som sedan ett halvår tillbaka accepterat att de, för att använda Patrik Haginges ord, ”är extremt nere i skiten”.
Deras första seger kom efter över två tredjedelar av säsongen. Bara faktumet att de inte redan matematiskt hade avskrivits är mirakulöst i sig.
Deras existens är ännu inte helt räddad med ett ovisst kval som stundar, det ska gudarna veta.
Men där och då i matchminut 95 – på ett dimmigt Vångavallen inför 800 gästande supportrar – fanns inget annat än ren och skinande eufori, hopp och tro.
Det fanns visst något att vinna i all denna ångest trots allt.
Lider med fotbollsstaden Trelleborg
Precis som det fanns något att förlora.
För på motsatt sida planen var det becksvart när slutsignalen gick – av alla förklarliga skäl.
Man hade nog för övrigt inte kunnat beskåda detta från en mer narrativt passande läktare än Vångavallens södra läktare. Trots allt ska den rivas efter avslutad säsong, för att ersättas av en nyare, fräschare och modernare variant. En stor del i det omfattande arenamoderniseringsprojekt som pågår i Trelleborg och planeras vara klart 2027. Vilket egentligen säger allt om vad för ambitioner den här klubben egentligen har.
Ambitioner som givetvis får sig en rejäl törn av den ekonomiska smäll som klubben nu står inför.
Om fotbollsstaden Örebro fick förlängt liv för stunden så mår fotbollsstaden Trelleborg, med Uefa-cuphistoria och Tom Prahlska-minnen bland mycket annat, desto sämre.
Så klart alla lag förtjänar sin plats och sitt öde baserat på sina resultat.
Men det går inte annat än att lida med dem ändå.